Lawen Mohtadi upptäckte Katarina Taikon för fem–sex år sedan och blev först bekant med Katitzi-böckerna.

– När det gick upp mig att hon under 1960-talet jobbat så hårt för att romer skulle få bostäder och gå i skola undrade jag varför jag inte visste någonting om det här. Det var så mitt intresse väcktes. Jag började läsa texter om och av henne och insåg att här fanns något viktigt att berätta.

När Lawen Mohtadi nämner arbetet med boken vet äldre människor vem Katarina Taikon var och vad hon gjorde.

– Å andra sidan är det nästan bara Katitziböckerna som lever vidare i dag, vilket är bra, för det är en fin barnboksserie, men hennes politiska gärning finns inte i det kollektiva medvetandet, trots att romernas situation var en sådan brännande och akut fråga i Sverige, säger hon.

Ofattbart hat

Hennes bok blir den allra första biografi som skrivs om Katarina Taikon. Att hon inte finns inskriven i en berättelse om det politiska 60-talet är något Lawen Mohtadi försöker ändra på. Källmaterialet i boken bygger på tre delar, Katarina Taikons egna böcker, pressarkiv och Lawen Mohtadis intervjuer med familj och vänner till Katarina Taikon. Mohtadi skildrar också det samhällsklimat som Katarina Taikon verkade i.

– Det som har förvånat mig allra mest är det kompakta motstånd som romernas integration mötte. Att det fanns ett så starkt förakt och hat mot romer när de inte längre ville bo i tält och husvagnar. Det är på en nivå som är helt ofattbar och en rasism som inte alls brukar förknippas med Sverige, framför allt inte på 60-talet, som på något sätt var jämlikhetens era.

Tidig spindoktor

En sak som också överraskat Lawen Mohtadi är Katarina Taikons förmåga att använda medierna för att nå ut med sitt budskap.

– Hon kom ut med sin första bok, Zigenerska, 1963. Det är både en självbiografi och en samtidsrapport. Från det är hon i medierna under hela 60-talet. Och det var naturligtvis jätteviktigt för hon var opinionsbildare och då gällde det att få upp frågan på agendan.

Katarina Taikon trodde på att skapa förståelse genom dialog.

– Hon trodde på människors förmåga till empati och såg det som viktigt att nå ut för att visa hur svåra villkor romer levde under.

– Jag har funderat mycket på hur annorlunda hennes plats i historien kunde ha varit om hon hade skrivits in i den svenska kanon, om hon hade varit en gestalt som nationen var stolt över, precis som andra länder är stolta över sina stora figurer som kämpat för jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Varför Katarina Taikon inte riktigt har haft den positionen hoppas Lawen Mohtadi blir en diskussion som fortsätter när hennes bok kommit ut till hösten.