Samtalet arrangerades av Feministiskt initiativ och RFSL och kom att kretsa en hel del omkring vilka aktörer som tillåts medverka i Pride-festivalen. Resultatet blev en spretig debatt utan entydiga svar. Moderatorn Pär Wiktorsson, före detta ordförande för Stockholm Pride, inledde med att låta panelen välja ämne i form av en specifik händelse de skulle vilja diskutera apropå reformarbete kontra revolutionärt arbete.

Efter viss betänketid bröt Lars Lehman från Gaypolisen tystnaden med att påpeka hur han upplever att det uppkommit inbördes konflikter inom hbtq-rörelsen det senaste året. Som exempel på detta hänvisade han till organisationen Ofogs aktion mot Försvarsmaktens del av Pride-paraden 2011.

– Vi vill få fram våra gemensamma frågor, och så blir det inre konflikt? frågade han sig.

Både Ulrika Westerlund och Andy Candy, transfeministisk aktivist och journalist tillbakavisade att dessa inbördes konflikter skulle vara någon nyhet och menade att detta i själva verket alltid existerat.

– Det är något konstigt med att vi ska buntas ihop och låtsas vara eniga en vecka varje år, sade Andy Candy.

Vägledande värdegrund?

Ulrika Westerlund underströk att Pride är politiskt och att vi måste ha en diskussion om exempelvis vilka aktörer som ska få delta och nämnde Migrationsverket som exempel. Något som Maria Sjöberg, vice ordförande i Prides styrelse höll med om.

– Det blir nästan farligt om det råder för mycket konsensus. Då avstannar utvecklingen, sade hon.

Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feministiskt initiativ var kritisk mot att Migrationsverkets tillåts ha ett tält i Pride Park då hon menade att de är en myndighet som brutit mot de mänskliga rättigheterna.

– Pride har ju en värdegrund, men frågan är hur väl den efterlevs? Det är ett ställningstagande att välja vilka myndigheter som får delta och vilka som får marknadsföra sig, sade hon.

Angående om det är möjligt att skapa ett forum för alla och var gränsen ska gå för vem som kan delta som aktör i Pride var panelen splittrad. Lars Lehman ställde sig helt oförstående till de inbördes konflikterna, medan Andy Candy var kritisk mot Prides positiva inställning till vissa myndigheters deltagande.

– Man får inte glömma att många inom hbtq-rörelsen har en våldsam historia med polis och militär, påpekade hon.

Dialog och alternativ

Ulrika Westerlund upprepade vikten av att föra en inbördes dialog utifrån hbtq-perspektiv istället för att till exempel gå till angrepp mot någon i tåget.

– Det blir inte bra om man säger att polisen inte får vara med. I hatbrottsarbetet har det fungerat bra med samarbete mellan gaypolisen och RFSL för att nå förändring.

Maria Sjöberg höll med om det problematiska i vissa organisationer och myndigheters medverkan i Pride.

– Pride är öppet för alla som sympatiserar med hbtq-rättigheter, sade hon.

När publiken släpptes in i debatten väcktes frågan om hur Pride kan förhålla sig till aktörer som känns tveksamma.

– Finns det inget mellanläge där en organisation kan få ett bås och en tvål och få svara på kritiska frågor? Undrade en av debattens åhörare.

Andy Candy påpekade att Stockholm Pride är Sveriges mest kommersiella festival i sitt slag och att detta får konsekvenser för hur politisk den kan vara. Något som Ulrika Westerlund inte höll med om. Hon tog Kristdemokraternas deltagande som exempel på alternativa sätt att hantera tveksamma aktörer. Ett parti som inte precis är känt för att sympatisera med hbtq-personers rättigheter men som tidigare år deltagit i Pride med ett lyssnarseminarium där de bjudit in publiken att ställa frågor och diskutera deras politik.

– Detta är en bedömningssport, sade hon och menade på att det inte finns något självklart svar på vem som ska få delta i Stockholm Pride och inte.