Shit, vad modig hon är, tänker jag redan när jag läser det första kapitlet av Patricia Lorenzonis Mama Dolly. Jag har inte väntat mig den sortens uppriktighet av en akademiker.

Lorenzoni inleder boken med en dröm. Hon är gravid med sitt eget barnbarn, fadern ansiktslös bredvid. Vi stannar kvar i Lorenzonis säng, följer hennes samtal om drömmen med dåvarande älskaren, får veta att relationen tar slut snart därefter.

Språket är musikaliskt och avklarnat, sårbart utan skydd av fakta och teori. Det är människan Patricia Lorenzoni som initierar forskarens undersökning av bilden av modern. Och det är modigt, vackert, djärvt och på något sätt alldeles självklart.

För till modern och moderskapet kan vi inte förhålla oss objektivt. Vi är alltför hårt inneslutna i vårt eget moderliv – det som fött oss, eller det med kraft att föda andra. Och föreställningarna om, bilderna av denna moder finns urstarkt inristade i våra kroppar, våra sinnen, vår kultur.

Essäns form är som gjord för att undersöka just den sortens komplexa och brännbara företeelse och Lorenzoni behärskar genren till fulländning. Mama Dolly är på samma gång lättläst och lärd, professionellt kunnig och personligt trevande.

Under rubriker som ”Bortbytingar”, ”Manliga mödrar”, ”Makten över livmodern” sammanför hon sömlöst idéer från filosofi, antropologi och religion om mödrar och barn, kvinnor och män, mänskligt och gudomligt utifrån vitt skilda bildförlagor. Det är aztekgudinnor och Tomtar och troll, madonnor och Alien, afrikanska stammar och Johan Aijvide Lindqvist, Artemis och fåret Dolly.

Resultatet är en svindlande resa genom världsdelar, epoker, myter och medier. Hela tiden med Lorenzonis ytterst personliga upplevelser och erfarenheter som referenspunkt och röd tråd. Det är lärorikt, tänkvärt, stundtals rörande och oupphörligen fängslande.

Patricia Lorenzonis vackra prosa väver in också de mer faktatunga avsnitten i en sinnlig språkdräkt som gör att texten kommer nära, in på bara skinnet. Det är en svår och stor konst, som för tankarna till en annan idéhistoriker, Karin Johannisson, som också hon med språket som bro lyckats förmedla akademiska kunskaper, långt utanför de insattas trånga krets.

Där anar jag en värdig arvtagare i Patricia Lorenzoni. Karin Johannisson har också varit en föregångare i detta att i sina medicinhistoriska verk lyfta fram det upplevdas, det i köttet burnas idéhistoria. Den som står att finna i medicinska journaler snarare än i filosofiska texter. Och som därför också rymmer alla de kvinnor som inte står att finna i historieböckerna.

När Patricia Lorenzoni placerar sig själv, i flera bemärkelser naken, mitt i sin idéhistoriska undersökning är det som om hon tar det förhållningssättet ett steg längre. Som om hon säger: här är jag, här är min längtande kropp, här min sökande själ. Och i mig alla dessa andra. Genom mig förstår jag dem, genom dem förstår jag mig.

Det är ett oerhört effektivt sätt att sprida lärdom på. Eftersom det så tydligt belyser kunskapens oundgänglighet, skapar ett akut behov av mer – själv slukar jag glupskt bokens sidor, beklagar redan halvvägs att den är förhållandevis tunn och alltså snart kommer att ta slut.

Ja, formen är effektiv – men svår. Och i Mama Dolly når Lorenzoni nästan hela vägen fram men inte riktigt. För när en berättelse får ett subjekt, ett jag, underkastas den i viss mån skönlitteraturens dramaturgi. Hos läsaren väcks ett begär att få veta ”hur det går”.

Snuvas vi på det finns en risk att det som fungerat som röd tråd liksom löses upp i vårt medvetande och med det hela berättelsens struktur. Och med den de krokar som vi kunnat hänga upp kunskapen på. Åtminstone är det vad som hände mig när Lorenzoni lämnade mig i ovisshet om hur det gick för hennes litterära jag.

Det var som om bara denna ovisshet, åtminstone tillfälligt, överskuggade allt det som läsupplevelsen givit. Och det är väldigt synd. Likväl – fram till det snöpliga slutet var det en stor läsupplevelse, som jag varmt rekommenderar. Dessutom väntar jag otåligt på vad Patricia Lorenzoni kommer att skriva framöver. Jag tror att det kommer bli hur bra som helst.