Framförandet i Jordanien sker i samarbete mellan Svenska Institutet, den svenska ambassaden och lokala aktörer. Det blir tionde landet som Seven turnerar till enligt samma modell.

– Dels har man sett möjligheter att genom de här föreställningarna lyfta frågor som Sverige jobbar med även utomlands. Sedan är det en möjlighet att låta människor mötas, både de som arbetar politiskt i de här länderna och gräsrötter och vanligt folk, vanlig publik som kommer och lyssnar på Seven, säger Hedda Krausz Sjögren.

Med stöd av Ulrika Rosvall Levin, ansvarig för Svenska Institutets ledarskapsprogram SHE entrepreneurs, drev hon att Seven skulle översättas till arabiska vilket gjorde att den under Malmöfestivalen för ett par veckor sedan kunde ges både på svenska och arabiska. En poäng med Seven är att varje föreställning bygger på att nya människor blir delaktiga och de sju kvinnoödena alltid blir lästa av nya människor i en ny ensamble inför en ny publik.

– Det är en del av projektet att det hela tiden omformar sig och ensemblen beror till stor del på vilka arrangörerna är och vilka frågor som är på tapeten där den spelas. Jag var på planeringsresa i Amman i juni. Då bjöd ambassaden in till ett stort möte med framför allt kvinnorättsorganisationer och myndigheter där vi satt tillsammans och ”brain-stormade” om olika personer vi gärna skulle vilja se i de här rollerna och vad det skulle kunna betyda, en blandning av kända skådespelare, samhällsprofiler och politiker.

Teaterformen fyller ett behov att engagera människor genom identifikation och empati och inte bara med siffror och statistik, menar Hedda Krausz Sjögren.

– Rent allmänt kan jag tycka att det är svårare i Sverige att nå en riktigt blandad publik. Vi gör ju det naturligtvis, men kanske är det så att när vi varit internationellt med Seven blir det så stort. Vi lyckas få enormt mycket uppmärksamhet. När Seven sattes upp i Ryssland fanns fem tevekanaler på plats både före, efter och under föreställningen. I Sverige har projektet rullat på under flera år så det blir inte en lika stor händelse varje gång. Det är också positivt.

Något helt nytt

När Seven sattes upp i Ryssland lästes rollen som Marina Pisklakova av Vladimir Pozner, en känd journalist med egen teveshow och miljonpublik.

– Att höra honom göra Marina Pisklakovas berättelse om hur hon blivit mordhotad under alla år hon har hjälpt misshandlade kvinnor är oerhört betydelsefullt. Seven är unik eftersom det når folk på så hög politisk nivå som aldrig någonsin förväntas göra den här sortens saker. Det är viktigt vilka som lånar ut sina röster och identifierar sig med kvinnorna, för det gör att frågorna mainstreamas och inte marginaliseras till en viss grupp, säger Hedda Krausz Sjögren.

Vilka som lånar ut sina röster har därför stor betydelse, menar hon. Det gäller oavsett om folk kommit för att de redan är intresserade av människorättsfrågor eller lockats av den ofta ovanliga sammansättningen i ensemblen – som när manliga riksdagsledamöter gjort läsningar i Almedalen.

– Det har varit min erfarenhet, att personer som sitter där får se något de aldrig sett förut. De får se en person i maktställning identifiera sig med en väldigt utsatt kvinna och säga hennes ord. Vad man tar med sig från det är väldigt olika för olika personer. Jag tror att man själv blir modigare, att man ser nya sätt att lyfta frågor om man redan är engagerad, och om man inte var engagerad tidigare tror jag det skapar massor av tankar.

Vill bli mer

Föreställningen i Jordanien blir troligen bara det första av flera besök i arabvärlden.

– Ja det finns möjligheter till det och även intresse från lokala aktörer. Från mitt perspektiv är det en resursfråga hur mycket jag ska orka faktiskt. Därför skulle jag vilja se vilka möjligheter som finns att omsätta Seven i en kampanj, som kan drivas av många olika personer och inte kräver att jag är med.

Innan hon släpper pjäsen fri finns det frågor att lösa både vad gäller rättigheter till pjäsen och för att ta tillvara det Seven hittills byggt upp.

– Jag tror det kan vara ett misstag att för tidigt släppa något som fungerar som ett starkt politiskt verktyg. Då menar jag inte att man ska kontrollera, utan hitta sätt att stärka de nya arrangörerna. Inte bara säga: ”här är en text” utan också visa vilka möjligheter som finns.

Hedda Krausz Sjögren hoppas att Seven-stafetten fortsätter i Sverige också, vilket inte är otroligt. Hon får nya frågor hela tiden och konstaterar att det blivit ett livaktigt projekt.

– Det vill inte vill ta slut, det vill bli mer, vill bli större. Det händer saker hela tiden och alla blir medskapande. Om man är med och bär projektet själv blir det angeläget både att diskutera frågorna och vara bra på scen.