Våra samhällen producerar skillnader, kulturella och materiella, mellan kvinnor och män. Inte ska den som vill kalla sig feminist medverka till detta? Men det gör Maud Eduards i sitt förslag i Det heter feminism!. Hon ger oss tre argument för att försvaret ska stängas för kvinnor. De är alla antifeministiska.

Den första anledningen är att ”försvaret” (jag kallar det hellre för krigsmakten) utgör en arbetsmiljö där det förekommer trakasserier och annan diskriminering av kvinnor. Med det argumentet borde fler arbetsplatser stängas för kvinnor. Universiteten hör till dem. Men, där har vi klamrat oss fast, och nu efter mer än hundra år, börjar vi nästan känna att vi kan göra oss hörda där på nästan jämlika villkor.

Stärker heteronormen

Den andra anledningen Eduards ger till att krigsmakten bör utestänga kvinnor är, att väl där har det visat sig att de stärker heteronormen, inte försvagar den. Då borde undantag kunna göras för asexuella och lesbiska? Nå, en impertinent anmärkning åsido vill jag framhålla, att på samma sätt som kvinnors integrering i arbetslivet hittills inte helt har lyckats, kan väl behandlingen av kvinnor som soldater ses som ett misslyckande? Men det ger inte anledning till att inte kräva jämlikhet. Eduards bara varierar sin första anledning.
Inom detta argumentkomplex ondgör sig Eduards över att kvinnor i krig skulle komma att ”kroppsvisitera andra kvinnor”. Det är väl bättre än att män gör det? Hennes slutsats blir – hur nu den kom till? – att kvinnor genom att de är kvinnor blir kollektivt ansvariga både för ökat och för minskat våld. Resonemanget förstår jag inte. Krigsmakten är en institution som har tillstånd att utöva våld, oavsett kvinnors närvaro där eller inte.

Återmonopolisering

Jag skulle med lika stor emfas kunna påstå att heteronormativiteten (sicket långt ord!) i hela samhället skulle förstärkas om kvinnor uteslöts från ”försvaret”. Ett verksamhets- och yrkesområde skulle igen monopoliseras av män; just särbehandling på grund av kön har radikala kvinnor sedan 1800-talets slut organiserat sig emot.

Den tredje anledningen är inte heller skild från det första. Om kvinnor finns inom krigsmakten och den fortsätter att se ut som den gör idag (det i kursiv är underförstått i Eduards text, som är fri från historisk medvetenhet) då skulle en stark heteronormativitet råda där. För det gör det ju nu. Visst! Kanske till och med starkare än utanför krigsmakten. Men – diskriminering och heteronormativitet finns ju överallt. Var ska vi kvinnor då få finnas? Tillbaka till hemmet? Nej, där är vi också diskriminerade, strukturellt och praktiskt. Kanske i ett samhälle som enbart består av Kvinnor?
Eduards menar slutligen att om många kvinnor funnes inom krigsmakten skulle ”de som organiserar sig mot krig och våld” motarbetas. Hur ska det förstås? Menar Eduards att det bara är kvinnor som motsätter sig krig och våldsanvändning som konfliktlösning? Och att icke-vålds-kvinnor skulle upphöra med sitt motstånd, om andra kvinnor funnes inom krigsmakten? Pacifister, liksom motsatsen, finns och har funnits av båda könen, oavsett kön. Det är ett mänskligt och politiskt ställningstagande.

Jag läser texten gång på gång. Språket är engagerat. Argumenten spretar. Eduards förslag blir till en konservativ reproduktion av könsstereotyper.