Det är alltid spännande med människor som är i ikoner i ett land, men okända i ett annat. Alice Schwarzer är en sådan person. Det är inte många svenskar som ens har hört talas om henne – men det är dags att Alice Schwarzer blir ett namn i här med.

Alice Schwarzer är ”den” kända feministen i Tyskland. Hon är journalist, tidningen Emmas grundare och utgivare (den första och än i dag största feministiska tidskriften på tyska), författare till flera biografier och debattböcker, och flitigt inbjuden till debattprogram och talkshower. Hon är omstridd, älskad, hatad – och omöjlig att tänka bort från den tyska debatten ända sedan 70-talet. Hon sticker ofta ut sin markanta haka och konsensus är inget som kännetecknar henne. Det som påven är för Vatikanen är Schwarzer för den tyska feminismen – på gott och ont.

De som älskar henne hyllar henne som en förkämpe för kvinnors rättigheter.
De som hatar henne gör det för hennes kompromisslöshet och radikala uttalanden, som att penetration är en manlig härskarmetod, hennes antimuslimska hållning och skarpa uttalanden mot prostitution. Hon har fått symbolisera den så kallade ”Frustrierte Emanze”, den emanciperade bitterfittan – ett skällsord ingen vill kännas vid, må det kosta jämlikheten. Men Schwarzer har inget emot män – det är ojämlikheten hon föraktar. Vilket har lett till att hon också har blivit angripen av feminister som anser att Schwarzer visat kvinnoförakt.

Men alla är eniga att utan Alice Schwarzer hade den feministiska debatten inte varit det den är i dag och ingen ifrågasätter att många tyskor kan tacka henne för en rad rättigheter. Det är stort.

Inspirerad av franska feminister

Alice Schwarzer föddes under kriget, 1942. Hennes mamma blev gravid med en soldat på permission. Men att vilja föda ett barn är inte alltid samma sak som att vilja vara mor, så Alice växte upp hos sina frisinnade morföräldrar på landet och därefter i Wuppertal. Hon verkar ha varit en rätt vanlig tjej, som avgudade James Dean och gillade att förföra med sina korta kjolar.

Men så hände något.

1964 tog hon tåget till Paris och började jobba som frilansjournalist, hon fascinerades av Frankrike och lärde känna livskamraten Bruno. Men det mest omvälvande var att hon kom i kontakt med franska feminister och studentrörelsen. Schwarzer blev god vän med Simone de Beauvoir, vars biografi hon skrev flera år senare. Snart tog Schwarzer steget från att vara iakttagande journalist till att bli aktivist. Hon har fortfarande en fot i båda läger – och det är inte alltid lätt.

Den femte april 1971 publicerade Nouvel Observateur ”Le manifest des 343 salopes” (343 slampors manifest), där bland andra Jeanne Moreau, Catherine Deneuve, Marguerite Duras och Francois Sagan berättade att de gjort abort.

Alice Schwarzer inspirerades av sina franska vänner och bestämde ett möte med den tyska tidskriften Stern. På den tiden var abort ännu en kriminell handling i Tyskland. Tillsammans gjorde de vad som räknas som en milsten inom tysk feministisk historia. Den sjätte juni 1971, publicerade Stern ett chockerande omslag: ”Wir haben abgetreiben!” (Vi har gjort abort). 374 kvinnor gick ut med att ha de hade gjort abort.

Senare har det kommit fram att vissa av kvinnorna (däribland Alice Schwarzer) aldrig genomgått en abort själva – men att de kämpade för kvinnors rättigheter till den grad att de gav falsk vittnesbörd.

Heterosex som förtryck

Rikskänd blev Schwarzer 1975 efter en teveintervju, eller bättre kallad duell, med författaren Esther Vilar. Vilar ansåg att det är mannen som förtrycks och kvinnan som är det starka könet. Schwarzer gick i taket och gjorde tevehistoria.

Samma år gav Schwarzer ut Der kleine Unterschied und seine grossen Folgen (Den lilla skillnaden och dess stora följder), översatt till 12 språk. Den innehåller 15 protokoll med olika kvinnor och tydliggör att sex mellan män och kvinnor är kärnan i det patriarkala förtrycket. Det var 1975.

Hur mycket har förändrats sedan Schwarzer började? I senaste numret (1/2013) av Emma skriver Schwarzer om en paneldiskussion med Leymah Gbowee, den liberianska traumaterapeuten och feministiska fredsaktivisten som fick Nobels fredspris 2011. Det som upprörde publiken mest var inte övergreppen Gbowee vittnade om, utan hennes till synes självklara mening: ”Vi kvinnor har ju alla två bröst och en vagina – Alla kvinnor kan vara offer för förtryck, hur vi än ser ut, var vi än bor och vad vi än äger – där är vi lika.” Det hade publiken svårt att ta till sig. Schwarzer chockeras över hur låg solidariteten mellan alla kvinnor är i dag, när att vara kvinna fortfarande innebär ett globalt förtryck. Det är 2013.

Snygg eller ful?

Blicken på Schwarzer som kvinna är intressant. Som ung ansågs hon vara ett riktigt kap bland sina manliga kollegor – bilder visar en käck blondin med snygga ben. Men när jag bodde i Tyskland på 80-talet och Schwarzer var en etablerad röst refererades det alltid till hennes fulhet – att hon blivit feminist för att hon inte kunde få ett ligg.

De senaste tio åren har hon liksom alla andra offentliga personer, anammat vår tids värderingar om hur vi ska sköta vårt yttre enligt de förhärskande medienormer och ändrat både frisyr och klädsel. Hon är i dag en mycket attraktiv kvinna som säkert hade fått uppslag i tidningar som Tara. Hon utstrålar, från 60-talet till nu, bilden av en kvinna som är trygg i sig – och tycker om sig själv. Det är uppenbarligen provocerande för många och det visar än en gång hur tätt skönhetsbegreppet är förknippat med att behaga och att vi anses fula när vi yttrar obekväma åsikter.

Kärleken till Bruno höll inte och det skulle ta många år innan Schwarzer började ett nytt förhållande – denna gång med en kvinna. Men det är först i memoarerna (Lebenslauf, 2011) som hon kommit ut ur garderoben, vilket hon fått mycket kritik för.

Alice Schwarzer är ingen som är älskad av alla eller vill bli det. Många av hennes åsikter provocerar med rätta – men hon rör om debatten och hennes kamp för kvinnors rätt är värd många gratulationer.

Själv firade hon sin födelsedag den tredje december med rock’n’roll. Hon känns ung – det är bra, för hon har mycket kvar att göra.