Berätta lite om boken?

– Den handlar om det feministiska genombrottet i svensk scenkonst.
Det finns utblickar även mot andra konstformer, men som teater- och
genusvetare är det mest scenkonst jag ägnar mig åt. Boken är pedagogiskt
upplagd om vissa grundläggande frågor om feministisk estetik, den
feministiska konstens (västerländska) historia och tematiserade
diskussioner kring ett antal feministiska (scen)konstnärer i Sverige.

– Den feministiska konstens ställning är stark i Sverige i jämförelse med
våra nordiska grannar och övriga europeiska länder. Jag beundrar den unga
generationen i dag. De är orädda, politiskt och teoretiskt kompetenta. Det
är stort. Om det är något Sverige borde vore vara stolt över så är
det feminismen och kunskap om genusfrågor.

Säg något om upplägget?

– Bokens teoretiska upplägg handlar om feministiska känslor: ilska,
förundran och hopp (enligt Sara Ahmed) med en solidarisk avrundning. Jag
försöker i den marxistiske teoretikern Ernst Blochs anda slå ett slag för
militant optimism: att på ett konfronterande sätt framhärda med våra
frågor. Det uppror jag pläderar för är ett frihetligt sådant. Den militanta
optimismen främsta mål är att bidra till att bryta den politiska depression
som dessvärre kännetecknar vår vänsterpolitiska samtid.

Hur lång tid har den tagit att skriva?

– Själva skrivandet går alltid på några månader, men först ska det finnas
något att skriva om. Jag har hållit ett öga på det feministiska
genombrottet i svensk scenkonst sedan Catti Brandelius började som
Universum (runt 2000) och Fia-Stina Sandlund och Joanna Rytel genomförde Gubbslem-aktionen mot Fröken Sverige-tävlingen 2001. Sedan dess har det
hänt mycket bra saker inom scenkonsten. Jag har följt utvecklingen under
många år och hoppas förstås att den håller i sig.

Är det något speciellt som du vill lyfta fram i boken så här innan den
släpps?

– Boken är ganska Stockholmscentrerad. Nackdelen med att forska om scenkonst
är att den är bunden till tid och plats. Det sker så otroligt mycket inom
och utom Sverige att det är svårt att hinna med allt. Jag vill också lyfta
fram glädjen över att det finns så många feminister. Vi gnäller ofta över
att vi är så få, men det stämmer inte riktigt. Vi är faktiskt rätt många
och det känns att genustankar sipprat ner lite här och var. Sedan kan allt
förstås bli mycket bättre, men min erfarenhet är att läget inte är fullt så
hopplöst som det beskrivs ibland. Att jag är så framåt just beror förmodligen på att
jag läst så mycket om Blochs militanta optimism och utopiska filosofi att
jag redan befinner mig i framtiden. Hur som helst, jag känner mig rörd,
glad och tacksam över mycket jag sett över åren.

Väntar du dig några speciella reaktioner?

– Boken är inte särskilt polemisk. Jag hoppas att läsare blir glada över den
och att flera börjar skriva om feministiska aktiviteter utanför
huvudstaden. Det finns ett kapitel om aktioner i det offentliga rummet i
form av demonstrationer och kravaller. Det kan ju hända att alla inte
tycker att det är konst, men performance är det ju allt! Sedan har jag en
avslutning om det post-socialdemokratiska tillståndet och feminismens roll
i den nu uppkomna politiska situationen. Där säger jag det jag alltid gör:
att vi feminister hör hemma på den vänstra sidan av politiken (på gott och
ont), men det har ni ju hört mig säga så många gånger. Den här gången
motiverar jag det något bättre.

Är det något speciellt du önskar att läsaren ska ta med sig efter att
ha läst den?

– Som universitetslärare skriver jag, nästan, alltid för studenter, men
hoppas självklart att även andra som intresserar sig för kombinationen
konst, kultur, bildning och politik kommer att ha glädje av denna bok. Jag
har genom åren haft förmånen att vistas bland många studenter och har svårt
att tänka mig ett liv utan studenter. Jag blir alltid glad när jag ser en
skola eller ett universitet. Som folkbildare tycker jag förstås att det är
viktigt med bildning och utbildning även i andra former, exempelvis som
folkbildning. Det är så viktigt att människor intresserar sig för samhället
och för det gemensamma. Det är så vi kan växa och utvecklas.

Vad har du mer på gång?

– Jag fortsätter med det post-socialdemokratiska tillståndet inom ett
projekt om det civila samhället. Det handlar om den feministiska aktivismen
i de före detta socialdemokratierna Sverige och Tyskland. Kort sammanfattat
kan det post-socialdemokratiska tillståndet definieras som ett tillstånd
där vi inte längre tror på alternativ till den rådande scenkapitalism, som
främst kännetecknas av depressioner av olika slag, såväl ekonomiska som
kulturella. Vad kommer efter välfärdsstaten? Fascism i någon form, tror
jag. Det är därför naivt av feminister att tro att feminismen ensam kan ge
oss svaren.

– Vi behöver en vänsterinriktad ekonomisk politik i stil med den
klassiska socialdemokratin som en grund att stå på. Problemet är att
socialdemokrater både glömt och aktivt förträngt sin egen tradition. Ett
annat problem är feministernas låsning i identitetspolitik, som förvisso är
en viktig del av vår kamp, men inte hela svaret på samhällsproblemen. Just
nu läser jag in mig på det senaste inom politisk feminism i Sverige och
Tyskland. Nästa vecka börjar jag med mina intervjuer i Tyskland. Och så
rullar det vidare….

Hur ser du på det feministiska läget just nu? Är vi tillbakatryckta mer än tidigare?

– Jag anser inte att feminismen är mer trängd än tidigare. Det tidiga
2000-talets ”vi är alla feminister” var helt orealistiskt och handlade
dessutom om en begreppslig sammanblandning av feminism och jämställdhet.
Vad folk då menade var jämställdhet, inte feminism. Det som förändrats är
klimatet i sociala medier som vuxit fram under de senaste åren. Där är
tonen rå, men då är det också upp till var och en hur vi tillbringar vår
tid. I internationell jämförelse är feminismen stark i Sverige. Detsamma
gäller inte den mer socialistiskt inriktade välfärdspolitiken. Det är
intressant att Miljöpartiet nu börjat intressera sig för välfärdsstaten.
Det borde även feminister göra och skaffa sig en ekonomisk och
välfärdsinriktad socialpolitik.

Hur önskar du att feminister ska organisera sig?

– Feminister ska organisera som de gör, i egna organisationer, tillsammans
med andra sociala rörelser, i politiska partier, i det egna politiska
partiet, i föreningar, hemmavid och överallt. Det finns så mycket att göra
att alla behövs. De identitetspolitiska frågorna behöver sitt utrymme, men
även de bredare samhällsfrågorna som hyresbostäder, skola, omsorg, fackligt
arbete, miljö etcetera och andra förklaringar än standardsvaret att det
handlar om patriarkat.

– Den stora utmaningen är att utveckla samhället i
solidarisk riktning i bred mening. Jag menar inte att vi utan kritik ska
ansluta oss till sossar och vänstern i stort, för där är det grabbar som
styr, utan att vi ska försöka utveckla en hållbar solidarisk och
feministisk politik. Till det behövs all militant optimism vi kan uppbåda.