Artiklar om sexiga damidrottare säljer massa lösnummer och får många klickar på nätet. Men är det inte dags att bestämma sig för vilken publik en vill locka? Denna fråga ställer sig historiken och genusvetaren, Jonas Lindkvist, som har analyserat olika mediers bevakning av damernas handbolls-VM i Serbien.
Bevakningen av handbolls-EM i Serbien 2012 har innehållit en del absurda inslag, från norsk stenåldersretorik till könsbundet hashtaggande.
Där vissa vinklingar har lett till ursäkter, har andra passerat helt obemärkt, som en del av vardagen när det gäller bevakningen av damidrott, speciellt damlagsidrott.
När Sverige står inför en avgörande match i gruppspelet, mot dubbla VM-silvermedaljörerna Frankrike, väljer Sportbladet att presentera motståndarna så här .
Istället för att fokusera på vilka positioner Frankrike har styrkor och svagheter i, hur Sverige ska hantera det och var de största hoten finns, väljer man att vinkla artikeln med att målvakten Cleopatre Derleux utsetts till världens sexigaste idrottskvinna.
Ingressen inleds med ”Hon är döpt efter Kleopatra och utsågs nyligen till världens sexigaste idrottskvinna”. I en mening, ”Hon är inte så stor och jäkligt bra på låga skott”, ett citat från Johanna Ahlm, beskrivs Derleuxs idrottsliga talanger.
Sedan förskjuts fokus återigen till varför hon är känd. Hon spelar i glasögon, har blivit utsedd till världens sexigaste idrottskvinna och är döpt efter ”antikens skönhetsdrottning” Kleopatra.
Att i en text fokusera på utseende före idrottslig kapacitet kallas inom idrottsmedieforskning för sexualisering. Det kan ta sig flera uttryck, men gemensamt för alla är att de är mycket vanligare i bevakningen av damidrott.En idrottande kvinna får ofta större uppmärksamhet inom sportjournalistiken om hon kan beskrivas som sexig och feminin.
Tillika blir kvinnor som idrottar som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga. Idrottande kvinnor representeras i sportjournalistiken som ”först-och-främst-kvinna”, eller ”kvinna först”.
Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt.
Istället för att arkivera texten under fliken ”sexualiserande olycksfall i arbetet” fortsätter Sportbladet några dagar senare på samma linje. Nu är det Derleux som får frågan (av norska TV2) om vilken annan handbollsspelare som kan aspirera på titeln världens sexigaste. Hon nämner norskan Linn Jörum Sulland och att det franska laget kallar henne för Barbie.
Det här tycker Sportbladet är sportjournalistik med nyhetsvärde. Sulland markerar i samma text tydligt mot att bli kallad Barbie, och säger att ”det kanske är det sista jag vill vara”. Det hindrar dock inte Sportbladet från att dagen efter själva använda det nedsättande smeknamnet på Sulland, när de beskriver hur hon kom in sent under nationalsången inför matchen mot Sverige.
I artikeln beskrivs ”bråket” mellan henne och Derleux, och att den franska stjärnan kallade henne ”Barbie”, men i Sportbladets puffrubrik för att klicka sig vidare till artikeln, användes det nedsättande Barbie, inte Sullands namn. Detta har nu ändrats.
Den här definieringen av Derleux och Sulland utifrån utseende är en tydlig sexualisering. När man dessutom försöker skapa en konflikt om vem som är ”mest sexig” av de båda, blir det bara löjeväckande. Här var det Sportbladet som var tydligast i sin sexualisering, men det är inte på något sätt unikt, utan syns hos de flesta medieinstitutioner som bevakar damidrott.
Verdens Gang och Aftenposten gav den norske landslagsmålvakten Ole Ereviks nedsättande kommentarer om damhandboll och den halvdana ursäkten gott om utrymme.
VG valde också att bildsätta en artikel om Kristine Lunde Borgesen med foto där hon står utanför planen och håller sitt barn i famnen.
Ett exempel på familiarisering, där man kopplar ”kvinnliga” idrottare till familj, barn och förhållanden, för att återigen förknippa dem med en kvinnlighet och en ”naturlig” kvinnlig sfär som befinner sig någon annanstans än på idrottsplanen, ofta i hemmet.
Historien om det uppbrutna förhållandet mellan norska stjärnan Heidi Löke och ungerska tränaren Karl Erik Böhn, som slogs upp stort i många medier, till exempel i både Sportbladet och Expressen , är ytterligare ett exempel på familiarisering.
Eller varför inte dessa ständiga jämförelser mellan damidrottare och herridrottare, som vi aldrig verkar komma ifrån. Här skildrat i Patrick Ekwalls krönika där han jämför Tina Flongman med Per Carlén.
Jämförelser mellan kvinnors och mäns idrottande är vanligt förekommande. Genom att både direkt och indirekt jämföra kvinnors prestationer med män som har presterat bättre, marginaliserar man resultaten och visar att de egentligen inte är lika mycket värda.
Exemplen som jag har lyft här är heller inte på något sätt unika för just det här mästerskapet. Gång på gång upprepas samma sätt att bevaka idrott på damsidan. Ibland är det mer tydligt, ibland mer subtilt, men nästan utan undantag finns skillnaderna alltid där.
Historiskt sett har det dock skett en förbättring. Damidrott, även lagidrott, bevakas idag med större allvar och engagemang än det någonsin tidigare har gjort. Det innebär inte att skillnaderna mellan herr- och damidrott har försvunnit, långt därifrån.
Visst finns det även argument för varför sportjournalistiken använder dessa tekniker. Artiklar om sexiga damidrottare säljer fler lösnummer och ger fler klick på nätartiklar. Relationer och bråk, gråt och kyssar, såpaingredienser som sägs tilltala en bred publik.
Men till slut måste man ändå bestämma sig vad det är för journalistik man vill bedriva? Ska bevakningen av damidrott vara seriös och idrottsfokuserad, eller vill man vara en skvallerblaska med missriktade populistiska vinklingar?
Jag vet i alla fall vad jag föredrar.
