Den här artikeln ska handla om svensk högeraktivism. Den ska handla om hur politiska frågor kollektivt drivs av näringslivsrepresentanter, borgerliga ledarskribenter, opinionsbildare, journalister, bloggare, akademiker, tankesmedjor och företrädare för politiska partier. Den ska handla om missnöjet med den så kallade ”politiska korrektheten” i frågor som rör genus och mångfald. En korrekthet som högeraktivister i dag inte bara tillskriver Socialdemokraternas och Vänsterpartiets politik, utan också anser har fått fäste i den moderatledda regeringen.

I en upprörd högerdebatt på Newsmill från 2010 benämns till exempel Moderaterna nedsättande för ”genusmoderaterna”. Under de senaste decennierna har det bedrivits en omfattande högeraktivism mot svensk jämställdhets- och antidiskrimineringspolitik från Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro, och under 00-talet anslöt sig även medieföretaget Axess Publishing AB, ägt av Ax:son Johnsonsfären, liksom den nyliberala tankesmedjan Den nya välfärden som finansieras av Svenskt Näringsliv.

Vid sidan av den högerpolitik som inbegriper förslag om försämrad anställningstrygghet och ökad lönespridning, samlas högeraktivisterna alltså också kring ett starkt missnöje mot ”den politiska korrektheten”. Som dess överstatliga kronjuveler vid svenska högskolor och universitet uppfattas ofta framväxten av genusperspektiv liksom av ämnet Genusvetenskap. Detta ämne samlar, utöver det som brukar kallas för ”jämställdhetsforskning”, en rad kritiska maktperspektiv rörande kön, klass, etnicitet/ras, religion, sexualitet och funktion.

En upprinnelse till artikeln är min förvåning över den debatt i Sverige som följde efter att Anders Behring Breivik massavrättat unga socialdemokratiska politiker i Norge. De unga politikerna mördades för att de var vänster – som en politisk attack på socialdemokratins framtid. I sitt manifest skriver Breivik om den förhatliga kultur som påtvingats samhället av de kulturmarxistiska/multikulturella och feministiska eliterna. Dessa eliter har, menar han, lyckats ”förstöra grundläggande strukturer i det europeiska samhället” eftersom ”de [eliterna] tillåter att miljontals muslimer koloniserar Europa”. Breiviks avsky mot vänstern, feministerna och muslimerna, grundar sig i uppfattningen att dessa är fanbärare för och tecken på det degenererande gift som stavas politisk korrekthet och utsöndras av ett mångkulturellt samhälle.

I Sverige, till skillnad från i Norge, ledde Breiviks dåd inte till någon självrannsakan inom ultrahögern rörande den rasistiska retorik som piskar upp hatstämningar mot minoriteter, framför allt svenska muslimer och icke-vita svenskar. Tvärtom förråades tonläget, och tillskyndare från andra delar av högern – i förstone dess liberalkonservativa och värdekonservativa falanger – gick samman i en sorts anti-islam, anti-vänster och anti-feminismmobb.

Hur kunde Breviks våldsamma terrorattack leda till att svensk höger valde att skuldbelägga och smutskasta just de grupper som Breivik utmålar som måltavlorna för sitt hat? Inom SD sade företrädare öppet att dådet var ”mångkulturens fel”. Bland företrädare inom värde- och liberalkonservativa led lades istället energi ner på att hänga ut ett antal feministiska och antirasistiska företrädare som ”politiska extremister”. Som syndabockar pekades alltså människor ut som kunde personifiera och symbolisera mångfaldssamhället och dess politiska korrekthet.

Vad är då ”politisk korrekthet”? Begreppet har definierats och använts på mångahanda sätt. På en bokstavlig nivå kan det höra samman med de handlingar, politiska strävanden och språkanvändningar som önskar bejaka människors lika värde oavsett kön, sexualitet, ras/etnicitet, religion och funktion. På så sätt kan politisk korrekthet tillknytas mångfaldssamhällets aktiva arbete mot diskriminering av minoriteter och underordnade grupper. Begreppet har också en historisk koppling till högeraktivismen, inom vilket det främst använts för att tala nedsättande om meningsmotståndare.

Inom politik och akademi brukar konservativa företrädare exempelvis använda begreppet ”politisk korrekthet” för att belysa hur minoriteter, genom positiv särbehandling och anti-diskrimineringslagar, i själva verket bidrar till att skapa en sorts ”omvänd diskriminering”. I den akademiska högerversionen av ”politisk korrekthet” är den västerländska kulturen hotad och måste värnas, eftersom universiteten översköljs av kurser och litteratur om postkolonial teori och feminism. I den högre utbildningens multikultivärld är det dessutom de vita manliga forskarna som riskerar orättvis behandling, eftersom där råder en feminismens och den totalitära vänsterns diktatur i vilken ingen längre vågar yppa sanningen.

Vi befinner oss på Axess seminarium om ”Den nya borgerligheten” på Engelbergsbruk den 11 maj 2011. Bruket ägs sedan 1916 av Ax:son Johnsonsfärens Nordstjernan och upptogs 1993 på UNESCOS världsarvslista. I rummet, som är ljust och guldbemängt, sitter kvinnor i dräkt och klänning och män i klassiskt brittiskt snitt. Här syns någon enstaka t-shirt, men just inga jeans. Däremot finns det flera svinryggar och pärlor, och en ung man med knävelborrar. Hur kan detta rum beskrivas? Som anrikt tror jag – liksom draperat i en oförskräckt air av smort läder och burberry.

Publiken är specialinbjuden och består framför allt av borgerliga ledar- och kulturskribenter, Timbro-folk, akademiker, näringslivsrepresentanter, politiker och tjänstemän från regeringskansliet. Den nya borgerligheten ska, under ledning av Expressens Lotta Gröning, dryfta borgerligheten ur alla tänkbara aspekter – dess tanke och gärning, möjligheter, utmaningar och identitet. Och om någon undrar: själv är jag inte inbjuden, utan tittar på seminariet på Axess Play.

”Den nya borgerligheten” är ett av flera seminarier som genomförts av Axess Publishing AB och dokumenterats av Axess Publishing TV, vilka funnits sedan 2002 respektive 2006 och ägs av Ax:son Johnssonföretaget Nordstjernan Kultur och Media. Seminarierna har teman såsom ”Bortom multikulti”, ”Extremism” och ”Den gröna rörelsen”. På seminarierna, vid vilka raden av konservativa och liberala talare brukar brytas av en eller två personer utanför högerkretsarna, dryftas politiska åsikter som länge funnits på den svenska högeraktivismens agenda. I somliga fall kan dessa kokas ner till ett direkt motstånd mot den politiska korrektheten.

Motståndet, som även uttrycks i flera andra av Axess teveprogram, handlar ofta om att talarna tillgriper och upprepar den populistiska figuren ”att säga det som inte får sägas”. Således spetsas retoriken av en hel del ”saker som inte får sägas” vad gäller integration, muslimer, jämställdhet och feminism. Till denna populistiska hållning hör likaså uppfattningen att den som yttrar det förbjudna förmår att säga sanningen.

Detta tal inom högern är långt ifrån något nytt; historiskt har det förstås hört till den politiska oppositionens roll att vilja påtala undertryckta sanningar. Vad som i dag däremot kan betraktas som nytt är att högeraktivisterna öppet rasar mot att den moderatledda regeringen – som de menar – ”fortsätter” en socialdemokratiskt anlagd kurs rörande genus- och mångfaldsfrågor. De rasar mot en politik som inte överensstämmer med den högerhistoria och de kvävda sanningar som de känner igen.

Inom den brokiga skara av radikalkonservativa, liberalkonservativa och nyliberaler som kallas högeraktivister finns alltså – dock av något olika skäl – ett missnöje med all slags ”politiskt korrekt” styrning av samhällslivet. Medan de konservativa främst understryker att politiken inte ska lägga sig i familjelivet, betonar de nyliberala snarare att det inte finns några grupper eller kollektiv, liksom att styrningen av individens frihet ska minimeras. Tidigare kunde ilskan över den politiska korrektheten kanaliseras mot socialdemokratin, feministerna och 68-vänstern, men nu spiller missnöjet också över på regeringen.

Att regeringen (antagligen med ambitionen att fungera som statsbärande) istället för att helt och fullt slopa en redan uppdämd genus- och mångfaldspolitik, väljer att bevara delar av den (eller att åtminstone avveckla den långsamt) – anses av somliga högeraktivister som politiskt högförräderi. Därför fick exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag, som själv föreslagit förbud mot niqab, det hett om öronen under Axess-seminariet ”Bortom Multikulti” på Engelbergsbruk den 11 april 2011 när han höll föredraget ”Ett Sverige med mångfald och öppenhet”. Han omgavs då av talare såsom statsvetaren Andreas Johansson Heinö vars inlägg hade rubriken ”Vi har aldrig varit så mångkulturella” (Heinö författade 2010 den omdebatterade Timbrorapporten Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt) och Adam Cwejman, ansvarig för integrationsprojekt på Timbro och frilansskribent (tidigare ordförande i Liberala ungdomsförbundet), med talet ”Från kritik till politik. Därför har vi redan lämnat multikulturalismen”.

Under dagen dryftade dessutom Markus Uvell, vd för Timbro, temat ”Trygghet för vem? Invandrarna i välfärdsstaten” och Johan Ingerö, då högerbloggare, numera Göran Hägglunds presschef, ”När invandring reducerades till välgörenhet”. Inför en avvaktande publik, försökte Ullenhag övertyga om att mångfaldens och öppenhetens Sverige blir vinnare på den globala scenen, liksom att den svenska mångfaldsmodellen i framtiden kommer visa sig mer framgångsrik än dansk intolerans.

Inom universitetsvärlden har högeraktivismen framför allt kommit att förknippa den politiskt korrekta styrningen med jämställdhetssträvanden inom akademien, krav på genusperspektiv i forskningen och framväxten av ämnet genusvetenskap. Som vetenskap rymmer ämnet en rad teoretiska fält – såsom feministisk teori, postkolonial teori, queerteori, maskulinitetsteori, intersektionalitet, postmarxistisk teori, kritiska vithetsstudier med mera.

Fälten skiljer sig sinsemellan åt på många sätt, men förenas genom att de – på både struktur- och individnivå – analyserar maktrelationer och ojämlik resursfördelning. Till genusvetenskapen hör i stort sett alla de metoder som känns igen ifrån främst samhällsvetenskap och humaniora, det vill säga alltifrån kvantitativ statistik till kvalitativa intervjustudier.

För att förstå högeraktivismens antagande om att det existerar en ”(vänster)politiserad vetenskap” vid sidan av en ”objektiv vetenskap”, kan en utgångspunkt tas i högerns ovilja att erkänna sina egna strategier för politisering. Med detta menas att det till högerns retorik hör att aktivt ”avpolitisera sin politik” – att frånkänna den politikens ambitioner, styrmedel och verkningar. Självklart politiserar högern alla former av mänskligt liv – en politisering som sträcker sig in i till exempel forskning, media, kultur och familj – men samtidigt hör det till nyliberalismens och konservatismens doxa att framhäva att just deras politik förmår ställa familjen, kulturen, vetenskapen och individen utanför politikens verkansområden.

Högern företräder, kort sagt, en ideologisk hållning som förutsätter och grundar sig i föreställningar om att det finns fält av det mänskliga livet som kan undandras politiken. Detta tycks gälla även om dessa fält detaljstyrs av en nyliberal marknadslogik (eftersom marknadens styrning likställs med ”ingen styrning alls”), eller om konservativa familjevärderingar används för att indoktrinera människor (eftersom familjeatomen är naturlig och befinner sig bortom det politiserade samhällslivet).

Mot bakgrund av denna föreställning om möjliga apolitiska fält, kan det – något förenklat – tyckas som att högeraktivisterna anser att vetenskap som saknar maktkritiska perspektiv och utgår från den autonoma ”individen” är apolitisk och objektiv. Däremot ses vetenskap som rymmer maktkritiska perspektiv och diskuterar samhällsfenomen på en strukturell nivå som politiserad på värsta tänkbara sätt; det vill säga som politiskt korrekt.

För högeraktivismen tycks det heller inte spela någon vare sig politisk eller vetenskaplig roll att flera utmejslare och finansiärer av svensk forskning, såsom Svenskt Näringsliv, Wallenbergs och Ax:son Johnson, domineras av högeraktivister, medan utvärderingsforskning som beställs av staten kodas som politiskt problematisk.

Avståndstagandet från politisk korrekthet, liksom tilltron till att de egna politiska handlingarna inte utsöndrar politiska effekter, förenar alltså många högeraktivister. Till exempel förklarade Nordstjernan AB:s ordförande Viveca Ax:son-Johnson – i ett tal som vände sig mot inkvotering av kvinnor till bolagsstyrelser på en kongress som hölls av Svenskt Näringsliv 2003 – de långt ifrån politiskt neutrala anledningarna till den ekonomiska satsning som Ax:son Johnsonssfären då ämnade göra på humaniora, på följande sätt:

Politiskt korrekta idéer tränger ut traditionell humaniora på universiteten – i dag skall all forskning innehålla ett genusperspektiv. Forskarna vet: utan kön, ingen lön. […] Jag tror vi måste värna om de värden som föddes under renässansen där individen stod i centrum, för ett demokratiskt samhälle har behov av tänkande individer…

Man kan förstås känna viss tvekan inför att det just är värden från renässansen, med dess furstendömen och kolonialvälden, som Ax:son-Johnson finner det angeläget att värna. Även Axessredaktören och litteraturvetaren Johan Lundbergs uttrycker en liknande rädsla inför den politiska korrekthetens hot mot samhälle och forskning i ett tal som hölls under seminariet ”Extremism” hösten 2011.

I talet förfäktar han att det stora terrorhotet i Sverige i dag kommer från människor som arbetar inom organisationer som verkar mot rasism, islamofobi, homofobi, klass- och könsförtryck, liksom från akademiker som använder sig av maktkritiska perspektiv i sin forskning. Lundberg använder några vanliga populistiska retoriska grepp för att underminera de företrädare för politiska och vetenskapliga perspektiv han ogillar. Först skuldbelägger han dem, därefter utpekas deras hållningar som extremistiska, tokiga eller ”terroristiska”, och avslutningsvis ifrågasätts att skattepengar går till deras verksamheter.

Syftet med utspelet verkar vara en förhoppning om att organisationer och forskning som berör feminism, antirasism och hbt-frågor ska undandras statligt och kommunalt ekonomiskt stöd. Att denna form av populism sedan länge är vedertagen inom högeraktivismen omvittnar även Timbroskriften Timbro.20.nu. Tre inlägg om en 20-årig tankesmedjas insatser och uppgifter (1998), i vilken Mats Svegfors, tills nyligen vd för Sveriges Radio, öppenhjärtigt beskriver hur Timbro aktivt arbetar med att skuldbelägga vänstern, miljörörelsen och feminismen.

Detta strategiska skuldarbete har förstås haft ett omfattande högeraktivistiskt nätverk till hjälp. Utöver att Timbro har sin Stureakademi (vilken ersatte Cityuniversitetet) för unga lovande borgerligt sinnade personer, är det slående hur många högeraktivister som vandrar runt mellan borgerliga studentföreningar, högertankesmedjor, forskningsinstitut, borgerlig media, näringsliv och riksdagspolitik. Svegfors är själv ett gott exempel på detta; han har bland annat varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet, politiskt sakkunnig i Fälldinregeringen, Timbromedarbetare och chefredaktör för Svenska Dagbladet.

Vid 90-talets mitt instiftades på initiativ av den socialdemokratiska regeringen 30 stycken så kallade Thamprofessurer som ett blygsamt försök att få bukt med att könsfördelningen bland professorer var 93 procent män och 7 procent kvinnor. Vid tillsättningarna skulle positiv särbehandling för kvinnliga sökanden beaktas. I sammanhanget kan nämnas att forskarna Christine Wennerås och Agnes Wold vid denna tidpunkt hade genomfört en studie som visade att kvinnor som ansökte om forskarassistenttjänst hos Medicinska forskningsrådet måste vara 2,6 gånger mer meriterade än sökande män för att tilldelas en tjänst.

Thamprofessurerna väckte ont blod i offentligheten och i akademiska kretsar. I den hetsiga mediedebatt som följde, inte sällan dirigerad av politiska och akademiska högeraktivister, var huvudfienden (förutom feminismen som utmålades som kollektivistisk, kommunistisk och antidemokratisk) den svenska socialdemokratins utbildningspolitik som personifierades av utbildningsminister Carl Tham. I en intervju i ett nyhetsbrev från Nationella sekretariatet för genusforskning (2008) minns Tham debattens upprörda känslor:

Satsningen utgjorde en attack på akademins självbild, en självbild som inbegriper att inom akademin sker ingen diskriminering och ingen kvotering utan där är det bara vetenskapen som gäller. När man relativiserade föreställningen om att urvalet sker på basis av strängt objektiva faktorer så blev det en väldigt stark reaktion.

Om 90-talets mitt på riksnivå präglades av svallande debatter kring positiv särbehandling, så var det andra tongångar som genomsyrade decenniets första år. Under 1991-1994 satt det högerpopulistiska Ny demokrati i riksdagen, och ledamoten Jan Bouvin bidrog effektivt till att stärka partiets homofoba och rasistiska image genom att säga de icke-politiskt korrekta ”sanningarna” om onormalt homosex och primitiva afrikaner. Men det var inte bara Ny Demokrati som sjöng ut om faran med politisk korrekthet.

Under 90-talets andra hälft, vid vilken genusperspektiv i forskningen och Genusvetenskap som akademiskt ämne så smått började införlivas vid svenska universitet, utgavs en mängd artiklar, tidskrifter, rapporter och böcker av högeraktivister och tankesmedjor med den politiska målsättningen att krossa den socialdemokratiska politiska korrekthet som trummades ut genom genus- och mångfaldssatsningar.

1998 utkom till exempel antologin Politisk korrekthet på svenska, i vilken bland andra bokhistorikern Anita Ankarcrona bidrar med ”Feminismen som politisk fars”, högerledarskribenten Magnus Karaveli med ”Får man lov att vara nationalist” och idéhistorikern Svante Nordin med ”Politisk korrekthet inom vetenskapen”. I antologin publicerar också Jonas de Geer ”Om 68-etablissemanget, antirasismen och den politiska korrekthetens betydelse”. Året därpå startade högerskribenterna de Geer och Per-Olof Bolander samtidsmagasinet Salt som finansierades av den så kallade skalbolagskungen Bertel Nathorst och existerade till och med 2002.

I tidskriften publicerade sig flera högeraktivister, såsom Svante Nordin, statsvetaren och före detta programledaren för Axess Kanon TV Johan Tralau, den radikalkonservative Fredrik Haage samt den konservativa journalisten och germanisten Per Landin (som kuriosa kan nämnas att dessa skribenter även lämnat bidrag till den vänbok som 2010 utgavs inför Axessredaktören Johan Lundbergs 50-årsdag). Tidskriftens syfte var att som kulturkonservativt organ försvara traditionella svenska och västerländska värderingar. På sin blogg skriver de Geer, som konverterat och numera är medlem i det ultrakonservativa katolska brödraskapet SSPX, om den ideologiska upptakten till Salt:

Vi var bägge lessa på det unkna klimat av ängslan och självcensur som rådde bland intellektuella (i brist på bättre ord) utanför salongsvänstern. [—] Salt var ett experiment. Vi visste inte från början riktigt vart vi syftade, men vi var klara över att det var den offentliga ”diskursens” gränser, förljugenheten som behövde utmanas; ett intellektuellt saneringsarbete, var det vi företog oss.

Salt var ett i högsta grad rasistiskt, antisemitiskt, anti-feministiskt och homofobt projekt, och den förljugenhet som skulle utmanas – genom att några äntligen skulle säga sanningen – var förstås den politiska korrekthetens. Tidskriftsnumren hade namn som ”Det mångkulturella misslyckandet”, och artiklarna hette exempelvis ”På spaning efter den svenskhet som flytt”, ”Tema invandring – bakom propagandakulisserna” och ”Politisk korrekthet über alles”. Här fanns ett starkt missnöje med svensk feminism i allmänhet, och framväxten av genusforskning i synnerhet.

I artikeln ”Högskolans nedgång och fall” av patologiprofessorn och ledamoten av Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala Wilhelm Engström, landar till exempel författaren i att de ultimata bevisen på universitetsvärldens förflackning var den politiska korrekthetens jämställdhetssträvanden och ”tvånget” på genusperspektiv inom forskningen.

Ett annat publiceringsorgan som vände sig emot politisk korrekthet var den värdekonservativa tidskriften Contextus som utkom åren 1997-99.
Tidskriften gavs ut av Konservativa Sällskapet, vilket startades genom initiativ från den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala och Timbros Cityuniversitet.

I artikeln ”Universitetsfeminismen, sanningen och Thomas av Aquino” (nr 1 1998) kritiserar den före detta kristdemokraten Lars F Eklund att statsvetarprofessor Maud Eduards essäbok Kön, makt, medborgarskap (1983) används i högskoleundervisningen då den rymmer sakfel och frågar sig ”vilken förmåga till inre kvalitetskontroll delar av det svenska forskarsamhället egentligen besitter i den politiska korrekthetens tidevarv”.

Även högertankesmedjan Timbro engagerar sig under 90-talet mot politisk korrekthet, genom att ge ut en rad skrifter och rapporter som vänder sig emot genusvetenskapens, feminismens, den positiva särbehandlingens och mångfaldspolitikens destruktiva effekter. Av Bodil Bryntesson publiceras titlarna Jämställdhet, men inte feminism. 600 unga kvinnor om kvinnosaken (1995) och Feminismens offer (1997). Journalisterna Susanna Popova Hakelius och Marie Söderqvist ger ut Konsten att skapa ett problem. Om JämOs kamp mot sexuella trakasserier (1996) och Tomas Gür Positiv särbehandling är också diskriminering (1998). Samma år utkommer Fredrik Haages Thamgrepp, vilken är en svidande uppgörelse med socialdemokratin, Carl Thams person och utbildningspolitik, jämställdhetssatsningar inom akademien och den framväxande och pk-märkta genusforskningens hot mot den objektiva vetenskapen:

Regeringens sätt att på olika vägar ”stödja” det genusteoretiska perspektivet handlar naturligtvis om att föreskriva. Att maktspråk sedan kan ta sig mer eller mindre slingriga uttryck är en annan sak. Om makten utan vidare stövlar in i vetenskapens heligaste rum, metodologin, eller om den först bjuder in sig själv är ointressant. Resultatet blir detsamma. En principvidrighet är en principvidrighet. Och förtroendet för svensk forskningsintegritet förblir förmodligen lågt så länge Tham sitter kvar på sin post.

Under 00-talet fortsätter Timbros genusuppgörelse genom Birgitta Kurtén-Lindbergs Tokfeminismen (2001) och Susanna Popova Hakelius Viljan att flyta medströms. En granskning av svenska genusavhandlingar (2005). Året dessförinnan hade Popova Hakelius publicerat Elitfeministerna på Bonnier fakta, i vilken hon utmålar feministerna som en elit vars radikala tyckande tillåts styra svenska folket. I boken, liksom i debatten som följde, angreps genus- och handelsforskaren Anna Wahl som i sin forskning undersökt varför det finns så få kvinnor i större företags bolagsstyrelser. I DN (2004-05-04) diskuteras att flera av de mediala angrepp som Wahl utsattes för skulle ha sponsrats av Ax:son Johnsonstiftelsen.

Under senare år har Svenskt Näringslivs tankesmedja Den nya välfärden påtagit sig rollen som sanningssägare och ifrågasättare av den politiska korrektheten. Stiftelsens så kallade integritetsombudsman Pär Ström har bland annat publicerat skrifterna Mansförtryck och kvinnovälde (2007), Sex feministiska myter. Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund (2011) och Mansförbjudet (2012).

Vid Näringslivets fristående forskningsinstitut Ratio (sponsrat av bland andra Wallenberg), som bedriver forskning kring företagande, marknadsekonomi och politisk förändring, presenteras studier som undersöker mångfalds- och ”toleranspolitikens” ekonomiska effekter.

I artikeln ”Is tolerance good or bad for growth” (2010) anför Ratio-forskaren Niclas Berggren tillsammans med Uppsalaforskaren och nationalekonomen Mikael Elinder, att tolerans mot homosexuella kan ha direkt negativ inverkan för ekonomisk tillväxt. Mer osäkra är de på om tolerans mot rasminoriteter ur ekonomiskt hänseende är bra eller dåligt. Studien utgår ifrån ett statistiskt material i vilket människor tillfrågats om de skulle vilja ha homosexuella eller människor av annan ras som grannar. De som inte svarar nej blir måttstocken på toleransen.

Vid Axess seminarium ”Den nya borgerligheten” deltar flera högeraktivister i kampen mot politisk korrekthet. Utöver Svante Nordin föreläser bland andra PJ Anders Linder, politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, med en chefsbakgrund inom Timbro, Svenskt Näringsliv och som vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet. Här talar även Liberala ungdomsförbundets tidigare ordförande och numera Timbro-anställde Adam Cwejman som – liksom exempelvis Johan Berggren, politiskt sakkunnig hos finansminister Anders Borg – skolats via Timbros Stureakademi.

Under dagen dyker det upp ett par kvinnor bland talarna: Alice Teodorescu, jurist och värdekonservativ opinionsbildare och analytiker hos Företagarna, och KD-politikern Malin Appelgren, , kommunalråd för KD i Solna. De får båda tala om jämställdhets-, genus- och mångfaldsfrågor. Teodorescu är en flitig debattör på Newsmill och stark motståndare till kvotering, särlagstiftning och allt som överhuvud kan förknippas med så kallad identitetspolitik. Hon har beskrivit Moderaternas förslag till kvotering som att lägga grunden för en ny orättvisa. På seminariet anför hon att regeringens jämställdhetspolitik, vilken utgår ifrån att människors val påverkas av socialt konstruerade könsnormer, inte är borgerlig – utan vänstervriden.

Teodorescu verkar kort sagt besviken på Moderaternas vägval mot mitten. Kanske är det också därför hon riktar blicken mot KD med förslag om att partiet ska göra upp med ”snällismen”, det vill säga viljan att vara alla till lags, och fördjupa sin värdebaserade politik. Anförandet avslutas genom att Teodorescu fastslår att borgerligheten måste minska politikens inflytande över människors vardag, liksom att det till borgerlighetens utmaningar hör att med hjälp av sina värderingar fortsätta att förklara sambanden i samhället. Till exempel ”varför det är lika dåligt för kvinnor att vara beroende av staten som vi en gång tyckte att det var att de var beroende av sina äktenskap”.

Malin Appelgren är också besviken på alliansregeringens och då framförallt Moderaternas vandring mot mitten, vilken hon beskriver som ett förvaltande av socialdemokratins arv med lite smärre justeringar. Hon vänder sig mot all ”klåfingrighet” i politiken, och understryker att det idealsamhälle som borgerligheten hyser måste uppnås utan att politiker försöker styra människor.

Till den borgerliga politikerns självbild, hör alltså den svåra politiska uppgiften att styra människor utan politik och utan regleringar. Som uttryck för missnöjet med regeringens jämställdhets- och mångfaldspolitik, undrar hon varför även Alliansen nu säger att det är perfekt med ett jämställt och jämlikt samhälle utan klyftor – vem säger att det är sanningar? Själv önskar hon ett samhälle där man får vara den man är, jämställd eller inte, det vill säga där individen får avgöra om hon vill vara jämställd.

På Axess-seminariet deltar även Fredrik Haage, som nu är politiskt sakkunnig på Socialdepartementet. Han håller föredrag om det borgerliga misstaget att inte ideologiskt söka erövra kultursfären, och vänder sig kraftfullt mot genuspedagogik och all slags kvävande politisk korrekthet. ”Finns det tankefrihet?!”, utbrister han. Troligen är Haage att betrakta som en av de viktigaste nyckelspelarna inom den radikalkonservativa högeraktivismen; en som verkar långt mer än han syns.

Haage är statsvetare och har en bakgrund som ordförande i Heimdal och Konservativa Sällskapet. Han har också varit redaktör för sällskapets tidskrift Contextus (1997-99). På Timbro utgav han inte bara Thamgrepp, utan också skriften Nycklar till modern konservatism (2000). Men störst politiskt genomslag har han troligen fått som talskrivare åt KD:s Göran Hägglund genom talet ”Verklighetens folk”.

I talet, som hölls i juli i Almedalen 2009, ger Haage utlopp för sin stora skepsis mot den genus- och mångfaldskramande kulturvänstern, liksom mot feminismen och socialdemokratins jämställdhetspolitik, kollektivism och statspolitik, vilket resulterar i ett brandtal för ”verklighetens folk” och ”mot eliterna”:

Vi märker kanske ändå inte så mycket debatt om framtidens kultur. Jag ser i alla fall inte av någon rafflande debatt inom borgerligheten.

Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino.

Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit. [—] Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva.

De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.
Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta.
Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.

Den svenska vänstern tycker att det är rätt att göra uppror mot sådant som är vanligt. Sådär lagom.

Det kanske mest paradoxala med Haages tal om ”eliterna” och ”folket” är, vilket Helle Klein lyfter fram i AB (2009-10-12), att den radikalkonservativa krets kring Contextus som Haage tillhörde lät sig inspireras och tilltalas av högerledaren Ernst Tryggers (1857-1943) kritik av parlamentarismen och demokratin. Trygger vände sig emot den allmänna rösträtten och ville kringskära demokratins verkansområden. I Contextus-artikeln ”Demokratism korrumperar demokratin” (nr 2/97) skriver till exempel Haage följande om den svenska demokratin:

I Sverige lider vi förvisso inte under diktatur, men nog är det något som i många delar påminner om den förvrängda form av folkstyre som Trygger ville undvika.

Haage gör åtskillnad mellan den svenska samtidens gränslösa demokrati, och den konservativa och ”bundna” variant han menar bör införas efter konstitutionella förändringar. Här knyter han an till en stark skepsis mot parlamentarism och demokrati som historiskt odlats inom högern och föreningen Heimdal.

1939 gav Heimdal exempelvis ut en årsskrift som inte bara bejakar den nazistiska rasideologin och vänder sig mot ekonomisk utjämningspolitik, utan också understryker att demokratin inte kan förstås som politikens mest förädlade form. Jämfört med talet ”Verklighetens folk”, presenterar Haage i Contextus-artikeln en något annorlunda bild av den önskvärda relationen mellan ”verklighetens folk” och ”eliterna”.

I hans parlamentariska idealvärld knyts an till en konservativ föreställning som menar att det goda styrelseskicket är ett där folket (arbetarna) bör ledas av eliterna, det vill säga de högre samhällsstånden:

Den obundna, gränslösa demokratin får i längden följder som är både institutionellt och mentalt skadliga! Vidare vill hävdas att den konservativa idétraditionen rymmer en seriös demokratikritik som det finns all anledning att återanknyta till för att komma till rätta med missförhållandena. [—] I en bunden demokrati signalerar demokratins form respekt för sådant som äganderätt, olikhet och icke-egalitära sfärer.

Studentföreningen Heimdal i Uppsala – som skolat högerpolitiker såsom Gösta Bohman, Moderaternas partiledare under 70-talet, och Anders Borg – är för många högeraktivister något av ett problembarn. Detta hör främst samman med föreningens pronazistiska och antisemitiska förflutna. Troligen var det också därför Heimdals arkiv från perioden kring andra världskriget var helt stängda tills 2006.

För att bemöta den eskalerande kritiken kring locket-på-politiken tilläts då Henrik Lindberg, ekonomihistoriker vid Näringslivets forskningsinstitut Ratio och tillika föreningsmedlem i Heimdal, att studera arkiven. I hans rapport fastslås, trots att flera av Heimdals medlemmar bevisligen yttrat sig både öppet pro-nazistiskt och antisemitiskt i skrifter och press under 1930-talet, att föreningen ur ett historiskt perspektiv inte kan betraktas som judefientligt. Än i dag tillåts endast forskare som godkänts av föreningens styrelse att studera arkivmaterialet.

Hösten 2011 blomstrar Heimdal av aktivitet, och flera kända högeraktivister anlitas av Heimdaliterna för att tala vid föreningens så kallade ”torsdagsmöten”, bland andra Johan Tralau, Kurt Almqvist, vd för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, och Tomas Seidal, medicine doktor och före detta ordförande i den aborträttkritiska föreningen Ja till livet.

Under mötena ventileras en rad olika teman såsom ”Att stå upp för bildningen – om arbetet med Axess”, ”När människan hindras att säga Ja till livet – om samvetsklausul vid abort”, ”Intressemänniskan, människoriket och det vegetativa träsket – Tage Lindboms syn på den moderna världen”, ”Vad hände med ‘min adelsman’? – Adeln genom tiderna” och ”Julmaten och dess drycker”.

Ur ett feministiskt perspektiv kan det vara av intresse att Heimdals Gunnar Hecksherstipendium, som årligen delas ut till minne av den forne högerledaren och Heimdalordföranden till förkämpar för ”reformvänlig konservatism”, under de senaste tre åren tilldelats personer som på olika sätt profilerat sig som motståndare till genus- och mångfaldspolitik: före detta SVD-ledarskribenten och numera moderatpolitikern Maria Abrahamson (2009), matematikern och antifeministbloggaren Tanja Bergkvist (2010) och Johan Lundberg (2011).

Till Bergkvist, som tidigare även förärats före detta Ny Demokratiledaren Ian Wachtmeisters ”Årets rebell”-pris, lämnade juryn följande motivering:

För att med humor, kraft och brinnande engagemang verkat i opinionsbildande syfte mot den allt mer långtgående genusfixeringen i forskning och samhällsdebatt.

Våren 2010 skriver journalisten och Axessmedarbetaren Nathan Shachar artikeln ”Borg och Schlingmann spelar under täcket med genus-talibanerna” i en Newsmill-debatt som döps till ”genusmoderaterna”. Irritationen över att regeringen inte skrotat socialdemokratins genus- och mångfaldssatsningar inom universiteten är påtaglig:

Det finns […] saker som borde ligga vara [sic!] bortom taktik och spekulation. Gränser som ett parti inte kan överträda utan att kompromettera sitt anseende och sina traditioner, utan att förråda sina anhängare. En sådan sak borde vara genuscertifieringen, det projekt som skall ge politiska extremister fria händer att åsiktskontrollera vetenskap och forskning.

Precis som på Thamtiden utgår ilskan ifrån en föreställning om att objektiva vetenskapssfärer smutsas ner av genusperspektiv. Att felfria, meritokratiska universitetsordningar besmittas av kön och förstörs av ropen om jämställdhet. Precis som på Thamtiden utgår högeraktivister ifrån att just de ska få människor att tro att de saknar politisk agenda – eftersom de vill ställa forskningen, kulturen, familjen och individen utanför politikens verkansfält. Det de undviker att tala om är detaljerna för hur utmarschen ur det politiska går till, eftersom det vore detsamma som att avslöja högerpolitiseringens konservativa och liberala styrmedel.

Under sommaren och hösten 2011, efter Breiviks högerextremistiska massaker på unga socialdemokratiska politiker, drog ett märkligt drev igång mot vänsteraktivister, feminister och antirasister. Inom högernätverken spreds information från bloggar och skvallernätsidor – in på ledarplats i borgerlig media. Uppgifter verkade bland annat hämtas från SD-bröderna Ekeroth, anti-feministbloggarna Tanja Bergkvist, Per Billing och Pär Ström, liksom från Flashback, Politiskt Inkorrekt och Axess kulturblogg – för att därefter petas in i Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, Östgöta Correspondenten, Borås Tidning och Smålandsposten.

På osakliga och lögnaktiga grunder kom enskilda personer, aktivistgrupper, institutioner och hela akademiska fält att pekats ut av högeraktivisterna. Med McCarthyitisk nit skulle nu akademiker och aktivister som tagit avstånd från rasism, islamofobi, homofobi och sexism terroriststämplas. Helst skulle också forskningen kring kolonialism, vithet, klassojämlikheter, hatbrott, rasism och sexism få sina medel strypta och förpassas till historien. Det vill säga sådan forskning som förstås lämnar viktiga insikter vid studier av till exempel högerextrema våldsdåd.

Att de svenska högeraktivisterna delade måltavlor med Breivik var ingenting som tycktes stämma till vare sig eftertanke eller reflexion. Istället bjöds Roland Poirier Martinsson, högeraktivist och Timbromedarbetare, in att skriva på ledarplats i SVD (2011-09-11):

Det är 2011, och vi kan med största sannolikhet sortera in feminismen med frenologin och freudianismen, i kapitlet över historiska trender vars lockelse blir allt svårare att begripa. [—] Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller? Kristdemokraterna? Centern under Annie Lööf? Kanske Håkan Juholts blue labour?

Det är vintern 2012, och jag skräms av den borgerliga högeraktivism som anser sig ha råd att slå på kastrullerna mot mångfaldssamhällets skadeverkningar, genusmoderater, feministiska bombmattor och antirasistisk extremism. En högeraktivism som dessutom anser sig ha råd att inte ödsla märkbar intellektuell energi på att ifrågasätta och motverka den nyfascism som i dag växer fram i land efter land och skapar nya raslagar i Europa.

Framför allt skräms jag av och skäms över den parlamentariska nyfascismens frammarsch i Europa och Sverige; främst uttryckt genom islamofobi och rasism. Jag skräms av att det till nyfascismens politiska strategier inom de liberala demokratierna hör, att använda byggstenar från det mångkulturella samhälle den avskyr, för att härska och visa sitt människoförakt.

Trots att de europeiska fascisterna svårligen tolererar hbt-minoriteten, knappast gjort upp med sitt judehat, och aldrig lagt ett progressivt förslag till kvinnors gagn, används just fri- och rättigheter för dessa grupper som argument för att kunna förtrycka och förnedra andra minoriteter. På varje politiskt fråga svarar nyfascismen: ”Men vill du ha sharialagar eller?”, med en målmedvetenhet bara den kan ha som arbetar hårt med att vaska fram allt populistiskt guld i Europas liberala stater.

Inom det tyska extremhögerpartiet Nationaldemokraterna (NPD) har medlemmarna till exempel röstat om huruvida förintelsen ska erkännas och hatet mot judarna ersättas av muslimhat, för att kunna skapa breda populistiska framgångar. Nyfascismen kommer förstås oftast från högerkanten, men att den kan kittlas även vänsterifrån visar till exempel socialdemokraten Ilmar Reepalus förslag om ”temporära medborgarskap”.

Det nyfascismen främst ägnar sig åt är att göra vissa människor, till exempel romer, icke-vita och muslimer, till icke-människor som varken bör ha rättigheter eller skyddas av några lagar, men vars livsmöjligheter bör kringskäras av särlagstiftning och särskilda skyldigheter. Det är till exempel därför arbetslösa romer just nu bygger vägar med hacka och spade och slår slänter med lie i Ungerns nyinrättade arbetsläger. Och om någonting av detta känns igen, beror det troligen på att vi har sett något liknande förut, i en annan tid av recession.

Sverige har dessutom, till skillnad från flera andra europeiska länder, endast i ringa utsträckning skärskådat sin pro-nazistiska och pro-fascistiska historia – inte minst rörande dess spridning inom överklass, näringsliv, akademi, rättsväsende, militär, politik och kultur. Därför kan vi svårligen veta om, och i så fall på vilka sätt, 1900-talets svenska pro-fascism kastar sina rötter in i framtiden.