På uppdrag av UN Women nationell kommitté Sverige och Fredrika Bremer förbundet har Bettina Rother och Hanna Glans på jämställdhetsföretaget EQO – equal opportunities skrivit rapporten Sverige + Kvinnokonventionen = Sant?. Rapporten granskar hur betydelsen av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen uppfattas i kommuner och landsting, om de internationella jämställdhetsdokumenten används i arbetet för jämställdhet och hur tjänstemän och politiker ser på sitt ansvar för att kraven efterlevs.

Rapporten bygger på enkäter och intervjuer med 1 000 politiker och tjänstemän i kommuner och landsting, samt experter och forskare inom jämställdhet och mänskliga rättigheter. 
Den visar att Kvinnokonventionen inte tillämpas praktiskt i jämställdhetsarbetet, trots att det är en av FN:s mest kända kärnkonventioner för mänskliga rättigheter. I kommuner och landsting upplevs regeringen som otydlig. Även om regeringen i uttalanden lyft fram jämställdhetsintegrering som ett verktyg för att implementera internationella åtaganden har kopplingen inte nått fram.

– Vår övergripande slutsats i rapporten är att kommuner och landsting i Sverige å ena sidan arbetar på många olika sätt med jämställdhetsfrågor. Å andra sidan är det tydligt att Sveriges internationella åtaganden för jämställdhet och Kvinnokonventionen och Pekingplattformen inte är del av insatserna för jämställdhet. De internationella dokumenten är på sin höjd omnämnda i handlingsplaner och policydokument. Som det är nu verkar Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ha hamnat mellan stolarna vid arbetet för jämställdhet och mänskliga rättigheter, säger Bettina Rother.



Att koppla ihop jämställdhetsarbetet med det åtagande kvinnokonventionen innebär skulle verka stärkande för individens rättigheter, tror hon. Jämställdhetsarbetet skulle då bli mindre fragmentariskt, nya områden skulle komma in och arbetet skulle ske utifrån rättighetsperspektiv:

Återkommande kritik

Ytterst ansvarig för att se till att det finns kunskaper om kvinnokonventionen är regeringen, som också ska ge riktlinjer till kommuner och landsting om hur de ska arbeta med konventionen.


– Genom att inte göra det skickar regeringen ut signalen att kvinnokonventionen inte är särskilt viktig. Kvinnokonventionen är ett dokument som de flesta vet att det finns, men inte vad den innebär och vilka krav den ställer. Man vet till exempel inte vad det innebär att Sverige har ratificerat konventionen och att den är juridiskt bindande. Kvinnokonventionen är inte bara något som regering och riksdag ska jobba med, implementeringskravet ligger även på kommunerna och landstingen.


FN:s Kvinnokommitté granskar hur Sverige lever upp till sitt åtagande att arbeta med kvinnokonventionen vart fjärde år, och varje gång får Sverige allvarlig och återkommande kritik. Till exempel har ingen samlad översyn av hur grundlagen stämmer överens med kvinnokonventionens innehåll gjorts och Sverige bortser numera helt från möjligheten att använda tillfälliga åtgärder, som kvotering, för att förhindra diskriminering.


Nästa gång Sverige ska upp till granskning är 2014, och regeringen håller just nu på att ta fram en strategi för arbetet med mänskliga rättigheter som bygger på två tidigare betänkanden med förslag om hur en sammanhållen struktur för arbetet skulle kunna se ut.
 Bettina Rother ser fram emot att se vad detta leder till. Under tiden åker rapporten om kvinnokonventionen ut på turné. UN Women och Fredrika Bremer-förbundet har bjudit in till konkreta diskussioner om hur rapporten kan användas i framöver arbete med jämställdhet och mänskliga rättigheter. Första mötet hölls i Göteborg förra veckan. (Kommande möten, se faktarutan.)