Vårvärmen hade tinat upp hela Umeå, och röda ballonger spridda över universitetsområdet viskade om att något spännande var på gång. Och det var det sannerligen. För rakt ovanför universitetets huvudentré hängde en stor banderoll som välkomnade till Feministiskt Forum 2012.
Lördagen den 24 mars öppnades dörrarna för, som arrangörerna själva oblygt uttryckte det, världens första feministiska forum i Umeå. Detta var dagen då problem skulle identifieras, utmanas och konkreta handlingar planeras och utföras. Patriarkatet skulle inte ha en chans.
Forumet öppnade direkt med sitt starkaste kort, Gudrun Schyman, och den tidigare talespersonen för Feministiskt initiativ fick hålla forumets öppningstal inför en fullständigt smockfull ljusgård där de omkring tvåhundra sittplatserna snabbt fylldes upp, och de intilliggande korridorerna likaså. Åhörare hängde rentav över räcket två våningar upp i för att få en skymt av ikonen. Det fanns onekligen en känsla av att en rockstjärna kommit till stan.
Gudrun Schyman utgick i sin föreläsning runt frågan hur det egentligen kan komma sig att vi inte kommit längre, när nu alla politiska partier säger sig vara för jämställdhet?
Ett tomt alibi
För att ge sitt svar såg hon först till att varenda en i publiken utrustas med varsin penna och block. Sen började hon ett storslaget ritprojekt på whiteboardtavlan, och hennes retoriska fråga fick så småningom sitt svar:
– Alla partier i vår riksdag, undantaget Sverigedemokraterna som har sin grund i fascismen, utgår i sin politik från idén om att den grundläggande konflikten i samhället är mellan olika ekonomiska klasser. Partierna har förvisso olika åsikter och tolkningar av denna konflikt, men de bygger sin politik kring värnandet av ett givet skikt i denna gruppering av klasser. Med en sådan utgångspunkt blir jämställdhet mellan kvinnor och män något som läggs till som ett extra perspektiv, i värsta fall som ett tomt alibi.
Gudrun Schyman rörde sig hemvant på scenen, och det publiken skrattade hjärtligt åt hennes sporadiska pikar åt manssamhället. Samtidigt blev den whiteboardtavla som hon använde för att illustrera alltmer svåröverskådlig. Åhörarna hade inte en rimlig chans att se vad hon ritade. Men det gjorde inget, för föreläsningen var grundläggande och publiken, som kunde sin sak, följde lätt med i den röda tråden. Publiken var ändå inte där för någon avancerad föreläsning, de ville bli inspirerade och engagerade inför dagen.
– Vi är helt enkelt inte tillräckligt många som vill ha jämställdhet. Strukturerna är seglivade och det saknas intresse för att genomföra förändringar. Vi borde därför bli mer militanta. Den styrande gruppen av rika, vithyade heterosexuella män med bleknande hår är ju egentligen en oerhört liten och svag minoritet.
Självförsvar, musik och serier
Gudrun Schyman möttes formligen av en tsunami av hejarop och applåder. Publiken var helt inne på att bli just mer militanta, mer aktiva, på att sätta hårt mot hårt.
Umeås feministiska forum hade det övergripande temat feminism i praktiken - att utmana makt, och denna inriktning på konkret handling återspeglades tydligt i programmet. Här bjöds på den ena praktiska workshopen efter den andra. Musikföreningen She’s got the beat höll workshop i att göra elektronisk musik, Ung Vänster höll ett pass i feministiskt självförsvar.
Frida Selander och Cleo bjöd på en spännande mix av munspel och rap.
Ännu ett inslag av praktisk feminism stod serietecknarföreningen Dotterbolaget för. I sin workshop höll de i en stafettritning, där alla besökare fick ett blankt papper framför sig och på två minuter skulle rita en inledande serieruta och sedan skicka serien vidare till nästa person som utökade serien med en ruta innan den skickades vidare ytterligare ett steg. Serierna växte så fram ruta för ruta, och när de till slut var klara kunde alla runt bordet stolt beskåda fyndiga serier med aktuella ämnen såsom hysterin kring håret hos en kvinna i melodifestivalen, om mäns våld mot kvinnor, och en serie om bajs. För ibland säger en bild mer än tio tusen ord, och en serie om att manssamhället är bajs behöver inte mer än sina tio rutor för att ge en god sammanfattning av allt det väsentliga.
Sara Öhmell, Dotterbolaget.
Sara Öhmell var mycket nöjd med de serier som hon och de andra deltagarna åstadkommit.
– Serietecknande är verkligen ett bra feministiskt verktyg. Det är så slagkraftigt och träffar rakt på. Istället för att behöva skriva jättetjocka böcker så kan allting sammanfattas och konkretiseras på några få rutor.
Arrangörerna av Feministiskt forum i Umeå hade också lagt ner mycket möda på att lyfta fram det intersektionella perspektivet, vilket visades i programpunkter som facklig verkstad och en workshop i konkret antirasism.
Sissela Nordling Blanco, från Feministiskt initiativ, presenterade ett av de intersektionella inslagen. Hon gav en insiderpresentation av partiets interna arbete med att ta fram en handlingsplan för att förbättra det intersektionella perspektivet i organisationen.
– I sitt brinnande engagemang för feminismen och kvinnors frigörelse är det lätt att glömma hur en själv har fördelar som exempelvis vit, gående, heterosexuell och så vidare. Ett intersektionellt perspektiv behövs för att få en feminism som gör motstånd mot alla former av förtryck, och för att få alla i organisationen, i alla led, att kämpa mot ett gemensamt mål.
Sissela Nordling Blanco, talesperson för Fi.
Ur det intersektionella perspektivet framstår det som en rejäl brist hos forumet att arrangörerna valt att lägga det feministiska forumet just på universitetet. Vilka samhällsgrupper missade forumet genom att befinna sig i en miljö så starkt präglad av föreställningar om hög status och akademiska kunskapskrav?
Att en förkrossande majoritet av forumets besökare var unga och etniskt svenska rådde inget tvivel om. Någon enda med slöja syntes inte till, vare sig bland deltagarna, föreläsarna eller arrangörerna. Annars hade ju arrangörerna tänkt på det mesta. Ljudslingor i föreläsningar. Flera engelskspråkiga pass. Rullstolsanpassade platser vid hörsalarna. De hade rentav lyckats få fram simultan teckentolkning vid Gudrun Schymans inledningstal.
Trots det olyckliga valet av lokal går det inte att säga annat än att det Feministiska forumet i Umeå blev en publiksuccé. Vad gäller målsättningen att omsätta all kunskap och inspiration till feministisk praktik får framtiden utvisa. Sara Öhmell, som just avslutat ännu en av dagens många feministiska serier, är väldigt nöjd med arrangemanget.
– Det är sjukt kul att det här händer. Och det är jättebra att det är gratis så att verkligen alla kan komma och vara med.
Snabb maktutjämning
Forumet avslutades med allsång, där frågan sjöngs ut: "...kan vi, vill vi, törs vi?" och det givna svaret "...ja vi kan, vi vill vi törs!" sjöngs så starkt och innerligt att rösterna säkerligen kommer att eka runt i korridorerna på universitetet, virvla runt i luften och sätta sig i väggarna så som ett snäckskal sparar en bit av havet inom sig, tills det är dags för nästa feministiska forum i Umeå.
På kvällen mindes jag den övning som Gudrun Schyman avslutade sitt anförande med. En enkel morgongymnastik för att förstå världen runtomkring sig. Börja med att hålla händerna isär. Skapa sedan en ojämn över- och underordning mellan dem. Knyt samman händerna i en maktkamp och avsluta med att räta ut armbågarna horisontellt, där båda händerna är likställda. Gudrun Schymans ord ekade i mitt huvud:
– Det är jämvikten och jämställdheten som är målet. Det är dit vi ska. Det kommer gå ganska snabbt när det väl börjar.
