Ska det sociala arbetet prioriteras och värderas utifrån kompetens och efterfrågan, och ges den styrka som behövs eller tillåtas förfalla. Det är ytterst en fråga för politikerna att avgöra, konstaterar Jennie Bergius.
Debatten kring socialt arbete har under den senaste tiden bytt fokus. Från att främst lyfta fram enskilda ärenden uppmärksammas nu den bristfälliga arbetssituationen och de utsatta människornas lidande som konsekvens av begränsade resurser (GP Debatt 7/2, 18/2). Socialt arbete handlar om att arbeta med människor som befinner sig i utsatthet, exempelvis barn som inte tillgodoses sina behov, föräldrar som behöver stöd och hjälp för att vara de bästa föräldrarna som de kan vara, skydd och stöd för människor som lever i våldsamma relationer, pengar och boende för människor utan, stöd och hjälp för människor med missbruksproblem eller med funktionsnedsättningar. Ofta lever människor i en kombination av dessa situationer.
Socionomer har sin kompetens inom bland annat olika psykologiska och psykosociala teorier och metoder för behandling- och utredningsarbete samt juridik. Människors behov av socionomers kompetens är stort, inom primärvården söker cirka var tredje patient hjälp för andra skäl än vad medicinsk behandling kan bota. Dessa patienter faller ofta inom kuratorns uppdrag med inriktning mot psykosocial problematik, ändå värderas socionomers kompetens lågt inom såväl hälso- och sjukvården som av politiker.
Lön och status kan ses som markörer för en professions ställning. Socionomer har lägre lön i relation till många andra yrkesgrupper med lika lång universitetsutbildning (Dellgran & Höjer, 2005). Konsekvenser av att socialt arbete värderas lågt är bland annat begränsade resurser, stor arbetsbörda, försämrat mående hos socialarbetarna och en begränsad möjlighet att utföra sitt arbete på bästa sätt i relation till de människor som socialarbetarna möter. Denna situation beskrivs bland annat i tidigare refererade debattartiklar samt av organisationen ”Nu bryter vi tystnaden” som är ett tvärfackligt samarbete mellan fackförbundet Vision och Akademikerförbundet SSR.
Socialt arbete som yrkesprofession kräver styrka för att fungera och kunna arbeta med utsatta människor men är en profession som själv är utsatt.
Det visar på hur viktigt samspelet mellan stat och yrkesprofession är. Statens tillbakalutade förhållningssätt gentemot socialt arbete anser jag förklaras väl av Repstads (2005) teori att staten använder ”resursbrister” som orsak till att inte satsa på vissa yrkesgrupper men att det egentligen handlar om prioriteringar. Men, när ett stort behov av socialarbetarnas kompetens finns, varför satsar då inte politikerna på socialt arbete?
De rådande patriarkala maktstrukturerna i samhället missgynnar kvinnor, exempelvis i form av lägre löner (Statistisk årsbok för Sverige 2012). Hur kvinnor värderas i relation till män speglar också hur socialt arbete, som är ett kvinnodominerat yrkesområde, värderas i relation till andra yrkesområden. Via Öhmans (2004) begrepp genuskodning kan synen på socialt arbete och kompetensen inom området granskas.
Samtal och stöd, som är delar av socialt arbete, ses som traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter och anses inte kräva lika mycket kompetens som exempelvis medicinska ingrepp som ses som traditionellt manliga arbetsuppgifter.
Om det vore så skulle de tunga och komplexa processer som socionomer arbetar med värderas lika med de medicinska ingreppen då de också handlar om människors liv och välmående, exempelvis via lön, status och krav på legitimation. Ett sådant synsätt på ”kvinnligt” arbete kan tänkas ha en grundkärna i föreställningar om kön och genus framför värderingar kring själva arbetsinnehållet (Öhman, 2004).
Det sociala arbetet måste prioriteras och värderas högre än vad det i nuläget gör för att värna om såväl socialarbetare som de människor som socialarbetarna möter. För att nå dit behöver de genuskodade faktorerna, normer och maktstrukturer som hindrar detta mål synliggöras, omvärderas och förändras. Det kräver samspel mellan individer och grupper och ett aktivt ställningstagande från politiker som i denna fråga har en avgörande roll.
Den kollektiva strävan hos socialarbetare kan nå långt men i slutänden är det rådande politiker som sitter på makten och kan välja att ta socialt arbete på allvar eller låta professionen förfalla och bidra till att öka människors utsatthet i vårt samhälle.
