”Vi är alla Marikana” är en rörelse som grundades för att stödja samhällen i Sydafrika i kampen för att hävda sina mänskliga rättigheter efter att polisen skjutit ihjäl på 34 gruvarbetare i samband med en vild strejk. Många samhällen i Sydafrika har samma sorts svårigheter som de som blivit uppenbara i Marikana. Afrikagruppernas partnerorganisation Khanya College bjöd efter massakern in en mängd gräsrotsorganisationer för att diskutera vad som kunde göras. Ett arbetslag på 40 personer utsågs och driver nu en av solidaritetsrörelserna.

I arbetslaget finns Maria Maluleke, som länge varit engagerad i samhällsfrågor i Limpopo, en av Sydafrikas fattigaste provinser:

– Vi vill samla arbetarklassen bakom de strejkande arbetarnas krav på 12 500 rand i månaden. Vi utbildar också samhällen kring deras rättigheter och bevakar den statliga undersökningen kring vad som skedde i Marikana. De traditionella facken har svikit arbetarna, de måste bygga sina egna organisationer nu, säger hon.

Maluleke berättar att efter de första fria valen i Sydafrika, 1994, var folk väldigt förväntansfulla och hade stora förhoppningar på friheten och på en folkvald, främst svart regering.

– Nu har de förhoppningarna svikits både av regeringen och av fackrörelsen och folk känner sig frustrerade, konstaterar hon.

Ungefär fyrtio organisationer och rörelser har samlats under Marikana Solidarity Campaign, det är fack som står utanför COSATU, rörelser för bostadslösa, arbetarkommittéer, lokala organisationer med flera.

– Olika små protester förekommer i alla delar av Sydafrika varje dag. Vad vi behöver göra nu är att knyta samman rörelserna för att bygga en ny arbetarrörelse.

Hur ser du på kvinnors situation och kvinnors möjligheter att påverka utvecklingen efter det som skett i Marikana?

– När folk kom till gruvan för att arbeta bodde de i ungkarlshotell. Där kunde man inte bilda familj, så en kåkstad byggdes upp i närheten. Där folk bor fortfarande under dåliga förhållanden. Nästan alla som arbetar i gruvorna är män, och deras fruar, mödrar och systrar bor i samhällena runt omkring. Efter massakern gick de ut och demonstrerade mot polisen och för arbetarnas rättigheter i solidaritet och för att de också drabbas. Deras demonstrationer har också slagits ner och polisen har skjutit med gummikulor på obeväpnade kvinnor i kåkstäderna.

Vilken är den största utmaningen just nu och vilket ansvar har omvärlden?

– Den största utmaningen är att bryta förtrycket. Arbetare över hela Sydafrika strejkar och hotas med uppsägningar. Några har fått högre lön men mycket mer krävs för en rimlig livssituation. Kraven handlar om mycket mer, om ett bättre liv. Att kunna bo på en plats som är okej, att få fast jobb istället för tillfälliga anställningar. De gruvledningar som höjt lönerna har inte lovat något kring detta. Vi undrar varför gruvledningen klagar så mycket över den vinsten de förlorat, men inte säger någonting alls om de arbetare som dött?

Maria Maluleke anser att omvärldens har ett ansvar för att bryta tystnaden och pressa gruvbolagen att införa likabehandling av arbetare i alla länder där de är verksamma:

– Starka aktörer som G8 borde undersöka hur Sydafrika hanterar sina vinstdrivande företag och kräva att de bygger bostäder åt sina arbetare.

Maria van Driel är koordinator för Khanya Colleges kvinnocenter och styr forskningsavdelningen. Foto: Simon Engström

Maria van Driel anser också att Marikana satt strålkastarljuset på problem som inte bara finns där utan i hela Sydafrika.

– Marikana har öppnat många ögon för den situation vi har att göra med i dag. Sydafrika kommer aldrig att bli samma land igen. Det är som om en dimma har lättat. Sydafrikas regering har gått över en gräns bortom vilken vissa saker inte längre går att låtsas. Nu är det uppenbart för oerhört många fler att regeringen inte är arbetarklassorienterad eller strävar efter utveckling och solidaritet. De står på de multinationella företagens sida och kommer inte att skydda folket ens om det är deras egna arbetare. Khanya har arbetat med sociala rörelser länge och kan se hur dessa händelser öppnat upp för så många fler att se saker ur vårt perspektiv, säger hon.

Hur ser du på möjligheterna att åstadkomma förändring?

– Modet och motivationen att agera har ökat. Vi måste ta vara på det och återuppbygga rörelser och utbilda folk. Det kommer att ta tid. De sektorer som berörs är så stora och kommer att påverka hela samhället så samtidigt måste vi agera nu och inte vänta längre.