Skratt och tårar blandades när författarna Mian Lodalen och Felicia Feldt möttes för ett samtal om sina erfarenheter från barndomen. Om gränslösa föräldrar, skam och rätten att slippa försonas handlade torsdagens möte som hölls på Pride House om.
När Mian Lodalen läser från sin bok Dårens dotter tystnar skrattet i den stora hörsalen på Kulturhuset i Stockholm. Hon läser högt om hur hon aldrig trott hon skulle överleva sin tjugonde födelsedag, och att hon därför aldrig gjort upp några planer för sitt liv. Men att hon skulle berätta sin historia, det visste hon och det är den som hon beskriver i romanform. Det är en historia som rymmer mycket, som sorgen av en frånvarande men samtidigt gränslös pappa, glädje, men också: våldtäkt.
Sedan läser Felicia Feldt från sin självbiografiska bok Felicia försvann och orden går inte, lika lite som Lodalens, att värja sig emot. Felicia försvann skildrar en tonårsflicka som försöker stänga ute mammans och styvpappans sexljud genom att höja teve:n, som utsätts för övergrepp framför samma teve, och som tvingades in i offentligheten då mamman Anna Wahlgren skrev sin uppmärksammade bok om barnuppfostran. Felicia Feldt läser ett stycke hon kallar för Festen 1981-1984.
– Jag har valt det allra värsta stycket i dag, det här är ingen dag för silkesvantar, säger hon.
– Det är en resa från tidig barndom till att bli vuxen, boken består av minnen, av fragment. Om hur det var att vara med i den här offentligheten, med så många syskon och i en tid som var som ett enda långt 1970-tal.
Kan man då försonas med en familj med föräldrar som genom försummelse gjort barnen till enkla måltavlor för pedofiler, som ledde till att barnen ofta fick gå hungriga? För Felicia Feldt har det inte varit möjligt.
– Jag har försökt, det är en lång resa, och det är som ”heligt” att uppnå försoning, men jag lyckades inte med det, terapin ledde inte fram till det, säger hon men förklarar att hon samtidigt kom fram till att hon kan ha sin ilska och sin sorg, men ändå gå vidare.
– Jag är en glad människa och mår bra, men jag blir fortfarande rädd och arg när jag ser min mamma, som dock också ser att hon fått styrka av sin mamma och att hon genom henne sett att det går att både ha karriär och barn.
Mian Lodalen insåg under sitt skrivande att hon fått själva berättarlustan från sin pappa:
– Han gör allt för en god historia, berättandet är det bästa jag har fått av honom, sade hon.
– Jag har gått tio år i terapi, inte bara till min egen glädje utan även till min omgivnings. Skrivandet var den sista pusselbiten, nu känner jag mig fri.
