Det är fredag i stadsdelen Tebet, i södra Jakarta. Män i olika åldrar lämnar moskén på väg hem, Indonesiens huvudstad tar ett andetag efter ännu en arbetsvecka. I armvecken bär de sina bönemattor. En kvinna med USAID:s logga på sin fläckfria vita t-tröja pekar på den taniga tevens svartvita bild i försäljningsboden.

— Terrorister, muttrar hon.

Det är svårt att urskilja vad hon syftar på. På teven uttalar sig någon om någonting. Bruset från den knapphändiga mottagningen överröstar inslagets budskap. Kvinnan serverar en kopp pulverkaffe och tar upp mobilen och ringer Widodo, en av den indonesiska hbt-rörelsens verkliga veteraner.

Widodo är fyrtio år och anländer på en moped vars nyckelknippa pryds med RFSL:s logga. Den svenska systerorganisationen är en av Arus Pelangis viktigaste samarbetspartners.
Arus Pelangi bildades 2006 och är indonesiska för ”regnbågsvåg”.

De har numera omkring femhundra medlemmar och började genast fylla ett vakuum som de flesta hbtq-personer i Indonesien haft som vardag i tron att de var ensamma om sin sexuella läggning. Sedan Suhartos fall har alltfler hbtq-personer börjat organisera sig, men kvar finns mycket att göra.

Widodo slår sig ner på en pall utanför kvinnans lilla kiosk och åser de ringlande massorna som passerar förbi, utflugna ur moskéernas andakter.

— Jag är agnostiker, säger han. Jag är gay och helt öppen med det.

Widodos vackra ögon bär spår av inre och yttre kamper. han tänker inte låta någon trampa på honom. Widodo är transa, förklarar han.


— Kom. 
Widodo kallar en ung kille med moped till sig från gården på andra sidan gatan. Dags att åka till Arus Pelangis anspråkslösa kontor, belägen ett stycke därifrån.

I Indonesien har en livlig debatt om internet, minoriteter, religion och kultur pågått de senaste åren. Alla vill få plats i Sydostasiens snabbast växande ekonomi med en årlig tillväxt på 6,5 procent. I november 2008 instiftades den så kallade ”antiporrlag” som börjat dra likhetstecken mellan ickemuslimska kulturyttringar å ena sidan och pornografi och övergrepp å den andra.

Och bland dem som på moralisk basis har utsetts till syndabockar för Indonesiens ”lösaktighet” och beskrivits som största hotet mot ”hjälplösa barn” är bland annat hbtq-personer. Det hävdar konservativa politiker från olika partier.

Andra toner hörs emellertid från kultursfären och sociala rörelser: där togs lagen emot med farhågor om att detta användes som svepskäl för hårdare inskränkningar av yttrandefriheten, kulturuttryck och minskad respekt för normbrytande minoriteter.

Hbtq-rörelser ser antiporrlagen som ett direkt hot mot sina rättigheter, och ”renade och rakade” punkare i den autonoma Acehprovinsen insåg att bråda dagar hade anlänt när år 2011 närmade sitt slut efter att ha tvingats till offentligt avkall från sin subkultur.

I centrum stod inte bara Acehs sharialagar utan i högsta grad även Indonesiens överlag starkt polariserade kulturdebatt där en stödkonsert med punkartister och punkintresserad publik ledde till att polisen slog till mot Acehs subkultur med moralen som förevändning.

Asiens första hbtq-rörelse bildades i Indonesien i början av åttiotalet: Lambda Indonesia. Numera drivs den officiella kampen för hbtq-rättigheter i Jakarta från en modest bostad i en smal gränd. En kortvuxen kille med långärmad struken linneskjorta hälsar artigt och nyfiket.


— Han är muslim, säger Widodo och skrattar. Det är inte jag.


På väggarna sitter informationsblad och planscher. Erotiska filmplanscher av Andy Warhol har nötts av hetta och fukt. På en annan: ”Get Your Ass To Copenhagen!” Diskriminering av ickeheterosexuella personer är alltjämt utbredd i Indonesien. Särskilt illa är situationen för transsexuella, något som bland andra RFSL uppmärksammat.

I april 2011 sköts tre transsexuella personer i ett område i centrala Jakarta, känt för sin transsexuella minoritet. En bragtes om livet. Motivet för dådet kan ha varit rån, som medier velat tro, men King Oey har nåtts av uppgifter som tyder på att revolvermannen var polis. Något som i så fall sätter en politisk stämpel på den redan tragiska händelsen.

Vid sidan av den officiella utredningen, som King Oey menar inte kommer att lyfta att finger, agerar Arus Pelangi i det tysta och samlar information till en egen kartläggning.

— Vi måste, annars kommer attentat mot sexuella minoriteter att fortsätta med politisk immunitet, suckar King Oey, en av rörelsens centralgestalter som varit med sedan starten i mitten av nollnolltalet.

Arus Pelangis mål är ett öppet Indonesien där etnicitet, sexuell läggning och religion inte spelar någon roll. Men vägen dit är lång – bland annat krävs det politisk vilja och politiska reformer, menar han.

— Vår förhoppning är att morgondagens Indonesien kommer att vara ett land där vi inte ignoreras eller förvägras våra mänskliga rättigheter. Att vi ska accepteras som en samhällsminoritet.

Landvinningarna för hbtq-rörelsen skiftar beroende på var i Indonesien du befinner dig, men överlag är det två politiska beslut som satt press på arbetet: antiporrlagen 2008 och de olika provinsernas utökade självstyre, något som i flera fall lett till ökad social isolering, strängare syn på sexualitet och — i vissa fall — hbtq-fientliga sharialagar.

I provinsen Aceh, där sharialagar instiftades av den semiautonoma regeringen efter fredsavtalet 2005, har emellertid en militant gayrörelse vuxit fram som motvikt mot förbudet mot homosexualitet.

— I urbana områden är det generellt lättare att arbeta för dessa frågor. Skillnaden mellan rurala områden och städer är enorm. Inte bara i Indonesien utan för bröder och systrar i andra delar av världen. Situationen är alltjämt mycket svår för hbt-personer här. Det går för långsamt.

Till dags dato har Indonesiens hbt-rörelse inte kunnat anordna någon ”ordentlig Pridemarsch”. Av flera skäl. Ett av dem bottnar i det centrala politiska motståndet. Utlänningar är därtill förbjudna enligt lag att delta i politiska aktiviteter, däribland en Pridemarsch, något som är ett problem med tanke på att det utländska stödet uteblir och utsatta grupper lämnas åt sitt eget öde.

Exempel på hur internationell solidaritet fungerat som en garant i Pridemarscher återfinns bland annat i Baltikum och forna sovjetstater.

King Oey är beläst i politiska och sociokulturella skeenden, mycket tack vare att han rör sig i konsultkretsar som frilansare inom diverse branscher. Han deltog för Arus Pelangis räkning i maj vid sydasiatiska samarbetsorganet ASEAN:s konferens i Jakarta.

Under dessa möten knyts närmare band till systerorganisationer runtom i Sydostasien och lokala positioner kan flyttas fram, men målet att ASEAN skulle ta offentlig ställning för ländernas hbt-rörelser och deras respektive rättigheter sköts i sank då en gränsdispyt mellan Thailand och Kambodja blev konferensen överhängande huvudpunkt.

— Det är viktigt att det på dessa möten finnas med i slutdokumentet där ASEAN uttalar sitt stöd för skäliga arbetsvillkor, kamp mot trafficking och droghandel, prostitution med mera. Det är bland dessa självklarheter som vi har som mål att vara en del av. Det är ett nödvändigt politiskt steg framåt.

King Oey förstår varför många tvekar inför att komma ut med sin sexuella läggning och offentligt stå upp för sina rättigheter och sin plats på den framväxande stormaktens samhällskarta. Många ansluter sig till Arus Pelangi mest för att den erbjuder sociala kontakter, möjligheten att få träffa likasinnade och ha kul. Det har han full förståelse för men i längden förlorar rörelsen såväl momentum som dyrbar tid.

— Du måste vara tuff och inte ge dig, säger King Oey. Om du vågar kämpa och säger ifrån backar många. Det är en viktig lärdom att dra, att stå upp för dina rättigheter. Det första steget är det tyngsta.