Det har gått tio år sedan Gudrun Schyman höll det som kom att kallas Talibantalet på Vänsterpartiets kongress 2002. Nu uppmärksammas talet i den nyutgivna antologin ”Könspolitiska Nyckeltexter” där det kommenteras av Maud Eduards, professor i statsvetenskap.

På torsdagskvällen den 18 oktober möttes Schyman och Eduards för ett samtal om talets mottagande och historiska betydelse inför ett fullsatt Bio Rio. Johanna Palmström ställde frågorna.

Talibantalets syfte var att peka på den svenska självbilden och belysa att den patriarkala maktordningen är global, berättade Gudrun Schyman. Talet hölls bara fyra månader efter attentaten mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. Gudrun Schyman ville låta sina partikamrater få upp ögonen för hur detta fört med sig tillbakaträngande av kvinnors rättigheter när USA gick in i Afghanistan under parollen att skydda kvinnorna från talibanerna.

Publiken fick inledningsvis höra en inspelning från den sekvens i talet där Gudrun Schyman påpekar att diskriminering av kvinnor ser olika ut beroende på var vi befinner oss, men att strukturen som ligger till grund för diskrimineringen upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige. Det var denna sekvens som medierna felaktigt översatte till att ”Svenska män är som talibaner”.

– Att överhuvudtaget påstå att det finns ett samband mellan det förtryck som pågår i andra delar av världen och den situation vi har i Sverige var så oerhört provocerande att det gick inte att höra ens en gång. Det blev omgjort till någonting annat, förklarade Gudrun Schyman.

Inom Vänsterpartiet var det många som tog avstånd och menade att Gudrun Schyman hade gått för långt.

– Men de som var mest arga var ju män som tyckte att de blivit betraktade som svin och inte dög någonting till, sade Maud Eduards.

Genom att antyda att svenska män kanske inte är så bra som vi tror ifrågasatte
Gudrun Schyman myten om det jämställda Sverige, och detta var inte populärt.

Alla var feminister

I början av 2000-talet växte V snabbt med Gudrun Schyman och de feministiska frågorna i spetsen.

– Plötsligt var alla feminister och fick väldigt bråttom att skriva in feminismen i partiprogrammen, sade Gudrun Schyman.

Maud Eduards frågade sig hur mycket effekt det egentligen fick men menade på att det trots allt gav utrymme att diskutera de feministiska frågorna.

– I dag pratar man om det som ett individuellt projekt. Inte längre om strukturer där det finns en ordning, utan var och en har sitt eget problem som man kan lösa med jämställdhet om man vill, sade Maud Eduards.

Gudrun Schyman får frågan om vad hon skulle skriva i en ny motsvarighet till Talibantalet. Hon lyser upp och refererar till sitt bidrag i antologin ”Det heter feminism!”.

– Det jag skriver där är ju att vi måste stiga upp ur det här konsensusträsket, beröra konflikten och våga arbeta med den politiskt, sade hon.

– Den här jämställdhetspolitiken som drivits ur termer av konsensus och att vi alla tycker lika… Vi måste väl våga säga att det inte varit så framgångsrikt?! Att det aldrig i grund och botten utmanat den patriarkala makten, fortsatte Gudrun Schyman.

Maud Eduards tycker sig se en avpolitisering av jämställdhetsfrågan i samband med detta.

– Man ser varje samhälleligt systemfel som ett privat tillkortakommande. Då kan man inte tala om maktstrukturer och det är ju ett politiskt val att göra så, sade Maud Eduards.

Gudrun Schyman höll med.

– Man undviker sammanhang och samband, och personifierar och snuttifierar. Det blir svårt att prata om grupper, makt och strukturer i det klimatet, sade hon.