Ibland ser jag framför mig hur jag går fram till muren, en tidig morgon eller en sen natt, fastän jag vet att det inte är möjligt, men jag ser ändå framför mig hur jag smyger mig intill den och lägger händerna mot den och pressar örat och ansiktet mot den. En idiotisk tanke, eller hur? För att få veta hur den känns. Det är därför. Jag skulle vilja känna på cementblocken, den hårda stenen som antagligen är kall, gå nära den för att ta reda på…jag vet inte vad. Kanske hittar jag sprickor i den. Kanske är den full av sprickor.

I Madeleines Hessérus Staden utan kvinnor möter vi ett knappt igenkännligt Stockholm. Ett Stockholm som är uppdelat i den norra staden där männen bor, den södra där kvinnorna lever och underjorden i vilken sorkarna, små föräldralösa pojkar som förpassats från södra Stockholm, lever på droger som de betalar genom att sälja stöldgods på den svarta marknaden.

I de södra delarna sköts fortplantning genom universitetssjukhusets fertilitetsenhet, OVA, där kvinnor kan måttbeställa sina barn och där gossebarn betraktas som misstag i arbetet. I de norra delarna är prostitutionen och sexhandeln utbredd. Sex är en handelsvara som inte längre är förknippad med intimitet och kärlek.

Den mur som separerar stadens norra delar från dess södra byggdes som en reaktion på det eskalerande antalet våldsbrott som riktades mot kvinnor och som fick sin kulmen i vad som av stadens befolkning kallas ”den mörka tisdagen”.

”Den mörka tisdagen” betecknar det bombattentat som riktades mot en av tunnelbanornas ”kvinnovagnar” (ett sätt att skydda kvinnorna från sexuella trakasserier och våldsbrott) och som resulterade i 52 kvinnors död.

Till denna stad återvänder Jakob Hall, en man i medelåldern som tillhör motståndsrörelsen mot muren, Ark, som har sitt fäste i Stockholms skärgård. Jakobs uppgift är att infiltrera Fabers krets, den organisation som låg bakom attentatet den mörka tisdagen.

Under sitt arbete möter han tre unga män; Elliott, David och Kurt. Tre män som har vuxit upp i ett delat Stockholm, och vars mödrar och eventuella systrar enbart existerar som svaga, knappt förnimbara, minnen.

Staden utan kvinnor är emellertid inte enbart en skildring av en stad präglad av kontroll och misstänksamhet. Det är även en historia om förlorad kärlek. Mötet med Stockholm och dess befolkning väcker hos Jakob minnet av Hedda. En kvinna som han älskade som lämnade honom för att leva i kvinnostaden.

Hessérus bok har i många recensioner tolkats som en skildring av Berlinmuren eller som en allegori över det urbana samhällets digitaliserade och förtingligande karaktär, där verkliga mötet aldrig äger rum utan ständigt sker i förmedlad form.

Uppseendeväckande nog är det få recensioner som intresserar sig närmare för det faktum att det handlar om en mur som upprättas mellan könen. Staden utan kvinnor är inte en dystopi bland andra, det är en könsseparatistisk sådan. Tar man detta i beaktan får det konsekvenser för hur boken kan tolkas.

I ett Sverige där det blir allt svårare att tala om maktstrukturer och där de som, detta till trots, försöker anklagas för att splittra samhället (se till exempel Per Ström kritik av feminismen och diskussionerna som uppstod efter Allt åt allas överklassafari) blir Staden utan kvinnor ett intressant inlägg.

Hessérus bok kommer ut i ett läge då vänstern och feminismen har börjat återerövra begrepp som klass och kön, inte som essentialiserande identitetspositioner men som konkreta maktrelationer i vårt samhälle.

Att tala om könskrig och klasshat handlar inte om att försöka skapa segregation, utan om att lyfta fram och belysa den makt som döljer sig bakom individualismen och jämställdismens förment välvilliga diskurs.

Liksom Hessérus visar i sin bok är det inte den konkreta muren som splittrade Stockholm. Det var en mur som symboliserade den motsättning som länge präglat staden. Det är inte den som namnger förtrycket som bär skulden, utan den som försöker bevara det där som en osynlig mur.

Staden utan kvinnor är en på många vis vemodig skildring av svårigheten att överbrygga dessa strukturer och etablera relationer som kan leva och andas i könsstrukturernas repressiva klimat.

Hedda känner sig till exempel nödgad att lämna Jakob för kvinnostaden. De strukturer som sätter ramarna för relationen framträder, med andra ord, som en oöverstiglig mur mellan dem.

Men det finns trots allt hopp, sprickor i muren. Liksom Thisbe och Pyramus, grekiska förgrundsgestalter till Shakespeares Romeo och Julia som spelar en avgörande roll i romanen, går det att kommunicera genom sprickorna.

För vi får inte glömma att sprickor tyder på ett instabilt bygge! Även om maktstrukturer finns omkring oss på ett obönhörligt vis, som tornande, gråa och kalla murar är dessa murar inte oövervinnliga.

Liksom bokens motståndsrörelse handlar det om att erkänna muren men aldrig, aldrig acceptera den utan istället ständigt försöka göra sprickorna fler och fler.