Startsida - Nyheter

Replik från Mia Liinason

Mia Liinason lyfter fram styrningssystem och kontrkollmekanismer som varken rörelser eller individer kommer undan, i en replik på Evelina Johanssons artikel i förra numret. Hennes inlägg och motståndsförslag på g12 var riktade mot dem.

Tack för din artikel. Ja, jag håller med om att det är viktigt att lyfta fram hur feministisk forskning och undervisning också bidrar till att producera och återskapa de instrumentella och kapitalistiska styrningsformer som präglar högre utbildning och forskning i dag. Redan institutionaliseringen av feministisk forskning inom högskolan har inneburit en sådan ömsesidig påverkan: feminismen har i och med institutionaliseringen fått möjlighet att utöva motstånd inom det akademiska systemet, samtidigt som feminismen genom institutionaliseringen också till viss del tvingas att underordna sig detta system, vilket är en paradox som gäller alla former av motstånd som bidrar till förändring genom att interagera med sin omgivning.

Feminism är, liksom andra sociala rörelser, inte oskyldig. Feminism är en progressiv rörelse, men kan också ha väldigt obehagliga sidor – feminismens medverkan i det koloniala och rasistiska projektet, liksom dess antagande om att ”vi” är moderna medan ”andra” inte är det, är några exempel på sådana obehagliga former av feminism. Samtidigt är feminismen en pluralistisk rörelse, och därför vill jag, trots de många problematiska effekterna av en ”framgångsrik” feminism, gärna stödja de feministiska röster som talar om vikten av en mindre självgod och mer självkritisk feminism i Sverige.

Det har jag skrivit och pratat om i andra sammanhang. I min presentation på g12 var det dock inte just detta jag ville lyfta fram, utan istället de svårigheter och dilemman som uppstår för forskare och lärare genom högskolans nya styrningssystem. Eftersom detta är ett system som reproducerar sig själv genom olika former av kontrollmekanismer där den som är framgångsrik enligt de bedömningssystem som används belönas ekonomiskt, medan mindre framgångsrika institutioner/ämnen/individer straffas genom minskade bidrag, är det svårt för den enskilde forskaren och läraren att göra uppror mot detta system. Tillsammans, däremot, vågar jag dock fortfarande hoppas på att vi kan åstadkomma förändring.

Så, ja visst! Att fundera över genusforskningens nyliberala tendenser och dess delaktighet i detta system är viktigt och väldigt välkommet.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV