När Göran Hägglund höll sitt tal om verklighetens folk gav han avskyn för pk-samhället ett ansikte på ett för Kristdemokraterna, KD, ovanligt hårt och hånfullt sätt. Hanna Hallgren har undersökt den mylla som talet växte fram ur. Där är synen på begreppen demokrati och elit inte särskilt folklig.
Vi var nog många som sommaren 2009 med växande förundran lyssnade till Göran Hägglunds tal om ”verklighetens folk”, det vill säga det vanliga folk som lider under vänster-, feminist- och kultureliternas tyranni. Vem hade formulerat det? Det var någonting med den föraktfulla tonen som rimmade tämligen illa med den KD-retorik som tidigare hade hörts. För alldeles oavsett den borgerliga regeringspolitikens verkliga verkningar, hör det till KD:s retoriska flaggskepp att frambesvärja sin värdebaserade politik genom ett språk som vittnar om omsorg och empati. Tänk till exempel på barn- och äldreminister Maria Larssons utryckningar för livets okränkbara värde i samband med Carema-skandalerna, eller på regeringstaktiken att sätta KD:are på de ministerposter som i synnerhet kräver något slags empatisk förmåga.
”Verklighetens folk”, som dessutom kröntes av det för Hägglund ovanliga ämnet kultur, var annorlunda. Språkliga krumsprång på tuvor av ”ljummen cappuccino”, ”performance-vrål”, ”nedmontering av jaget” och ”bullshit spottade han fram. Det var hårt och hånfullt på ett sätt som fick Alf Svenssons kärvänliga saxofonspel att blekna, och tiden då KD hörde ihop med strävsamt frikyrkofolk från Jönköpings län att kännas avlägsen.
Vi märker kanske ändå inte så mycket debatt om framtidens kultur. Jag ser i alla fall inte av någon rafflande debatt inom borgerligheten.
Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino.
Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit. [—] Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva.
De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.
Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta.
Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.
Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.
Den svenska vänstern tycker att det är rätt att göra uppror mot sådant som är vanligt. Sådär lagom.
Vem hade formulerat Hägglunds tal? Och släppt lös en affekt som i KD-sammanhang i dag knappast ens skulle tolereras i diskussioner om homosexualitet.
Talskrivaren heter Fredrik Haage, är 43 år, statsvetare och politiskt sakkunnig på Socialdepartementet, och kan beskrivas som en viktig nyckelfigur inom svensk radikalkonservatism. Han har en bakgrund som ordförande i den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala och i Konservativa Sällskapet, och har också suttit i Fria Moderata Studentförbundets styrelse. Som debattör är han känd från bland annat Svenska Dagbladet och Östgöta Correspondenten.
Utöver ett brinnande engagemang för äganderätten, för att familjeatomen bör ställas bortom politikens sfär, liksom för begränsningar av statens och välfärdssamhällets räckvidder, utmärker sig Haage som högeraktivist genom att kombinera ett intresse för kultur med en avsky inför all form av politisk korrekthet. Kanske når också kampen mot vänsterns, feminismens och kulturelitens ”politiska korrekthet” sina triumfatoriska höjder i talet om ”verklighetens folk”, men avskyn mot pk-samhället kan för Haages del spåras tillbaka till texter skrivna redan under 1990-talet.
Omvänd diskriminering
Vad menas då med ”politisk korrekthet”? På en bokstavlig nivå hör begreppet samman med de handlingar, politiska strävanden och språkanvändningar som önskar bejaka människors lika värde oavsett kön, sexualitet, ras/etnicitet, religion och funktion. Det kan knytas till mångfaldssamhällets aktiva arbete mot diskriminering av minoriteter och underordnade grupper. Men begreppet har också en historisk koppling till högeraktivism, inom vilken ”politisk korrekthet” främst använts för att tala nedsättande om meningsmotståndare. Konservativa företrädare brukar, precis som Haage, ”politisk korrekthet” för att belysa hur minoriteter, genom positiv särbehandling och anti-diskrimineringslagar, i själva verket bidrar till att skapa en sorts klåfingrigt statsunderstödd ”omvänd diskriminering” – till exempel mot ”vanligt folk” som vill leva som ”vanligt folk” gör mest.
Under 1990-talet publicerade alltså Haage politiska texter, i mer eller mindre nogräknade sammanhang, som utmärks av ett högeraktivistiskt arbete mot den politiska korrektheten. Vid 1990-talets slut skriver till exempel Haage en artikel för samtidsmagasinet Salt (1999-2002). Ja, ni kanske minns magasinet vars kulturkonservativa syfte var att försvara traditionella svenska och västerländska värderingar och utmana den politiska korrekthetens förljugenhet, men som i stort sett omgående havererade i en malström av antisemitism, rasism, antifeminism och homofobi.
Meritokrati och objektivitet
På Timbro gav Haage ut skrifterna Thamgrepp (1998) och Nycklar till modern konservatism (2000). I den förstnämnda gör han upp med socialdemokratins och dåvarande utbildningsministern Carl Thams utbildningspolitik. Statligt initierade jämställdhetssatsningar inom universitetet ses, liksom framväxten av genusvetenskapliga perspektiv, som det politiskt korrektas hot mot akademisk meritokrati och vetenskaplig objektivitet. I skriften om modern konservatism, som anses vara en viktig inspirationskälla till den värdekonservatism som KD i dag pläderar, framför Haage andemeningen att statlig (läs: socialdemokratisk) intervention och politisk korrekthet begränsar de vanliga människornas frihet. Om staten inte lägger sig i vanliga människors liv, kommer en sorts konservativ moral att organiskt skapa ett gott samhälle. Det kommer dock inte att vara jämställt i materiellt hänseende, utan frammodellerat genom en tro på att ”ett fritt samhälles inre krafter driver sig själva”.
Haages avsky mot vänster-, feminist- och kultureliternas politiska styrning av vanligt folk bör dock tydligt ställas invid den syn på parlamentarism, demokrati och vanligt folk som han själv omfattar. I Nycklar till modern konservatism drömmer sig Haage tillbaka till tiden för ståndscirkulation, det vill säga en tid då människorna i de lägre samhällstånden inte bråkade med de i de högre, utan genom en gudsfruktig förbrödring höll sig vid den (klass)läst som Gud påbjudit dem. Vemodigt frågar han varför borgerligheten inte lyckats bjuda bättre motstånd mot vänsterns idé om en jämlikhet som bygger på utjämnandet av klasskillnader:
Vad hände med den svenska traditionen av meritokrati? Vad hände med den svenska ståndscirkulationen? Det är traditioner som glimtar fram än i dag, de finns i det svenska värdedjupet, men det politiska förvaltandet syns inte vidare till.
Haages fäbless för ståndssamhället kommer också till uttryck under hans redaktörskap för Konservativa Sällskapets tidskrift Contextus (1997-99). Under denna period hör han till en radikalkonservativ krets som låter sig inspireras och tilltalas av högerledaren Ernst Tryggers (1857-1943) kritik av parlamentarismen och demokratin. Trygger vände sig emot den allmänna rösträtten och ville kringskära demokratins verkansområden. I Contextus-artikeln ”Demokratism korrumperar demokratin” (nr 2/97) skriver Haage följande om den svenska demokratin:
I Sverige lider vi förvisso inte under diktatur, men nog är det något som i många delar påminner om den förvrängda form av folkstyre som Trygger ville undvika.
Folket och eliten
Haage gör åtskillnad mellan den svenska samtidens gränslösa demokrati, och den konservativa och ”bundna” variant han menar bör införas efter konstitutionella förändringar. Här knyter han an till en stark skepsis mot parlamentarism och demokrati som historiskt odlats inom svensk höger. Hans parlamentariska idealvärld utgörs av en konservativ föreställning som menar att det goda styrelseskicket är ett där folket bör ledas av eliterna, det vill säga de högre samhällsstånden:
Den obundna, gränslösa demokratin får i längden följder som är både institutionellt och mentalt skadliga! Vidare vill hävdas att den konservativa idétraditionen rymmer en seriös demokratikritik som det finns all anledning att återanknyta till för att komma till rätta med missförhållandena. [—] I en bunden demokrati signalerar demokratins form respekt för sådant som äganderätt, olikhet och icke-egalitära sfärer.
Jämfört med talet ”Verklighetens folk” presenterar Haage här en något annorlunda bild av den önskvärda relationen mellan ”folket” och ”eliterna”. En relation i vilken vanligt folk ska lära sig att det inte finns någon ekonomisk orättvisa, utan bara en gudspåbjuden materiell olikhet. Verklighetens folk ska visa respekt för eliternas äganderätt, för de icke-egalitära sfärerna och slutligen fatta att ”Vi gillar olika” betyder att sämre bemedlade både bör gilla och låta sig styras av vita rika fria. Den föraktfulla tonen i talet om ”Verklighetens folk” speglar kanske, till syvende och sist, Haages egen syn på vanligt folk.
