Det är lunchtid i lägret. Cooks without borders lagar maten, alla som är hungriga serverar sig själva och betalar efter förmåga. Här råder förbud mot rasism, sexism, homofobi, med mera, och mot fotografering. Ett föredrag håller på att avslutas och efter lite letande hjälper en från arrangörsgruppen till med att samla ihop ett litet gäng från både No border och Anarchopride som är beredda att låta sig intervjuas, dock vill de inte framträda offentligt med sina identiteter.

Hur går det?

– Jag tycker att det går bra. Det har varit vissa överdrifter från mainstream media, typ att vi skulle ha kastat stenar mot polisstationen och sedan, visst är det många olika viljor här, vissa vill gå fram lite mer militant än andra. Alla är samlade här, så det är väldigt spännande att utbyta erfarenheter och arbetsmetoder och så.

Vad är viktigast att uppnå medan ni är här?

– Lägret ger ett tillfälle att återigen prata om gränserna som finns överallt och upptäcka nya gränser som man har inuti sig eller drabbas av eller själv är med och upprätthåller. Jag vill både lära mig om gränser och förstöra några gränser medan vi är här. Och genom lägret få andra människor utanför lägret, som kanske inte tänker på gränser på olika sätt, bli lite mer medvetna om konsekvenserna och få lust att agera och förstöra dem också.

– Jag har varit med från början och var med och planerade för det här, och det kändes som att visionen om att vi inte behöver några gränser var helt frånvarande i ett allmänt samtal, att det handlar om mer eller mindre repression av icke-svenskar – inte att vi inte ska göra det alls. Det är en av anledningarna till att jag verkligen tänkte att det här behövs i Stockholm. Den visionen är en huvudsak för mig, och att diskutera hur vi kan göra det i olika kontexter.

– I det svenska allmänna samtalet finns fortfarande en sådan tilltro till systemen, en tilltro till att staten gör oss väl och vill skydda oss genom gränserna och att det finns en tilltro till asylsystemet även om det har ifrågasatts lite mer de senaste åren. Den diskussionen tycker jag är väldigt viktig att föra utanför lägret också. Det skulle ha varit positivt om vi hade kunnat få annan media, och att annan media inte gått och trott på polisens version av allting. Men att föra den diskussionen och ifråga de gränserna som staten gör och hur alla de här gränserna sammankopplas, också inom rörelsen. Vi har haft ganska hetsiga diskussioner i dag där det blir uppenbart att olika personer har olika erfarenheter och olika privilegier, även om det på papperet är något en tänker på att det inte fullföljs i aktivist snacket.

– Naturligtvis vill jag uppnå en fridfull och gränslös värld där människor som arbetar i små samhällen i samklang med ekologin, men hittills har det varit en bra tankeställare också tack vare det att man går runt hela tiden och grubblar om gränser, men nu när man är här på platsen så tänker man på gränser som man har inom en själv. Jag är väldigt slentrianmässig att döma människor som A – borgare, B – klottrare eller C – socialfall eller vad som helst, det är vi alla. Nu när man har det här i fokus hoppas jag att man blir lite mer reflekterande och tänker mer innan man säger något på ett privat plan.

Varför behövs en specifik dag för queer och feminism?

– Det behövs en speciell dag då människor, även aktivisterna här på lägret, inte har något val. Vanligtvis kanske det blir så att den feministiska punkten eller queera punkten kan ställas åt sidan, för det här är en fråga som det rör, men det är ett system som alla upprätthåller även inom lägret. Dagen behövs för att sätta fokus på det och få alla att ifrågasätta sina egna privilegier och börja fundera på transfobi och sexism även inom rörelsen så att det inte bara blir tomma ord. Men självklart, och det försökte vi föra fram här i dag att det här är någonting som måste föras varje dag eftersom strukturerna finns hela tiden.

– Ja absolut, som vi haft uppe i diskussionerna kan vi inte göra oss av med ett förtryck i taget. Feminism och queerfrågor sätts sällan som huvudämne, utan blir en marginalfråga, precis som mycket av det vi tar upp på lägret blir i andra sammanhang. Så det handlar om att specificera olika problem och diskutera dem ett i taget, men med ett perspektiv där vi kan arbeta med alla frågor samtidigt.

– Vi vill visa att gränser finns över allt och gränser finns på olika sätt. Det finns nationsgränser, det finns gränser mellan kroppar, det finns gränser för vilka kroppar som får vistas på vilka platser och det kan ha att göra med var en är född, hur ens kropp är, vilket kön staten säger att en har, vad man tillåts göra och var man tillåts finnas och det här går ihop på en massa olika sätt och det är vad vi vill belysa.

– Anarkisternas ståndpunkt har alltid varit att alla förtryck samarbetar och det går inte riktigt att särskilja dem. Om man slåss för antisexism då slåss man också för antirasism och antihomofobi och så vidare. De är bilder av en och samma sak.

– Det kunde vara en poäng att ta bort akademiseringen som sker av en rörelse när en börjar använda sig av ord som intersektionalitet och tro att det är något helt nytt, en helt ny teori, fast det är en tanke som är generell mot hierarkier och förtryck-system. Att ta in det queera och feminististiska problematiserar det faktum att det patriarkala systemet så ofta placeras utanför Sveriges gränser.

– Ett argument mot att diskutera specifika frågor som feminism, fobifrågor eller vad det nu kan vara är att det splittrar rörelsen, men vi måste ha med de perspektiven. För mig finns ingen annan logik än att om vi inte har med feminism så är rörelsen splittrad och det är vad det handlar om. Om vi ska bekämpa rasförtryck kan vi inte utesluta halva befolkningen, och om vi ska kämpa mot en kapitalistisk exploatering kan vi inte heller exkludera någon. Har vi en vit man som norm exkluderar vi 95 procent och vad har vi då…

Ni pratade om att det har getts en felaktig bild av demonstrationen…

– Såhär: Vi har en väldigt stor demonstration som går genom hela staden som är väldigt fin, med bra stämning, bra tal, vi avslutar med asylmusikalen i Vita Bergs-parken. Ingen skriver om det över huvud taget. Senare på kvällen blir det konfrontation vid en polisstation och då skriver alla stora tidningar om det. Det är problemet tycker jag. Sedan att de också förvrider bilden av det som hände, visst, men att de bara skriver när det blir en våldsam konfrontation…

– Då visar media – vem är viktig, vem är inte viktig. Media visar att det inte är viktigt att vi pratar om gränser som dödar och att Sverige dödar människor och att det dag efter dag bara ignoreras.

– De säger att det framför allt är viktigt att bevara tryggheten för de som ska upprätthålla tryggheten. Därför lyssnar de inte på de som är utsatta för förtryck utan bara på de som ska upprätthålla vår trygghet utan att ifrågasätta om det verkligen är vad de håller på med.

– Ett typexempel är från DN. Sidan är indelad i tre, i ena artikeln stod just att det kastats sten på polisen och att aktivister härifrån var nära att invadera polisstationen, totalt felaktigt. Bredvid var det en stor bild på en barnfamilj som var ute i regnet, och en text till bilden där det stod att vissa trotsar regnet, och att det var en svensk kärnfamilj, men inget om de hundratals som trotsade regnet för att vara ute i demonstrationen.

Hur länge består nationalstaterna?

– De ska upphöra i övermorgon klockan 17:35 tror jag. Ha ha ha, då tänker vi krossa dem.

Men ja, så länge människor tror på att de har någon väsentlig skillnad mellan sig annat än språket. Jag älskar mitt finska språk, jag tänker inte ge upp det, men jag är inte annorlunda för det än någon annan kvinna i Gabon till exempel. Vi har mycket gemensamt, allt annat.

– När folk slutar tro på nationalstaten. Folk riktar kritik mot Fort Europa för att återgå till en nation som Sverige och skydda sina gränser där, vilket återigen bara är ett fascistsystem.

– Nationalstaten upphör när människor sluta låta sig behandlas så här illa.

– Det går fortare om fler tar sitt ansvar och är lite mindre bekväma i sitt liv och inte ”bara gör sitt jobb”. Då kommer det gå fortare.

– I slutändan sluta tro på att människor funkar enligt homo economicus mallen och börjar tro på det som redan Kropotkin* kunde bevisa att människor är samarbetande djur, och att ju mer man samarbetar desto bättre möjlighet för hela flocken att överleva. Jag är väldigt optimistisk när det gäller människor ändå. Jag måste vara det, jag är redan nästan 50 år och jag kan inte leva vidare om jag inte är optimistisk på riktigt.

*Pjotr Kropotkin var en rysk furste, naturforskare, agitator, revolutionär och anarkokommunist. I boken Inbördes hjälp tar han avstånd från darwinismens ”kampen för tillvaron” och hävdar att det inte är konkurrensen utan solidariteten som är huvudfaktorn i evolutionen. Källa: Wikipedia