En dryg vecka har gått sedan Stockholm Pride avslutades och jag har hunnit reflektera något kring vad som hände under Pride-veckan och om vad som har diskuterats i media om pridefestivaler och hbt-frågor.

Vissa inlägg i debatten finner jag antingen direkt felaktiga eller ha ett upprörande innehåll. Här ska jag försöka ge min syn på saken. Denna text kommer att handla om talet om politik, samförstånd och gemenskap, höger- och vänsterextremism, kidnappning, pinkwashing och Migrationsverket.

Är Pride ett politiskt arrangemang? Självklart! Att hävda något annat är direkt absurt. Prides existens är ju som en massiv manifestation för lika rättigheter och värdighet för alla personer som inte ingår i heteronormen.

Föreningen Pride formulerar i sin värdegrund att Pride ska innehålla en blandning av fest, politik och kultur. Prides program inrymmer därmed allt från det ytligaste ytliga till politik på så stort allvar att det, utan överdrift, handlar om frågor på liv och död. Föreningen Stockholm Pride formulerar sina värderingar på följande sätt:

Föreningen Stockholm Pride ställer sig bakom Europeiska konventionen om Skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Föreningen Stockholm Pride arbetar för att stärka hbtq-personers rättigheter och tar aktivt avstånd från all form av diskriminering som exempelvis rasism, sexism, homofobi och transfobi.
Föreningen Stockholm Pride solidariserar sig med andra rörelser som riskerar diskriminering och förtryck, och som verkar i samma anda som Stockholm Pride.

Om en tar dessa formuleringar på allvar, om det inte bara är vackra, tomma ord, så skulle detta kunna betraktas som en mycket radikal politisk plattform. Den skapar hur som helst förutsättningar för att Pride ska inrymma en massa politik för mänskliga rättigheter och mot diskriminering och olika former av förtryck.

Pride är också en marknad, ett arrangemang där företag sponsrar och får utrymme att saluföra sina varor och tjänster i Pride park. Detta är också politik. Så vem sätter den politiska agendan för Pride? Hur bestäms ramarna för vilken politik som inryms i denna plattform? Vad faller inom ramarna och vad faller utanför/definieras av somliga som för ”extremt”? Vilken politik kan inkluderas i ovanstående värdegrund? Eftersom alla riksdagspartier utom SD medverkade under Pride, så anses uppenbarligen dessa kunna inkluderas, även KD, vilket jag tycker är rejält magstarkt med tanke på vilken politik de har fört och för mot hbt-personers rättigheter. Märkligt att de kan inkluderas i Pride.

Årets invigningstalare var Mona Sahlin (S) och Birgitta Ohlsson (FP). De talade tillsammans för att knyta an till årets Pridetema som var just ”Tillsammans”. Min inställning var till en början skeptisk. Jag har mycket svårt för att gaycommunityt gör diverse heterosexuella till gayikoner, till fullständiga helgon, för att de står upp för hbt-personers rättigheter. Det bör ju rimligen vara en självklar del av deras politik om de förespråkar alla människors lika värdighet och rättigheter. Jag har också svårt för att många av dessa helgonförklarade tycks trivas så förträffligt med sin helgongloria.

Trots min skeptiska inställning från början kunde jag inte låta bli att småle när de inledde med att raljera över Göran Hägglund och Göran Persson, håna varandras oqueera, gubbiga regerings- och partikamrater. Humor, tänkte jag. Detta tycks bli ett stand up-comedynummer. Sedan kom de ändå snabbt in på allvar och gjorde en bra genomgång av det förtryck som har drabbat hbt-personer genom de senaste decennierna och de rättigheter som successivt har uppnåtts.

De formulerade sig väl och sade kloka saker. Allt mer vann de min respekt när de talade. De var övertygande och jag kände mig en stund faktiskt glad för att dessa helgonförklarade, feministiska politiker med sina höga politiska positioner var de som givits ordet att invigningstala på Pride. Men denna känsla varade mycket kort. Talet avslutades nämligen med en kalldusch som för min del tog udden av allt bra som sagts tidigare.

Birgitta Ohlsson avslutade sitt invigningstal med att i hårda ordalag kritisera nätverket Ofog för deras aktion mot försvaret i förra årets Pride-parad och Uppsala Pride för att utesluta LUF ur sitt arrangemang:

…och det tycker jag är grymt sorgligt när Pride-veckan kidnappas av aktivister på det sättet. Att håna hbt-personer för sitt yrkes skull, att utesluta partier som seriöst och länge har kämpat för hbt-personers rättigheter från pridefestivaler eller att kidnappa gayrörelsens budskap om mänskliga rättigheter för andra sociologiska syften kan aldrig någonsin vara rätt och det för inte kampen tillsammans framåt heller.

Mona Sahlin fortsatte:

Det finns redan så många andra som vill förstöra, som vill riva, som vill rasera de framgångar som vi redan har uppnått. De som inte vill se att vår kamp handlar om kampen för mänskliga rättigheter och respekt för alla.” Och så exemplifierar hon med den svåra misshandel som en bög i prideparaden 2003 utsattes för av nazister.

Jag förstår att Birgitta Ohlsson som folkpartist är upprörd över påhopp på försvaret och över uteslutning av LUF från ett pride-arrangemang. Det har hon all rätt att vara. Men det är retoriken om att ”kidnappa pride-veckan” och om att ”kidnappa gayrörelsens budskap om mänskliga rättigheter” och Mona Sahlins fortsättning på resonemanget om människor som vill förstöra, riva och rasera som omedelbart gör att alla deras tidigare fina ord faller platt till marken för min del.

Dessa två invigningstalare knyter an till en vanligt förekommande medial dramaturgi som handlar om att demonisera de människorättsaktivister som inte håller sig inom hegemoniskt fastställda spelregler genom att skapa dem till underförstått våldsamma ”vänsterextremister” som alltid ställs i jämförelse med högerextremister så som vore dessa grupperingar av precis samma sort.

Aktivister som verkligen driver frågor om mänskliga rättigheter till sin spets omvandlas i denna dramaturgi till antidemokratiska motståndare mot mänskliga rättigheter. Jag finner det mycket oroväckande ur ett demokratiskt perspektiv att det är så otroligt lätt att bli gjord till en ond extremist av företrädare för en hegemonisk maktordning, att det hela tiden ligger maktens företrädare så nära till hands att jämställa människor som kämpar mot våld med våldsamma fascister som misshandlar och dödar.

Birgitta Olsson säger att ”…det för inte kampen tillsammans framåt heller”. Jag vill säga att det inte finns någon gemensam kamp. Det råder verkligen inte konsensus kring hur vi upprättar alla människors lika värdighet och rättigheter i Sverige och världen. Kring dessa politiska frågeställningar är den ideologiska spännvidden enorm. Men det råder en samförståndsandans tyranni i debattklimatet kring dessa frågor.

Samförstånd på vems villkor, undrar jag då. Och på vems bekostnad? Varför tycks det vara förbjudet att synliggöra konflikter? Vem är det som skapar dessa förbud? Vem tar sig rätten att representera och företräda ”sakernas naturliga ordning”?

De människorättsaktivister som har demoniserats i debatten har på uppseendeväckande och måhända problematiska sätt starkt kritiserat försvarets, polisens och Migrationsverkets deltagande på Pride. På goda grunder menar jag. Detta är institutioner som bär upp statens våldsmonopol och som återkommande och systematiskt missbrukar sin rätt att bruka våld och begår därmed allvarliga brott mot mänskliga rättigheter.

Även de som är mycket kritiska mot människorättsaktivisternas metoder att störa dessa organisationers arrangemang under Pride måste ju se att detta är en faktisk problematik i vårt samhälle. Och om en strävar efter demokrati så måste ju denna problematik få synliggöras. Vi driver inte en gemensam kamp tillsammans. Somliga begår allvarliga brott mot våra mänskliga rättigheter, till exempel Migrationsverket, vars utvisningar och deportationer av hbt-personer är helt horribla.

Migrationsverkets deltagande på Pride är ett ypperligt exempel på pinkwashing. En verksamhet som gör riktigt dåliga saker mot hbt-personer sminkar upp sig med en gayvänlig fernissa och vips så är de plötsligt en ”hbt-vänlig” organisation som kan visa att de har programverksamhet på Pride, går i Pride-tåget och för dialoger med hbt-personer. Men i den konkreta verkligheten fortsätter de att utvisa hbt-personer till förföljelser, våld och ibland döden. Och folk tycks gå på den lätta. Men så finns det vissa som vill synliggöra de faktiska förhållandena, som vill problematisera ”vår gemensamma kamp tillsammans” och mitt i allt glitter och glam visa hur det faktiskt ligger till, att folk, återigen utan överdrift, av svenska myndigheter skickas till döden samtidigt som dessa myndigheter festar på Pride.

Är det inte detta som bör betraktas som alltför extremt?