Mansförtrycket i landet Egalia blottlägger effektivt verklighetens patriarkala strategier, såsom i originalromanen Egalias döttrar så också i teatertolkningen. Med ombytta roller får de mest vardagliga resonemang absurda dimensioner, skriver Hanna Kretz och skulle vilja ordinera teaterstycket till alla kränkta vita män.
”Göta, Rembranta, Christina Dior, Sofia Ibrahimović… Nu glömde ni väl Martin Curie?! ”, försöker en ung man. Ingen lyssnar. I landet Egalia utgörs den kulturella kanon av kvinnliga genier. Det är kvinnorna som definierar verkligheten, producerar vetenskapen och sitter på den sociala och ekonomiska makten. Här är mannen det andra könet, den som tar ut mest föräldraledighet och exponeras som sexobjekt i media.
Egalia är teatertolkningen av Gerd Brantenbergs klassiker Egalias döttrar från 1977. I romanen berättas historien om tonårspojken Petronius vars högsta dröm är att få bli sjökvinna istället för att gå i sin fars fotspår och viga livet åt att passa barn och locka skägget. Men en manlig sjökvinna, hur skulle det se ut? Frustrationen växer och ger upphov till en maskuliniströrelse som går upp till kamp mot matriarkatets grymma förtryck.
I Teater Konfronts fria tolkning av boken har romankaraktärerna tagit ett steg tillbaka. Istället ligger fokus på könsstrukturerna där symboliska kostymbyten låter skådespelarna växla mellan kvinnliga och manliga gestalter. Föreställningen inleds med en rad scener som visar på mansförtrycket i Egalias samhälle.
Många sekvenser från boken känns igen. Exempelvis när den unge Petronius blir utskrattad för sitt föreslag att låta specialtillverka en dykardräkt för män så att han kan förverkliga sin framtidsdröm om att bli sjökvinna. Vi får också se en träffsäker iscensättning av hur några kvinnor bemöter en ung pojke som våldtagits med argument som att ”han borde veta bättre”. Hur kunde han vara så dum och tro att hon ville ses och ”bara prata”?
Slutligen rinner bägaren över och föreställningen kulminerar i den så kallade Mansligans uppror. Skådespelarna förmedlar både frustration och kamplystnad med oerhörd genuinitet. Det märks att det ligger stort personligt engagemang bakom arbetet med manus där skådespelarnas egna berättelser använts i produktionen. Genom hela föreställningen hålls en fin distans till originaltexten.
Maja Björkquist och Kerstin Car plockar upp klassiska guldkorn ur boken men bara så lite att jag slipper störas när föreställningen tar egna vändningar. En del välbehövliga uppdateringar har gjorts för att anpassa manus till en svenska samtida samhällskontext. Det sitter inte längre fler kvinnor än män i Egalias bolagsstyrelser och ”dam väljer själv om dam ska vara hemma med barnen eller göra karriär”. Här råder individualism och valfrihet i sann nyliberal anda.
Föreställningens slagkraft är dock densamma som bokens. Det enkla greppet att vända på rollerna i en maktstruktur blottlägger effektivt patriarkatets strategier som blir omöjliga att förneka för den som hellre hävdar att vi lever i världens mest jämställda land. Bara genom att låta språket utgå från ordet kvinna och tala om kvinniskor istället för människor görs en komisk, nästan övertydlig poäng. Publiken lockas till skratt när de mest vardagliga resonemang får absurda dimensioner med ombytta roller.
Genom att låta kvinnokostymen vara neutral medan den manliga rollen är något skådespelarna klär på sig i form av stora pälsjackor och lustiga ”penishållare” blir genus någonting flytande och performativt. Ett strålande grepp som håller publiken på helspänn och samtidigt gör en viktig poäng av att synliggöra hur genus är en ständigt pågående charad. Egalia är genussatir som både roar och peppar. En slags medvetandehöjande teater som borde ordineras alla vita kränkta män.