Queer betyder enligt moderna lexikon ungefär ”besynnerlig”, ”knäpp”. (Som slanguttryck för homosexuell anger lexikonet att ordet är ”något ålderdomligt”.) Ändå finns det vissa personer som stolt kallar sig detta. Oftast är det då benämning på den riktning som Judith Butler är främsta internationella företrädare för: att alla könsskillnader är socialt betingade.

Detta är så stolligt att det knappt behöver kommenteras – att vi ser olika ut mellan benen när vi föds skulle alltså vara en ”social” skillnad! Men kanske just på grund av åsiktens stollighet försöker queerpersonerna att nästla sig in i tidskrifter som Bang och Frihet, i dagstidningars kulturbilagor, bland feminister (mer om detta nedan), genusvetare och i hbt-rörelsen – i sistnämnda fall genom att smyga in ett q i begreppet, något vi ser bl.a. här i Feministiskt Perspektiv.

Det verkar som om vissa folkpartister i det sammanhanget aningslöst gör sig till queerpersonernas uppbackare. På RFSL:s (som fortfarande uttyds Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) kongress tidigare i år verkar queerpersonerna ha börjat överta även den organisationen. Man kan på goda grunder ana att detta var ett skarpt debattämne på kongressen – eller kanske inte!

Min egen erfarenhet är nämligen att queerpersonerna drar sig undan debatt, så snart man kritiserar dem. T.ex. påpekade framstående genusforskaren Yvonne Hirdman i en intervju i Forskning & Framsteg nr 5/2010 att queerteorin inte håller vetenskapligt. Trots att jag prenumererar på F&F såg jag aldrig att någon queerförespråkare försökte gå i polemik.

Om vi betraktar förkortningen ”hbtq”, så infinner sig automatiskt frågan vad q-et står för. Vad är egentligen en ”queerperson”? Som jag redan skrivit ovan, så handlar det i motsats till förkortningarna h, b och t inte om någon speciell läggning, sexuell eller könsmässig, utan om en åsikt – och därtill alltså en helt ovetenskaplig åsikt.

Fast när jag någon gång haft ett kort meningsutbyte med queerförespråkare, så har jag dessutom stött på rätt obehagliga saker, t.ex. att q-et innebär en extrem ”vidsynthet” som att man även ska innesluta de som pläderar för gruppäktenskap eller sadomasochism! I RFSL:s nya principprogram pläderar man numera också solidaritet med personer som lever ”flersamt”. Tror RFSL på allvar att man kan få förståelse hos folkmajoriteten för en sådan hållning?

När queerpersonerna t.o.m. gör anspråk på att vara ”feminister” finns det verkligen skäl att hissa varningsflagg. Det finns många grupper i världen som är förtryckta i olika hög grad i olika samhällen: fackligt aktiva, oppositionsaktivister i diktaturer, religiösa minoriteter, etniska minoriteter – och så inte minst kvinnor och hbt-personer. Men queerföreträdarna hävdar att det finns en ”särskild” gemenskap mellan de två sistnämnda grupperna.

Den enda tänkbara förklaringen till denna inställning är att lösningen på båda gruppernas förtryck är att helt avskaffa könsbegreppet, eftersom det är en illusion – eller ”social konstruktion”, som tydligen är det uttryck de föredrar. Men en överväldigande majoritet av både kvinnor och män (antagligen även bland homo- och bisexuella) delar inte alls denna åsikt och kan knappast se det som något annat än rena stolligheter. Jag är övertygad om att huvudorsaken till det politiska partiet Feministiskt Initiativs fiasko beror på att de gjort sig själva till språkrör för queer.

Det är klart att de flesta queerpersoner inte är dummare än att de förstår att majoriteten inte tycker som de. Men de tröstar sig antagligen med att de ändå ”har rätt”, något som ”historien kommer att bevisa”. Det trodde som bekant 68-vänstern på sin tid också, och vi vet hur framgångsrika de var.

Det grundläggande felet är att man blandar ihop kön och könsroller. De sistnämnda är naturligtvis socialt konstruerade – i huvudsak. Eftersom könsskillnaderna är reella, biologiskt och hormonellt, så kan det dock finnas vissa könsroller som är naturliga. Om detta råder som bekant en intensiv diskussion inte minst bland hjärnforskare.