Tomas Brolin, Glenn Hysén och Henrik Larsson. Tre välkända fotbollslirare som lagt skorna på hyllan.

Vi minns dem än i dag, vi läser om deras bedrifter i tidningarna och ser inslag om dem på tv. Vi hyllar dem och minns dem. Med rätta.

Brolins fantastiska hoppsnurrar är inget som får falla i glömska. Glenn Hyséns bedrifter i Liverpool och landslaget måste vi alltid minnas. Henrik Larssons makalösa karriär ska vi berätta om får våra barnbarn.

Och jag gillar det. Jag gillar hur vi vägrar låta gamla spelare falla i glömska. Jag gillar hur vi skapar legender.

Jag gillar det, mycket.

Men vi är förbannat dåliga på att skapa legender av damfotbollsspelare. Vi är urusla på att minnas damspelares bedrifter.

Vi har ett helt landslag som vann EM-guld för 28 år sedan. Visste ni det?

Några av er gjorde det säkert, andra hade ingen aning. Och jag ska inte klandra er, det är inte ni som felat. Det är media som inte lyfter upp detta. I detta guldlag fanns många fantastiska fotbollsspelare.

Orkar inte

Måldrottningen Lena Videkull, hon som gjort flest landslagsmål i fotboll – både på dam och herrsidan. Mittbacksgiganten Annette Börjesson, kaptenen som är den enda landslagskapten någonsin som lätt sitt land till ett EM-guld.

Elisabet Leidinge, målvaktshjälten som räddade två straffar i EM-finalen. Videkull, Börjesson och Leidinge.

Det är lite som Kennet Andersson, Glenn Hysén och Tomas Ravelli. Ändå höjer vi de herrspelare till skyarna och glömmer bort kvinnorna. Eller glömmer bort och glömmer bort; gemene man bryr sig inte.

Trist, tråkigt och dåligt.

Men damfotbollens historia är ung och den där EM-finalen för 28 år sedan var den första internationella finalen som spelats i damfotbollssammanhang. Och det är där media återigen felar och inte tar sitt ansvar.

Legender skapas till viss del av media. Om dagens tidningar, teve och radio tog lika seriöst på dam- som på herrfotboll så skulle Videkull, Börjesson och Leidinge vara stora legender.

Men media orkar inte bry sig.

Bestämd liten prick

Malin Swedberg, Kicki Bengtsson, Anneli Andelén, Cecillia Sandell, Eva Zeikfalvy, Malin Andersson.

Listan på bortglömda damfotbollslegender kan göras längre. Och vi låter dessa namn falla i glömska. Hade dessa kvinnor varit män så hade vi avgudat och hyllat dem på bästa sändningstid.

Det är tamefan inte okej att vi glömmer bort dessa fantastiskaspelare. Det är inte okej att vi inte bryr oss.

Som ung flicka var jag en bestämd liten prick som älskade fotboll. Där och då visste jag inte att det fanns ett damlandslag i fotboll.

Där och då, sommaren 1995, spelades det ett VM i Sverige. Pia Sundhage fanns med på planen. Men trots mitt fotbollsintresse gick jag inte och tittade på Pia i detta VM.

Jag visste liksom inte att det pågick ett VM, och inte tusan hade någon berättat för mig att en av damfotbollens absolut största hette Pia Sundhage.

Men trots det, trots ovetskapen om profilerna, landslaget och VM tittade jag en dag på min farfar, slog mig ned i hans gungstol och sa med en beslutsamhet i rösten:

”Jag tänker förändra världen, med damfotboll som medel”.

Zlatan Ibrahimovic i all ära

Jag är 17 är äldre i dag. Och lite klokare. Men någonstans är jag fortfarande den där 8-åringen, hon som vill förändra världen – med damfotboll som medel.

Ett första steg i att förändra världen är att förändra medievärlden. Det är tametusan dags att drakarna vaknar och inser att vi har en stor fet damfotbollsskatt som bara väntar på att grävas upp.

Det är dags att skapa legender av fantastiska spelare som Lena Videkull, Anette Börjesson och Elisabet Leidinge.

För Zlatan Ibrahimovic i all ära. Ibra är en fantastisk lirare som med rätta hyllas. Men vad har han egentligen åstadkommit mer än att kicka lite boll, vunnit några titlar och satt Rosengård på fotbollskartan?

De som är lagda åt det hållet kan ju drömma om ett guld i Ukraina om någon månad.

Medan de drömmer ska jag ta en öl och fira det där bortglömda EM-guldet vi bärgade för 28 år sedan.