Redan i I love Lucy (1951-1957), som brukar nämnas som den första utpräglade situationskomediserien, innehar en kvinna den protagonistiska huvudrollen. Lucy Ricardo (porträtterad av Lucille Ball) var förvisso en hemmafru, men hon var svår att likna vid någon annan av 50-talets kvinnliga tv-karaktärer. Hon stod inte tystlåten och försiktigt vid sin makes sida, ständigt redo att bekräfta hans överlägsenhet eller diskret städa upp efter hans misstag. Tvärtom, Lucy ville synas. Hennes clownaktiga personlighet roade och skapade rabalder. Än dock var hennes maktlöshet som kvinna påtaglig – inte minst i scenen där Lucys make lägger henne över knät och smiskar henne på stjärten.

Livet som hemmafru tråkade Lucy och hon ville inget hellre än att bygga en egen karriär, men hemmets fyra väggar tycktes hålla henne inlåst. Hon försökte nå stålkastarljuset genom sin showbiz-arbetande make, vilken hon manipulerade genom lögner och listiga planer, men Lucys karriärdrömmar infriades aldrig. Istället tycktes hon ständigt hamna i trubbel, och straffades för sina ambitioner.

De kvinnliga tv-tittarna mottog Lucy på olika vis. Medelklasskvinnor kunde dra styrka av Lucys komiska talanger och ifrågasättande av sin makes dominans, förklarar kulturvetaren Angela Press i en studie. Kvinnor ur arbetarklassen tyckte förvisso att Lucille Ball var underhållande, men tenderade att uppfatta huvudkaraktären som löjlig, orealistisk och manipulativ.

Som tv-tittare spelar dina egna referensramar en avgörande roll vad gäller hur du tolkar det du tittar på och tar del av. Kön, klass och etnicitet påverkar hur du relaterar berättelser och karaktärer till dig själv och ditt eget liv. Men samtidigt som vi på ett individuellt sätt tar till oss det vi ser, når teveprogram (särskilt inom breda genrer som situationskomedin) ut till stora mängder människor som sedan diskuterar och debatterar den information de har fått ta del av – vilket innebär att de har potential att påverka ett helt samhällsklimat. Situationskomedins humoristiska ton gör den lättsam att samtala kring, dessutom kretsar oftast avsnitten kring särskilda problem som uppstår – och sedan löses – och utgör på så vis tacksamma samtalsämnen på arbetsplatsen, caféet och i skolan.

Situationskomedins upplägg kretsar kring en rad fasta karaktärer i en vardaglig miljö. Under 50-talet utspelade sig serierna oftast i hemmet och berättade om kärnfamiljens vardag, men under 60-talet började genrens porträttering av familjen att expanderas. I serier som The Andy Griffith show (1960-1968), My three sons (1960-1972) och The Brady bunch (1969-1974) fick publiken möta änkor, ensamstående mammor och olika typer av familjekonstellationer.

Kvinnors uttråkning och rastlöshet fanns emellertid kvar som tema i många av berättelserna. I serier som Bewitched (1964-1972) och I dream of Jeannie (1965-1970) använde de kvinnliga karaktärerna, bokstavligt talat, sig av magi för att kunna lämna sina snäva könsroller.

Karriärskvinnan gör entré

Till följd av att den andra vågens feministiska rörelse – vars radikala devis var ”det personliga är politiskt” – hade skördat stora framgångar i USA började en helt ny typ av kvinna porträtteras i 70-talets situationskomedier: karriärskvinnan. Samma år som NOW (National organisation for women), som ville förändra tv-branschens stereotypa porträttering av kvinnor, organiserade sina styrkor började Mary Tyler Moore show att sändas.

Serien berättade om en kvinna som just har gjort slut med sin fästman och flyttar till Minneapolis för att försörja sig själv. I sitt yrke som nyhetsproducent växte Mary Tyler Moore (under seriens gång, 1970-1977) till en självständig och driven karriärskvinna som är nöjd med sin situation som ogift. Serien frigjorde sig helt från 50- och 60-talens frustrerade hemmafruar och lät arbetsplatsen ersätta hemmet som handlingens självklara grundmiljö, vilket presenterade en alternativ kvinnlig livsstil där starka band knöts till arbetskamrater och vänner snarare än till män och barn.

Mary Tyler Moore har kritiserats för att ha representerat en alltför snäv och tidstypisk, kvinnlig ideallook och huvudrollen betedde sig onekligen ofta (åtminstone under de första säsongerna) underlägset gentemot sina manliga kollegor, men det råder ingen tvekan om att serien inspirerade mängder av amerikanska kvinnor till att ge sig ut – och ta för sig – på arbetsmarknaden. Tevehistoriens mest framgångsrika kvinna någonsin, Oprah Winfrey, har vittnat om hur Mary Tyler Moore Show påverkade hennes självkänsla och yrkesval.

– Mary Tyler Moore show var ett ljus i mitt liv, och Mary var en föregångare för hela min generation.

Karaktären Rhoda, Marys smarta och sarkastiska väninna, var så populär hos tittarna att hon fick en egen spin-off-serie.

Frispråkigt och provocerande

Producenten Norman Lear’s stod förvisso inte bakom Mary Tyler Moore show, men producerade flera andra av 70-talets populära situationskomedier, bland annat All in the family (1971-1979). Flera av hans produktioner utmanade tidigare tv-seriers stereotypa bilder av fruar och mödrar. I Maude (1972-1978) and One day at a time (1975-1984) gifte kvinnorna om sig, fostrade barn på egen hand och stod upp för sina åsikter och övertygelser. I Maude gör till och med huvudrollen, med samma namn, abort i ett av tv-historiens mest kontroversiella programavsnitt någonsin.

Under 80- och 90-talet fortsatte serier som Kate & Allie (1984-1989), Designing women (1986-1993) och Inte bara morsa (1993-1998) att visa upp arbetande kvinnor, genuina vänskapsrelationer kvinnor emellan och icke-traditionella familjeformationer. Samtidigt blev hemmet återigen basmiljön i många serier. Många av dem (Fullt hus [1987-1995], Blossom [1990-1995], The Nanny [1993-1999]), saknade helt mammor – men präglades emellertid av andra starka kvinnokaraktärer. I serier där det fanns en mamma, påminde hon på intet sätt om 50-talets tv-mödrar.

Den nya sitcom-mamman var självständig, utmanande och blottade sina brister. Många gånger provocerade hon tevepubliken med kontroversiella åsikter och ett traditionellt ”icke-kvinnligt” utseende (och/)eller beteende. Roseanne (1988-1997) bröt om och om igen med den av medelklassen skapade – och efter medelklassen anpassade – feminitetens regler. Roseanne var arbetarklass, överviktig och högljudd. Med sina bitande one-liners var hon rättfram, ”sa som det var” och bad inte om ursäkt för sig själv. Avsnittet där hon röker marijuana stötte på en del negativa reaktioner, men det var ingenting mot rabaldret karaktären Murphy Brown i serien med samma namn (1988-1998) orsakade.

Murphy Brown, porträtterad av Candice Bergen, var en skärpt och ambitiös reporter som inte brydde sig om hon råkade trampa på några tår så länge hon fick sitt jobb gjort. Hon hade ett hårt yttre, en vass tunga och hade vid seriens start just återvänt till jobbet på CBS efter en tids vistelse på rehabiliteringskliniken Betty Ford. Under 1992 års säsong blev hon gravid och trots att pappan inte ville ha något med barnet att göra beslutade hon sig för att behålla det. En politisk diskussion stormade upp kring historien efter att vicepresidenten Dan Quayle, som menade att karaktären Murphy Brown ”ignorerade faderskapets betydelse genom att fostra ett barn på egen hand”, kritiserat serien.

Populär- och masskulturen har alltid varit utsatt för stark kritik, och situationskomedin utgör inget undantag. Från borgerligt och konservativt håll har televisionen anklagats för att vara förslappande, hälsofarlig och för att – som i fallet med Dan Quayle vs Murphy Brown – ha ett negativt inflytande på moralen.

Många broar kvar att korsa

Varje sitcom som provocerar, utmanar och orsakar debatt banar väg för nästa. Hela tiden utökas och förändras möjligheterna för vad som får och kan visas på tv. Pantertanter (1985-1992) fick många tittare att sätta tv-kaffet i halsen, när de flesta ämnen som rör sex och samlevnad behandlades i Miami-hemmet som programmets fyra kvinnor delade. Serien banade utan tvekan väg för succéer som Sex and the city och Judd Apatow-producerade Girls som just har haft premiär.

När karaktären Elaine Benes (Julia Louis-Dreyfus) i tidernas kanske mest populära situationskomedi, Seinfeld (1989-1998), tillsammans med sina manliga kamrater deltog i en uppmärksammad tävling (om vem som kunde hålla sig längst från att tillfredsställa sig själv sexuellt) breddades spelutrymmet ytterligare för genrens kvinnokaraktärer. Samtidigt uppmärksammades 90-talets moderna, kvinnliga tv-publik som en köpstark grupp och en större variation av kvinnliga karaktärer började dyka upp i rutan. Men än fanns det broar kvar att korsa, och murar kvar att riva.

1997 gjorde Ellen DeGeneres sitt bästa för att riva ned en sådan barriär när hon kom ut som homosexuell på The Times framsida, samtidigt som hennes sitcomkaraktär i Ellen gjorde detsamma. Meningen ”Yep, I’m gay” sände chockvågor över hela USA och, via en ”parental discretion is adviced”-skylt, varnade ABC sina tittare för programmets ”vuxna innehåll”. Ellen själv tvingades ta en paus från karriären, men hennes insats öppnade dörrar för serier som Will & Grace (1998-2006) och Modern family – vilka båda förvisso lägger fokus på manlig homosexualitet. Än i dag är Ellen den enda lesbiska huvudkaraktären i en situationskomedi, någonsin.

Kvinnor framför kameran

När 30 Rock började sändas 2006 kunde många kvinnliga tv-tittare identifiera sig med den nördiga Liz Lemon (Tina Fey) som bar mammajeans, åt skräpmat och stötte bort potentiella partners med sina sarkastiska skämt och sin bitterhet. Sedan dess har Feys Saturday night live-kollegor Amy Poehler (Parks and recreation) och Maya Rudolph (Up all night) också dykt upp i egna humorserier. Fey har inte bara hyllats för sin insats som seriens huvudroll, utan också för sin roll som medproducent och manusförfattare till 30 Rock, men fortfarande innehar kvinnor en liten andel (mindre än 25 procent) av tevejobben bakom kameran.

Tråkigt nog har det dessutom, under de senaste åren, verkat som om det framförallt är sexistiska gubbskämt (Two and a half men) och manlig nördhumor (Big bang theory) som försöker få oss att skratta framför teven under tidiga vardagskvällar, men i fjol hade flera program premiär som tycks vilja ändra på den trenden. Sitcomserier som 2 broke girls, New girl och Whitney berättar om – och leds av – unga kvinnor och har mötts av goda tittarsiffror i USA.

Situationskomedins framtid ser åter ljus ut, men än finns det broar kvar att korsa och murar att riva.