Maria Svelands artikel i DN 8/2 2012 är en viktig feministisk väckarklocka om sexismens förbund med rasismen i Europa i dag. Historiskt har kvinnorörelsen ofta sett paralleller mellan och bekämpat slaveriet, rasismen och kvinnoförtrycket. Vid mötet i Seneca Falls i New York i juli 1848 deklarerade de samlade kvinnorna att alla män och kvinnor var skapade lika och därför skulle ha lika sociala, medborgerliga och religiösa rättigheter.

I kampen mot slaveriet lärde sig många kvinnor att framträda offentligt och agera strategiskt och politiskt. Vid förra sekelskiftet bildades rösträttsrörelsen (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR) i Sverige vid en tid när medicinen, psykologin och socialdarwinismen predikade kvinnornas och de icke-vita rasernas absoluta underlägsenhet under den vite mannen.

Karin Johannissons bok Den mörka kontinenten kartlägger hur vetenskapen blev en ny religion och med hjälp av att mäta, dissekera och väga skallar, hjärnor och underliv kunde man ”bevisa” underlägsenheten. Strindbergs förord till skådespelet Fröken Julie är ett skolexempel på sådan socialdarwinism, där det talas om kvinnan som en ”svag degenererad hjärna…halvkvinna…ingen god art”. Strindberg var ju för övrigt också antisemit och tog ställning mot Dreyfus i rättegången i Frankrike vid 1800-talets slut.

Maria Sveland och Bo Rothstein drar paralleller mellan vår tid och 1930-talet. Det var en tid då ”den maskulina tidsströmningen”, som den gamle radikalen Carl Lindhagen kallade den, bredde ut sig. Det var nazismens och fascismens storhetstid, då ”underlägsna raser” som judar och romer skulle kontrolleras eller elimineras och kvinnorna sändas tillbaka till spisen och föda barn åt nationen. Men i Sverige blev utvecklingen delvis annorlunda som Rothstein påpekade. Där skapades genom ett skickligt politiskt spel mellan socialdemokrater och bondeförbundare ett nytt och mera jämställt samhälle, folkhemmet. Men ingen av skribenterna framhåller vilket viktigt motståndsarbete mot reaktionen som kvinnorna i kvinnorörelserna under 1930-talet uträttade!

I den nyutkomna Könspolitiska nyckeltexter II Från befolkningskris till talibantal (red. Klara Arnberg med flera, Makadam förlag) ges flera exempel på hur Alva Myrdal, Kerstin Hesselgren och Karin Kock tänkte, skrev och agiterade för att motarbeta ett föreslaget yrkesförbud för gifta kvinnor och för befolkningsfrågans radikalisering och emancipering! Inte nog med det; Kerstin Hesselgren (SKV) ledde flera möten och aktioner för gifta kvinnors rätt till arbete, mot fascism och för demokrati tillsammans med bland andra de socialdemokratiska kvinnorna under trettiotalet.

I april 1933 på det stora opinionsmötet ”Kvinnorna inför världskrisen” i Stockholm talade Kerstin Hesselgren och Signe Vessman, ordförande för den socialdemokratiska kvinnorörelsen, SSKF, tillsammans om kvinnors rätt till arbete och om att värna demokratin från fascismen och nazismen i Europa. De hade också stora delar av kvinnorörelsen bakom sig och kunde på det sättet skapa en ny och kraftfull opinion mot det rasistiska tänkandet i och utanför landet och för kvinnors rätt till både barn och yrke. Och vara med om att genomföra en ny lag 1939 som förbjöd avsked av kvinnor på grund av giftermål, graviditet eller barnsbörd.

Så ring din väckarklocka Maria Sveland, vi är många som står bakom dig och som inte har glömt våra feministiska förmödrar!!