Den 28 augusti träffades Katarina Wennstam, Claes Borgström och Beatrice Ask på Kulturhuset i Stockholm för ett samtal om vad som hänt tio år efter Wennstams första upplaga av Flickan och Skulden.

Att skulden fortfarande läggs på kvinnor som blir utsatta för våldtäkt, var de alla överens om. Frågor som ”Vad hade hon på sig? När blev hon av med sin oskuld? Vad är hon för typ av tjej?”, ställs fortfarande i de svenska domstolarna.

Beslutet att skriva ”Flickan och skulden” tog Wennstam efter att ha tagit del av ett specifikt fall:
”En tjej gick från tunnelbanan och ett gäng killar följde efter henne. De förgrep sig på henne i ett garage. Killarna vittnade själva att tjejen var så pass full att när de släppte henne så dråsade hon ner. Hon var som en säck potatis.”

Under rättegången fick hon ändå frågor som: ”Försökte du springa från platsen? Skrek du på hjälp? Försökte du slåss för att komma loss?” Hon var så full så hon knappt kunde gå. Ändå ifrågasätter vi varför hon inte springer, berättade Wennstam. Hon menar att detta är en viktig kärna som belyser hur vi ser på våldtäktsoffer. Att det fortfarande sker en klassificering av tjejer som sedan avgör hur rätten ser på brottet.

Skett framsteg

Claes Borgström ansåg att samhället måste börja skilja på skuld- och skambegreppen, som i dag ofta ses som synonyma. En person kan känna skuld ”Det var mitt fel som drack mig full”. En annan kvinna anser inte att det var hennes fel, men känner ändå skam efter att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.

Nu är dags att dessa två bördor flyttas över på de som faktiskt begår brotten – nämligen männen, sade han. Samt de män som i kompiskretsar, på arbetsplatser och i föreningar hänger på en sexistisk jargong.

Han betonade också att alla män inte är skyldiga till det manssamhället står för men däremot ett ansvar att se till att det inte fortsätter.

Beatrice Ask tyckte att det har skett framsteg vad gäller kunskapen hos de som möter en kvinna som blivit våldtagen. I dag är det, enligt henne, större chans att hon stöter på en polis eller läkare som ställer de rätta frågorna som bidrar till att kvinnan vågar anmäla. En av anledningarna tror hon är att regeringen har satsat pengar på utbildningar kring just detta.

Katarina Wennstam fortsatte att trycka på kollektivets ansvar. Hon har aldrig hört talas om att killar ingriper när polarna utsätter en kvinna för sexuella övergrepp. Det är ingen som agerar, för de tycker inte att det är en riktig våldtäkt när kompisar ger sig på en tjej på en fest när hon redan har däckat.

På denna punkt har det inte hänt någonting på tio år, sade Wennstam.

”Ingen våldtäkt”

Claes Borgström ställde frågan om varför inte fler fall av våldtäkter anmäls. Till att börja med, menar han, måste man definiera det man varit utsatt för. Men vissa våldtäkter definierar varken offret eller gärningsmannen som våldtäkt.

Han tog det här exemplet: En tjej följer med en kille hem. De lägger sig i sängen och ska ha sex. Plötsligt ångrar sig tjejen. Om han då tvingar sig på henne så anser varken tjejen eller killen att detta är en våldtäkt. Väl i rätten ställs då frågan, i all välmening: ”Men varför följde du med honom hem?” Och skulden läggs direkt på tjejen.

Det chocktillstånd som infinner sig hos offret vid våldtäkter är något som polisen, åklagare och domstolar måste ha kännedom om. Där saknas det kunskap.

– Men vi har blivit bättre, menade Beatrice Ask. Hon talade om att säkerställa vad lagstiftningen säger, få struktur och ordning på processerna så att det som är irrelevant rensas bort. Fokus ska vara om det har begåtts ett brott eller inte.

Alla tjejer som Katarina Wennstam har mött under åren i rättegångar sitter där helt själva, utan någon som helst stöttning. Den enda de har haft att hålla i handen, i bästa fall, är målsägandebiträdet och i de värsta fallen ett oengagerat sådant.

Många gånger vet kvinnorna inte ens om att de har rätt till ett målsägandebiträde. Ingen har informerat om det.

Killarna däremot, har flickvänner, kompisar och familjemedlemmar och har även blivit informerade om sina rättigheter

Ännu lika aktuellt

Claes Borgström undrade varför brottsoffret inte likställs med den misstänkte. Varför inte lika rättigheter gäller.

Han pekade på att i dag ”åligger det undersökningsledaren” att anmäla hos rätten att det finns behov av offentlig försvarare för den misstänkte (om förutsättningarna är uppfyllda vad gäller rätten till offentlig försvarare). När det gäller målsäganden står det att undersökningsledaren ska göra en anmälan till rätten ”om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde.”

Borgström har i sin utredning bland annat föreslagit att samma regel ska gälla för målsäganden som för den misstänkte. Det vill säga en ovillkorlig skyldighet för undersökningsledaren att anmäla att målsägandebiträde ska utses (om förutsättningarna är uppfyllda).

Avslutningsvis hade Katarina Wennstam tyckt att det hade varit väldigt kul om hon hade kunnat konstatera, nu tio år efter första upplagan av ”Flickan och skulden”, att den inte kan ges ut igen på grund av att saker och ting har förändrats.

Men temat, fördomarna och attityderna är fortfarande, 2012, tyvärr inte alls inaktuella i ett land som ofta beskrivs som ett av världens mest jämställda.