FN:s Kvinnokonvention används inte i arbetet för jämställdhet i Sveriges kommuner och landsting. Kunskap saknas om konventionens betydelse och allt för få tjänstemän och politiker upplever att de har ett ansvar för att konventionen efterlevs. Flera tunga forskare och människorättsföreträdare ger nuvarande och tidigare regeringar hård kritik för att man inte följer de krav som konventionen ställer eller ger kommuner och landsting tydliga riktlinjer för hur konventionen ska genomföras. Allt detta framgår i rapporten Sverige+Kvinnokonventionen=sant? som UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet under oktober presenterar vid en rad seminarier runt om i landet.

FN:s Kvinnokonvention brukar kallas för den globala jämställdhetslagen och är en av FN:s nio kärnkonventioner. Sveriges regering, kommuner och landsting har ett juridiskt bindande åtagande för att efterleva konventionens krav på kvinnors mänskliga rättigheter och arbeta för jämställdhet inom en rad olika samhällsområden.

Rapporten Sverige+Kvinnokonventionen=sant? grundar sig på en rikstäckande enkät till politiker och tjänstemän samt intervjuer med en rad experter. Resultatet i rapporten visar att Kvinnokonventionen, trots att den efter Barnkonventionen är den mest kända av FN:s kärnkonventioner, helt saknar praktisk funktion inom kommuner och landsting. Inte heller det regionala arbetet för jämställdhet inkluderar Kvinnokonventionen.

Ledande människorättsexperter menar att regeringens avsaknad av konkreta direktiv kring hur konventionen ska implementeras skickar signaler till kommuner och landsting om att konventionen är oviktig.

Tjänstemän och politiker anser att regeringen inte alls kommunicerar värdet av Kvinnokonventionen och att det saknas riktlinjer för hur ansvaret ska axlas regionalt och lokalt. Det framgår tydligt att det jämställdhetsarbete som bedrivs inom kommuner och landsting inte operativt knyts samman med ett rättighetsperspektiv, till kvinnors mänskliga rättigheter och Kvinnokonventionen.

Kvinnokonventionen är ett kraftfullt redskap för att öka kraven på jämställdhetsinsatser inom kommuner och landsting. Kommuner och landsting är rättsligt skyldiga att följa Kvinnokonventionen, de ska säkra att lagar och bestämmelser tolkas i enlighet med den. Men bristen på kunskap om vad konventionen innebär, vilket ansvar den ger kommuner och landsting och dess betydelse för pågående jämställdhetsinsatser gör att den saknar praktisk betydelse.

För att stärka Kvinnokonventionens ställning i Sverige, för att leva upp till de rättsligt bindande kraven och ge insatserna för jämställdhet tyngd och legitimitet vill vi att:

• Regeringen kontinuerligt kommunicerar vad Sveriges åtagande för Kvinnokonventionen innebär, vad kommuner och landsting förväntas leva upp till och vad rättigheterna innebär för deras verksamhet. Tydliga riktlinjer och styrmodeller för hur kommuner, landsting och andra offentliga organ ska arbeta med Kvinnokonventionen behöver tas fram och implementeras. Målet bör vara att alla medborgare känner till Kvinnokonventionen och statens ansvar att leva upp till den.

• Regeringen bör lyssna till kritiken som kommer fram i rapporten och råden från FN:s Kvinnokommitté och utreda vad inkorporering av Kvinnokonventionen i svensk lag skulle innebära för Sverige och för genomförandet av Kvinnokonventionen.

• Beslutsfattare inom kommuner och landsting bör öka sin kunskap om och analysera vad Kvinnokonventionen betyder för verksamheterna och hur rättigheterna i konventionen kan bli verklighet för dem som lever i landet.

Våra krav på regering och på beslutsfattare i kommuner och landsting bygger på att jämlikhet mellan kvinnor och män är en mänsklig rättighet och att alla former av diskriminering av kvinnor är ett brott mot mänskliga rättigheter och Sveriges åtagande att genomföra Kvinnokonventionen.

Margareta Winberg, ordförande UN Women Sverige

Birgitta Wistrand, ordförande Fredrika Bremer förbundet

Carolyn Hannan, tidigare chef för FN:s avdelning för främjandet av kvinnors utveckling

Christina Johnsson, chef för avdelningen för forskning och akademisk utbildning vid Raoul Wallenberginstitutet