Fick precis höra på radion att graviditetstest visat fel och nu dras tillbaka. Jag hittar info om att det enbart gäller ett enda fall av de särskilda test som används vid efterkontroll av abort på kvinnokliniker. Jag förstår att det ändå blir nyhetsvärde. Laddningen kring graviditetstest är en av de stora sammanlänkande känslomässigheterna vi delar med miljoner människor över hela världen. Men det jag funderat en hel del över de sista åren är dock hur personer, i relation till andra, hanterar vetskapen om att de är gravida. Jag menar huruvida det är något man talar med andra om, och när det görs.

I min lilla del av världen, i Sverige, i en storstad bland mest medelklass i yngre medelåldern säljs just nu enormt många graviditetstester. Och jag ser hur positiva svar hanteras så olika. Framförallt ser det väldigt olika ut mellan gruppen heterosexuella och gruppen homo/bisexuella tjejer.

Jag ser följande mönster: Heterosexuella berättar ofta inte att de försöker skaffa barn. De berättar inte att de är gravida om man frågor om något hänt i veckan. Paret bär på hemligheten som de som står dom nära får veta framåt vecka tolv. Lesbianerna däremot, de kan berätta att de försöker bli gravida. De kan till och med berätta att de planerar skaffa barn. När väl en sticka visar positivt kan omgivningen få veta det nästan omgående, trots att man inte alltid står varandra så nära.

Att prata om det

Jag vet att jag målar med stora penseldrag nu och att det finns individuella skillnader. Men jag ser en stor skillnad mellan grupperna heteros och flator i hur information kring graviditet hanteras. Personligen tycker jag om flatornas öppenhet. Det känns oerhört märkligt att ha umgåtts med vänner under flera veckor, frågat hur de mår, pratat om livets stora och små frågor, utan att få veta att de väntar barn. När jag frågar dem varför de inte berättat tidigare får jag svaret att det kan bli missfall. Jag har aldrig förstått det svaret. Ska en vän inte veta om ett missfall? Är missfall det enda man inte bör prata med vänner om? (Nu menar jag inte de som gång på gång försöker bli med barn. Omgivningens vetskap och frågor kan bli väldigt påfrestande).

Jag brukar inte få några svar på dessa inlägg. En del förstår inte frågan – varför skulle man berätta tidigare? Jag brukar då säga att man berättar ju om andra både stora och små saker i livet när man ses – att man sökt ett jobb, bråkat med sin sambo, känner sig nere eller precis köpt en semesterresa. Jag har då fått veta att jag kommer förstå om jag själv blir gravid. Men så blev det inte. Det hade känts oerhört märkligt att hemlighålla något så stort och roligt för de som står en nära.

Nytänkande som befriar

Som feminist undrar jag såklart vad det här handlar om. Hur kan kvinnor inom samma land, åldersgrupp och stad generellt tänka och göra så olika utifrån om de är hetero eller homo/bi? Som feminist antar jag att hemlighetshållandet handlar om historiska och nutida rötter kring synen på kvinnan, sexualitet, kvinnokroppen och på vad som ska vara privat och vad som ska delas med andra. Ända in på 60-talet visade man exempelvis inte upp gravida magar i Sverige. Det var en skam som skulle gömmas så länge som möjligt.

Självklart lever även lesbiska med historien flåsande i nacken och med ett nu pågående patriarkat. Graviditetstester har dock inte varit en stark del av flators historia, i alla fall inte för de som ”levt homosexuellt”. Men jag tror det hela även handlar om att lesbiska redan gör ”fel” – felet att bryta med hur man borde vara som kvinna genom att inte åtrå och vilja dela sitt liv med män. Då blir det lättare att tänka nytt och göra på andra sätt än man borde. Då skapas nya kvinnokulturer och det är något jag som heterokvinna inspireras av.

Besvikelse toppad med skam

Jag kan inte tro att hemlighetshållandet handlar om att just heteropar behöver lång tid på sig att själva smälta vetskapen om graviditet. Jag tror inte heller rädslan för att arbetsplatsen skulle få reda på graviditeten i onödan bara kan gälla heterosar. Skulle vi inte styras av historia och starka samhällsnormer skulle olika heterosexuella göra på olika sätt – vara mer individer i detta.

Det enda jag kan komma fram till är att heterosexuella känner att det är extra dåligt, skamligt och jobbigt att få missfall. Annars skulle inte det magiska vecka tolv vara så viktigt (eftersom missfallsrisken går ner betydligt vid vecka 12). De flesta vet dock att det är vanligt med missfall och att det inte är något en kan påverka själv.

Samhällssynen på människan i allmänhet, och kvinnokroppen i synnerhet, visar här tydligt sitt problematiska ansikte och påverkar oss som vanligt i vardagen i såväl stort som smått. Ett missfall kan redan vara en sådan besvikelse. Det är så onödigt och betungande med skam- och misslyckandekänslor på det. Men de finns där.