Det finns knappt några muslimer i Uruguay. De flesta libaneser som invandrade hit på trettiotalet var kristna och palestinier som flydde hit 1948 när Israel bildades hamnade på gränsen mellan Brasilien och Uruguay. Jag mötte några av dem för ett tag sedan. Visade bilder för dem från Nablus och Jenin, städer som jag har sett förstörda av israeliska tanks och bulldozrar.
De grät, ingen av dem har varit i Palestina, de är födda i Uruguay eller i Brasilien, men de känner sig som palestinier och kräver att få återvända till de hus som deras familjer har bott i under flera generationer. Israel är byggt på stulet palestinskt land och många byar som har varit arabiska i tusen år är numera förorter till Tel Aviv eller delar av de olagliga bosättningarna som Israel har byggt på den ockuperade Västbanken.
Sekulär fostran
Det är svårt att få gehör för palestinska krav här, många judiska flyktingar hamnade i Montevideo på fyrtiotalet och det var Uruguays röst som gjorde att Israel godtogs som en fullvärdig medlem av Förenta Nationerna 1949. Men situationen håller på att vända och många judiska ättlingar här stöder en palestinsk stat.
En kvinnlig konvertit som jag lärde känna vill läsa till imam och arbeta bland kvinnor och flickor som är födda här. Ingen av dem har sett Palestina och de har vuxit upp som sekulariserade, de vill inte gifta sig med en okänd kusin som familjen har valt åt dem. Många palestinier som bor i Gaza eller Västbanken och som vill slippa den dagliga förnedringen under ockupationen ser hellre att de blir gifta med någon släkting som bor i Sydamerika än att stanna i Palestina.
Men när jag berättar om hedersmord ser de på mig med oförståelse, begreppet är helt okänt här och palestinska ungdomar gifter sig gärna med grannar eller skolkamrater, oavsett var är de födda. Jag frågar dem om de också vill ha en kvinnlig palestinsk ambassadör men de skrattar, de tror inte så mycket på ambassader eller på det diplomatiska spelet. De har inga stora förväntningar, de trodde på Osloavtalet men känner sig nu lurade. Vad har den palestinska myndigheten givit dem?
CIA påstås ha ett kontor i staden Tres Fronteras, en stad som delar gränser mellan Argentina, Brasilien och Paraguay. De säger att det är precis där, i den laglösa staden där vapen och droger kan köpas på gatorna tillsammans med datorer och kylskåp, som Al Qaeda och Hizbollah tvättar sina pengar.
Lärde av mormödrarna
Och palestinierna från Uruguay har fått konstiga telefonsamtal där de har blivit tillfrågade om pengaförsändelser till deras släktingar i Gaza eller Västbanken, eller till de libanesiska flyktingförläggningar där palestinska FN-flyktingar lever i misär och hopplöshet. Hur kan vi låta bli att göra det, säger de som jag frågar. Eftersom alla andra har övergivit dem är det upp till oss att se att de har lite värdighet, att de kan fira Ramadan och Eid utan att vara beroende av det lilla som de får från FN.
Vet du hur svårt det är att veta att vi aldrig kommer att se våra föräldrar eller våra syskon som hamnade någon annanstans? Vi skildes när Israel bildades och trodde att det inte skulle dröja länge innan vi återsåg varandra. Men nu har vi givit upp. Vi bor här på gränsen, i ingenmansland, visst kan vi bli fullvärdiga medborgare här, både Uruguay och Brasilien har varit generösa mot oss.
Men vi känner att vårt hemland är där och att både mark hus och historien har blivit stulna från oss.
Ingen ambassadör kan ge oss tillbaka detta, vi struntar om det är en kvinna eller en man. Vi behandlar alla lika här, döttrar och söner. Det har vi lärt oss av våra mormödrar.
