New York-bon Brandon är en stilig kontorsslav i trettioårsåldern, beroende av sex och av att konsumera enorma mängder porr – såväl hemma som under arbetstid. Ungefär det handlar den kritikerrosade filmen Shame om.

Det är inte alls svårt att förstå varför. De långa, nästan plågsamt, utdragna och vackra scenerna har en ångestskapande effekt – vilket man kan utgå ifrån är meningen.

Filmen är rätt ångestladdad rakt igenom och sådant brukar ju gå hem hos kritikerna, som ett slags etikett för autenticitet.

Shame börjar lovande och relationer byggs upp. Brandon har en syster. Sissy, och deras förhållande väcker en mängd frågor. Den dysfunktionella närheten är som ett eko som fyller avståndet mellan dem och mellan alla andra människo. Som tittare vill man försöka förstå.

Brandons missbruk skildras realistiskt. Till ytan lever han städat. Han är han lugn, kontrollerad och stundtals charmig. Men när han kommer hem till sin ensamhet river känslorna i kroppen och han har hittat sin lindring i form av sex.

Vi får följa honom när allt funkar ganska bra, missbruket är en del av en relativt välfungerande vardag. Han tar sig till jobbet, ibland ut med kollegorna för att sen ta sig hem och punda sig lugn inför natten med nätporr, ett barragg eller kanske en okänd kvinna som dyker upp mot betalning.

En snabb runk på kontorets toalett vid lunchtid är vardag och som tittare uppfattar vi det obehagliga och tvångsmässiga i rutinerna. Kamerans vinklar ger oss känslan av att vi får titta in i det riktigt privata, en skamfylld och sluten värld.

Men ur ett feministiskt perspektiv då? Systern Sissys karaktär utvecklas tyvärr aldrig. Hon stannar vid att vara en klyschigt klängig och jobbig kvinna som riktar sin smärta inåt, mot sig själv. Och det är blod och ärriga underarmar.

En bit in i filmen förstår vi att det är syskonens plågsamma uppväxt som lett till deras destruktivitet. Och visst, så kan det verkligen vara. Smärta, svek och trauman under uppväxten är något som kan leda till missbruk och andra former av destruktivitet.

Men det är inte av den anledningen som män använder sig av pornografi och prostitution. De gör det därför att de kan göra det, för att de har lärt sig att kvinnor är till för att tillfredställa deras behov. Så börjar även ett sexmissbruk av denna typ.

Men Shame handlar om just missbruket och det är något annat än ”vanlig” konsumtion. Missbruk är ofta lika varierat som människorna som missbrukar, med vissa mer eller mindre grundläggande drag, den främsta, syftet att lindra ångest.

Men det är skillnad på att missbruka substanser och att missbruka människor. Eller rättare sagt kvinnor. För det är dem som Brandon missbrukar – förutom vid ett tillfälle. Och då mest för att illustrera exakt hur lågt han sjunkit i sitt missbruk, när han i brist på annat hamnar på en bögklubb.

Men det finns ingenting i filmen som förmedlar att kvinnorna han använder är människor. De är som en flaska i en bar, eller en sil på en toalett: medel.

Det lilla som visas av kvinnornas personligheter handlar om hur kyligt de förhåller sig till Brandon. Som så klart är en rätt hygglig prick och erbjuder både en välförtjänt ”after work” som hjälp att knäppa bh:n. Kvinnorna nekar honom dock, de vill ha sina pengar och bara gå. Och Brandon lämnas ensam igen. Vilket är både det han vill och inte vill, såklart.

Filmen varken romantiserar eller förskönar bruket av pornografi eller prostitution, och det är bra. Går det då att läsa Shame som en feministisk film, eller i alla fall som ett inlägg i genusdebatten? Jag tror att många kommer tycka det.

Och då tänker jag främst på de män som jag ser omkring mig, som verkar ha hoppat på det tuffande genuståget med andan i halsen, av rädsla för att lämnas kvar på perrongen. Och som tar plats i den feministiska debatten genom att hävda vikten av att diskutera så kallade ”mansproblem”.

För Shame, kan man tycka, handlar om män och deras känslor, och hur män använder sex som ett substitut, då de fostrats in i den fruktansvärda mansrollen och emotionellt lemlästats för livet, eller nåt sånt. Nu går jag händelserna i förväg, men detta tycker jag är intressant.

Trots att de i dag forskas rätt mycket om maskulinitet och att det finns en hel del bra teoretiker, tillexempel R.W.Connell, för att nämna någon, så envisas debatten om män och maskulinitet att stå kvar och stampa i 70-talets mögliga mansrörelser.

Analysen av mannen som den känslostympade stackaren, är så inlemmad i det patriarkala samhället att det inte går att kalla det för en kritik. Det är bara en stor fet ursäkt, och det är även filmen

Shame

. Gjord av en man, för män, helt och hållet ur ett manligt perspektiv

.

Kvinnorna i filmen har följande överraskande funktioner: horor, madonnor och manipulativa, emotionellt ambivalenta gnällkärringar. Så en film lämpad för någon vidare genusdiskussion är det inte. Eftersom genus ju handlar om relationen mellan könen och inte hur synd det är om män för att de utnyttjar, kränker, och tar sig rätten att exploatera kvinnor.