Författaren bakom boken, Peo Bengtsson, har skrivit novellsamlingen ”Stockholm under ytan” och bloggar på bloggen med samma namn: http://stockholmunderytan.blogspot.se. Följande är bloggbeskrivningen: ”En text om dagen som handlar om små människor i en stor stad. Dagens text handlar troligen om Dig”. Något som även skulle passa som beskrivning av hans roman.

Det här är en naken, ärlig och fängslande bok som har en melankolisk stämning rakt igenom. Den är skriven i jag-form och handlar, med största sannolikhet, om författaren själv. Bokens huvudperson påstår sig vara en man utan ryggrad, utan förmåga att ta beslut och sätta ner foten. Han lever i ett väldigt krävande förhållande och vågar inte ställa krav, något många kan känna igen sig i om de har upplevt en relation med ojämn maktbalans av något slag.

Mörka hemligheter

Boken utspelar sig i Stockholm under 90-talet där en ung musiker hankar sig fram och hoppas på det stora genombrottet med sitt band. Istället för att utbilda sig eller ta ”ett vanligt jobb” som hans far uttrycker det lever han ett fattigt burkkonservsliv och spelar med bandet. En stor del av boken utspelar sig på Hannas Krog, på Skånegatan, det självklara vattenhålet för alla som jobbade med kultur och media. Det är överlag mycket name-dropping av kända krogar, band och personer inom musikvärlden som exempelvis Broder Daniel, Honey is cool, Dag Vag och Nigel Harrison (Blondies före detta basist).

Det är musiken, kompisarna i bandet och en kvinna med mörka hemligheter som är huvudpersonens passioner. Passioner som inte går att kombinera. När han möter hon, Katarina, vet han på en gång att han har mött den rätta. En kärlek där passionen var så stark att varningsklockorna negligerades. Han, 23 år, har alla sina ägodelar i två väskor och på väg att slå igenom med sitt band som består av hans jämnåriga vänner. Hon är karriärkvinna, närmare 40 och gömmer grundligt sin alkoholism bakom sina välskräddade kavajer och statusjobb. Han vill inte välja varken vännerna eller Katarina på bekostnad av den andra. Han hittar heller inga sätt att förena dem, att låta dem samexistera och mötas utan väljer istället att försöka leva dubbla liv, hålla isär två världar. Han var kär och var stolt över henne men kände samtidigt ett förakt på grund av hennes oförmåga att kontrollera alkohol. Åldersskillnaden gjorde det dessutom svårt för henne att bli accepterad av hans vänner. ”Jag förstod inte hur jag skulle kombinera världarna, det kändes omöjligt att de någonsin skulle passa in i varandra. Hur skulle det vi hade kunna kallas för kärlek? Jag fick det inte att gå ihop, att jag längtade efter henne när vi inte var tillsammans men skämdes om vi var ute bland folk, människor som var mina vänner”.

Det är intressant att kvinnan inte får vara en del av gemenskapen, det beror inte lika mycket på hennes alkoholproblem som det att hon är så pass äldre och inte är som dem, det vill säga är karriärkvinna och inte en konstnärstyp. Självklart hade det inte varit samma problem om det varit omvänt, om mannen hade varit den äldre och brann för karriären och drog in pengarna till hushållet.

Utan ironi

Mannen utan ryggrad blandar yta och djup. Precis som huvudpersonen i boken lever ett parallellliv så kastas även läsaren mellan de skilda världarna: musikerlivet som kantas av spelningar och vilda fester kontra den komplicerade relationen med Katarina bakom lägenhetens väggar. Boken är fylld av vackra, poetiska meningar som är gjorda för att strykas under men språket är samtidigt enkelt. Det är överlag en oerhört anspråkslös bok med en ”enkel handling” men blir för den saken aldrig tunn. Orsaken är sannolikt att igenkänningen är så pass stor för så många om att vilja ha allt, att förverkliga sina drömmar, att ge sig hän men också om att förlora sig själv på köpet.

Mannen utan ryggrad påminner mycket om Johan Klings debutroman Människor helt utan betydelse. Klings roman är också allvarlig, utan ironi, och fylld av ångest och ältande. I båda romanerna är vi i huvudet på huvudpersonerna och lär verkligen känna dem – vi får ta del av både deras starka och svaga sidor, både deras fina och elaka tankar. Båda männen spelar ofta martyr. (Dock kan tilläggas att det är ganska tröttsamt med en handling som kretsar kring en man i en storstad, vare sig det handlar om en bok eller en film). Böckerna är båda fyllda av romantiska miljöbeskrivningar av Stockholm och känns väldigt filmiska (Gustaf Skarsgård gjorde sin regidebut när han filmatiserade Klings roman 2011).

Jag hade inga förväntningar på ”Mannen utan ryggrad” men kommer ha desto högre förväntningar på Bengtssons kommande verk. Nu ska jag bokmärka bloggen http://stockholmunderytan.blogspot.se