Att delta i motdemonstrationen mot European Defence League, EDL, i stället för att gå Prideparaden var för Ida Ali Lindqvist ett måste. Hon upplevde ett Stockholm som vägrar ge fascisterna utrymme, men demonstrationen blev också en besvikelse.
Motdemonstrationen mot EDL på Norra Bantorget i lördags blev en känslostorm utöver det vanliga. För mig var det en självklarhet att prioritera motdemonstrationen före Pride-paraden.
Jag skulle omöjligen ha kunnat njuta av den glädje som brukar infinna sig när jag vet att fascister samlas bara ett stenkast därifrån.
När jag äntrade Norra bantorget möttes jag av patrullerande poliser, piketbussar, ridande poliser och polishundar. De höll på att spärra av så vi inte skulle kunna se EDL-anhängarna. Poliserna valde att minimera vår yta. Kunde de spärra av en meter här och en meter där så gjorde de det.
Allt detta var för mig självklart väntat. Men icke desto mindre frustrerande.
När mina kamrater började öka i antal och själva motdemonstrationen började, var det en underbar känsla. Vi var många som valde att närvara och försöka att med så hög volym vi bara kunde störa EDL:s talare. Det var ett Stockholm som klart och tydligt visade fascisterna att de inte är välkomna i vår stad.
När vi står öga mot öga med adrenalinstinna poliser med våra tutor, och trummar på allt som går att trumma på för att störa EDL-anhängarnas tal, hör jag från de mina att några män skriker ”jävla horor och fittor” och riktar detta mot EDL och polisen.
Där och då fyller en känsla av sorg hela mig. Var tog den feministiska kampen vägen? Fanns den överhuvudtaget där?
Här står jag, som feminist, antirasist och kvinna och konfronterar både EDL och den svenska ordningsmakt som har till uppgift skydda deras yttrandefrihet.
Jag har alltså motståndare inom samtliga tre grupperingar. Att de finns hos polisen och EDL-arna är inget jag jag förvånas över.
Men att de som säger sig vara antifascistiska personer väljer att skrika nedsättande ord som är direkt antifeministiska är bara så otroligt sorgligt.
Det visar på en dubbelmoral som är tragisk. Ni blir för mig absolut inte trovärdiga och ni sällar er till gruppen som står på andra sidan min barrikad.
Stå inte och kämpa på min sida, det vill säga den antifascistiska sidan, och kränk mig som kvinna samtidigt.
Ni har inte min respekt och jag anser er heller inte leva upp till det ni säger er stå för. Jag säger det igen, den feministiska kampen torde vara självklar, men är det uppenbarligen inte. Men min kamp inkluderar alla sorters förtryck.
Jag säger till er, mina kamrater, precis det jag säger till EDL-anhängarna, ja alla som försöker ta monopol på vissa människors rättigheter genom att förtrycka andra – gör inte samma sak som dem. Och gör det i så fall framförallt inte i mitt och mina medsystrars namn.
