Den nio december twittrar ytterbefälet på Södermalmspolisen:

’Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem’. De senaste nätterna har vi avvisat många från trapphus och portar ut i kylan.

Reaktionerna låter inte vänta på sig, som en ilsken svärm av hårt trummande tangettryckningar reagerar olika personer, de flesta ur en privilegierad position det vill säga med ett hem, med att ställa polisen till svars. Vilket på många sätt är ett friskhetstecken. ”Måste ni verkligen kasta ut dem? kan de inte få sova där?” En plötsligt kollaps i normaltillståndets absurditet; där vissa har möjlighet att, i sällskap av dyr teknik, skruva upp värmen på elementet för att hålla kylan borta medan andra jagar tak över huvud i ändå ganska nedkylda trappuppgångar.

Vad är det som händer i detta Twitter-inlägg som skapar reaktionen? Förutom det uppenbara, att polisen kastar ut människor i kylan och att de dessutom genom berättelsen tar en historia som inte är deras, och berövar de som utsätts för denna aggressiva utkastning problemformuleringen. Gör de det också genom att citera en av den svenska självbildens mest ingrodda narrativ, nämligen Karl-Bertil Jonssons julafton.

Historien tillhör en av de program som varje år finns inskriven i tablån på den borgliga kärnfamlijens heliga högtid julafton. En rest från svunna tiders godare Sverige skulle kanske vissa säga.

Men att den skulle uttrycka något annat än i slutändan illvillig godhet och att polisens citerande skulle vara opassande känns inte fullt sant.

En famlijefilm som visas på julafton, och representerar och presenterar en vit urban familj i övre medelklass, och sålunda riktar sig lite som en spegel mot densamma, måste också sluta lyckligt i denna tevetittande grupps ögon. Historien känner de flesta säkert redan till: Den unga Karl-Bertil, som bara vill väl, drabbas av insikten att det finns mindre privilegierade människor i världen och bestämmer sig för att ta från de rika och ge till de fattiga.

Genom sin anställning på posten kan han, efter att med hjälpa av taxeringskalendern listat de som tjänar ge deras julklappar till stadens många fattiga. Konflikten som utspelar sig historien sker i relation till hans far Tycho. Som reagerar starkt på sonens beteende. Han fylls med skam över denna son som både har intrigerat med dessa fattiga och gett bort andras saker. Dessa andra tillhör samma samhällsklass som han själv.

Att han reagerar så starkt handlar om att han tror att sonen förrått sin klass, och att familjen inte lever upp till den idealbild som råder för vad en övre medelklassfamilj ska göra. En spricka uppstår i hans egen logik och han reagerar mot detta med vrede. För att sopa igen såret ger de sig i väg på julaftonskvällen på en turné far och son, för att be om ursäkt. Karl-Bertil är dock på det klara, han kommer inte spela korten så som fadern vill. Istället förklarar han varför han gjort som han gjort. Faderns vrede övergår så småningom till generad stolthet när det visar sig att ingen av de som berövats klapparna är arga, nej de tycker till och med att Karl-Bertil handlat rätt, framförallt behöver de inte ens dessa saker.

Sonen har inte förrått sin klass, han har handlat i enlighet med den. Under bildens bländande yta står det klart att deras position i samhället och i världen förblir ohotad. Innan har bilder på hur fattiga personer i stadens små skjul och skrymslen tacksamt fylls med glädje över dessa skitjulklappar som de inte heller behöver. Tacksamt tar de ändå emot dessa gåvor. De är nämligen de enda de får. Slutet gott allting gott ingenting har egentligen förändrats.

Samtidigt som debatten med polisen utspelar sig i Sverige går jag runt på gatorna i västra Oakland, USA, en plats som de senaste genomgått hårdnackad gentrifiering. Oaklands Polis har enligt flera rapporter störst andel våldsbrott utförda av poliser. Denna gentrifiering har alltså kostat i kroppar och in flyttar rikare och vitare. Jag kommer på mig själv med att ibland välja de mest trafikerade bilvägarna när jag går hemåt i mörkret, förmodligen för att jag tänker att det är säkrare med de som äger något än med de som inte gör det.

Jag har en vit kvinnas medelklasskropp, skapad genom ätstörningar och skolad in i att tiga. Fysiskt skulle jag aldrig kunna försvara mina privilegier, min flådiga dator och den lilla summan av pengar jag bär på. För jag behöver det oftast inte, någon annan vaktar min position. Även om den starkes överlevnad är ett uttryck som stinker väldigt illa så är det inte ens sant. Kanske är det delvis det som väcker den privilegierade, överlag vita medelklassens starka vrede, som plötsligt i ett hastigt ögonblick ställs inför denna förhärskande logik – dina privilegier bygger på ett exkluderande våld men du behöver som oftast inte ens se det.

Flera dagar innan Södermalmspolisens Twitter-inlägg publicerades spreds i flera av mina vänners Facebook-rader en uppmaning om att alla skulle lämna porten öppen så att folk slipper frysa ihjäl. En mycket fin handling, men samtidigt något hånfullt. Visst får en tänka att tack och lov kan vissa fortfarande avvara något de inte behöver, liksom historien om Karl-Bertil Jonsson (även om tak över huvudet är ett mer fundamentalt behov än en figurin). Och precis som Karl-Bertil Jonssons far reagerar de som ringer polisen för att be dem köra ut människor som försöker övernatta i ett utrymme de själva inte gärna tillbringar mer än en minut i per dag.

Den slutgiltiga frågan är ändå alltså hur mycket är vi egentligen beredda att avvara för att alla ska få plats?

Med klassklyftor och andra maktförhållanden är det som vanligt så att det på många sätt skulle vara enkelt för de utan bostad att storma en och ta den i besittning. Det skulle vara lätt för någon att stoppa mig på gatan och ta min dator och mina pengar men det händer ändå så sällan. Varför? Svaret är olika former av konstant repression. Från tystnad och blickar, till slag och batonger.

Det som är mest intressant i denna historia, om reaktionerna som äntligen kom, är den känsla som drog rakt igenom innan ilskan trummade iväg svar på polisens Twitter-inlägg. En plötslig spegel som visar något annat än vad vi vill se? Blottningen av att den egna privilegierade positionen faktiskt sker på någon annans bekostnad.