Vid första anblick kan den nu ökända mobilfilmen från en sverigedemokratisk fyllekväll för två år sedan verka förödande för partiet – inte minst för deras satsning på att locka till sig fler kvinnor. En av partiets tyngsta profiler, riksdagsledamoten Erik Almqvist, kastar ordet ”hora” i ansiktet på en främmande kvinna lika lättvindigt som om han hade frågat henne hur mycket klockan var. När Almqvist tillsammans med två andra partitoppar sedan beväpnar sig med järnrör är bilden av chauvinistiska huliganer ett faktum.

Sannolikt finns det en hel del potentiella kvinnliga väljare som blivit avtända av skandalen. Det är ett högt pris att betala för SD, som inte har råd att alienera de kvinnor som i mindre utsträckning än män tenderar att rösta på främlingsfientliga partier. Samtidigt har Sverigedemokraterna en så pass skicklig partiledare i Jimmie Åkesson, att de mycket väl kan lyckas med företaget att utmåla Almqvist med kumpaner som enstaka rötägg snarare än ett tecken på att skinnskallekängorna fortfarande skymtar under de välpressade kostymerna.

Kvinnor som bihang

Det talas ofta om extremhögerns ”arga unga män” medan kvinnorna antas hålla sig borta från intoleranta partier på grund av godhet eller sunt förnuft. Men ibland krävs bara att en karismatisk kvinnlig ledargestalt går i bräschen. Så är fallet i exempelvis Frankrike, där fler kvinnor än någonsin tidigare lade sina röster på Marine Le Pens högerextrema Nationella fronten i vårens presidentval. Om fransyskorna verkligen svalt den frånskilda trebarnsmammans mjukare image, eller om den tillåter dem att uttrycka hat under mer socialt accepterade former än tidigare, är svårt att mäta. Men statsvetaren Andrej Kokkonen pekar i Göteborgs Fria (26/11) på preliminära forskningsrön som visar att kvinnor kan sympatisera med rasistiska partier, men ändå dra sig för att rösta på dem av rädsla för att framstå som rasister.

Vad gäller de konservativa kvinnor som redan är engagerade i Sverigedemokraterna tenderar utomstående att betrakta dem med oförstående, till och med fördomsfulla blickar. Som om alla kvinnor med politiskt intresse per definition skulle stå till vänster – annars har de blivit förda bakom ljuset, eller vet av andra skäl inte sitt eget bästa. I vår reportagebok God dag kampsyster! Kvinnorna i extremhögern (2009) möter jag och Maria Blomquist kvinnliga avhoppare som beskriver sina erfarenheter: trots brinnande engagemang viftas de av såväl kampbröder som myndigheter bort som bihang.

Ingen duvunge

När Expressen gör stora rubriker av att SD:s Jimmie Åkesson ”utnyttjar sin flickvän” (17/11), signalerar tidningen två saker: att Erixon först och främst är Åkessons flickvän, inte en profilerad sverigedemokratisk politiker i egen rätt. Och att hon, när hon fräser till i en intern partistrid, inte gör så av yrkesmässig övertygelse utan som marionett åt sin pojkvän. Det bör här noteras att Louise Erixon inte är någon duvunge. Hon blev medlem i Sverigedemokraterna redan 2006 – för övrigt samma år som hon dömdes för misshandel av en annan ung kvinna. I dag jobbar hon för partiet i riksdagen.

Sverigedemokratiska kvinnor är ofta smarta och drivna och bör tas på lika stort allvar som männen, även om de ännu är underrepresenterade i partiet. Ett nedlåtande förhållningssätt passar dessutom deras världsbild, där ett ”politiskt korrekt” vänsteretablissemang försöker tysta dem som avviker från statsfeminismens dogmer, som hand i handske.