Januari 1998. Det är tre månader innan det nordirländska fredsavtalet Långfredagsavtalet ska komma att skrivas under efter 30 års konflikt. Under knappt fyra veckor dödas åtta katolska män av lojalistiska paramilitära organisationer. Tre av morden kopplas till väpnade grupper som står nära Ulster Defence Party, ett parti som deltar i fredsförhandlingarna. De har brutit mot villkoren och hotas att bli utkastade från förhandlingsrummet.

Samtidigt ökar oron för att fredsprocessen och den bräckliga vapenvilan ska rämna om UDP utesluts. Bakom scenen jobbar det nordirländska partiet Women’s Coalition, vars medlemmar kommer från såväl den katolska som den protestantiska delen av befolkningen, frenetiskt med att hitta en lösning som ska möjliggöra att UDP blir kvar vid förhandlingsbordet. Genom täta kontakter med UDP övertygas de om att partiet gjort allt de kunnat för att undvika våld. När partiet formellt utestängs är det bara Women’s Coalition som motsätter sig och det är en beslutsam Monica McWilliams som möter pressen för att förklara varför. Det är i det ögonblicket som detta kvinnoparti vinner åtminstone medias respekt. De har visat att de står för sina principer även i motvind.

Jobbade inkluderande

Två år tidigare hade partiet bildats blixtsnabbt för att kunna delta i valet som skulle utse representanter till fredsförhandlingarna. Till en början var syftet inte att faktiskt bli valda utan att sätta press på de andra politiska partierna att ta in ett genusperspektiv och ställa upp med kvinnor på sina listor. Så skedde inte. I stället valdes partiet under våren 1996 in till Northern Ireland Forum och därmed kunde katolska Monica McWilliams tillsammans med protestantiska Pearl Sagar ta plats vid förhandlingsbordet. Partiet fick jobba hårt för att bli tagna på allvar och utsattes för idel härskartekniker:

– Vi fick höra att kvinnors enda roll vid förhandlingsbordet var att putsa det, sade Monica McWilliams då hon besökte Sverige nyligen, inbjuden av Kvinna till Kvinna för att prata om den nysläppta rapporten Equal Powers – Lasting Peace på ett seminarium i Stockholm.

Händelsen ovan är återgiven i boken Women’s Work: The Story of the Northern Ireland Women’s Coalition, en av de få böcker som har skrivits om partiet som inte bara lyckades få plats vid de annars helt mansdominerade fredsförhandlingarna, utan som också spelade stor roll i att se till att så många parter som möjligt fanns representerade under förhandlingarna. Denna övertygelse hade partiet hämtat från Peking, från den kvinnokonferens i FN:s regi som gick av stapeln 1995.

Några aktivister från den nordirländska kvinnorörelsen hade deltagit där och då partiet Women’s Coalition skulle bildas ville de sätta värderingarna från kvinnokonferensen i fokus: inkluderande, mänskliga rättigheter och jämlikhet. Därför argumenterade de inte bara för UDP:s plats vid bordet, utan under de sex veckor då partiet var frånvarande hade de också regelbundna möten för att hålla dem uppdaterade. Samma sak hade de gjort i ett tidigare skede då republikanska Sinn Fein inte tilläts delta. Under det första året hade kvinnorna möten varje vecka med republikanerna för att på så sätt inkludera dem i förhandlingsprocessen till dess att de själva kunde ta plats vid bordet. Women’s Coalition kritiserades för detta, anklagades för att hjälpa terrorister.

– De kallade oss Sinn Fein i kjol, sade Monica McWilliams, under seminariet.

– Det var viktigt för oss att jobba utanför förhandlingsrummet för att få in Sinn Fein i rummet.

Ryktesspridning och förtal är en teknik som ofta används för att stänga kvinnor ute från formella fredsförhandlingar, något som framkommer tydligt i rapporten Equal Power – Lasting Peace. På seminariet sade Monica McWilliams att det var först då hon läste rapporten som hon insåg att det inte var något specifikt för Nordirland utan en snarast global taktik för att tysta kvinnors röster. På Nordirland kunde det handla om att kvinnor i Women’s Coalition anklagades för att inte vara ”riktiga kvinnor”:

– Jag fick höra att jag inte skulle gå i byxor. Vårt land stod i lågor och de här människorna oroade sig över att jag hade byxor, sade Monica McWilliams som satt i det nordirländska parlamentet Stormont mellan 1998 och 2003, ledde Nordirlands människorättskommission fram till förra året, och som nu är professor i genusstudier på University of Ulster i Belfast.

– Vissa saker var extremt förödmjukande. Vi brukade också få hatbrev. Då vi hade folkomröstning skickade partiet ut tusentals vykort om att rösta för fredsavtalet och många tog tillfället i akt att skicka tillbaka dessa med grovt sexualiserade budskap om vad de ville göra med oss, sade hon.

Hon var inbjuden av Kvinna till kvinna för att prata om sina erfarenheter av att ha levt och verkat i ett konfliktområde, samt att ha deltagit i formella fredsförhandlingar, något som det än i dag är få kvinnor som har gjort. I 24 stora fredsprocesser sedan 1992 har bara 2,5 procent av dem som skrivit under avtalen varit kvinnor. 3,2 procent av medlarna har varit kvinnor och 7,6 av förhandlarna har varit kvinnor. Med det i åtanke var det som skedde på Nordirland 1996 en stor bedrift.

I en tidigare intervju med Joan B. Kroc Institute for Peace and Justice har Monica McWilliams förklarat att det inte var de väpnade gruppernas representanter som var värst, de mest misogyna uttalandena kom från representanter från väl etablerade partier. Bland annat avfärdades de då av Peter Robinson från Democratic Unionist Party, i dag Nordirlands försteminister, som menade att kvinnor skulle hålla sig borta från politik och ledarskap.

– Vi var tvungna att bli tjockhudade. Vi började sätta upp ’veckans förolämpning’ på en anslagstavla och det fick vissa att tänka efter, de kunde komma och fråga ’kan ni ta ner det där, det är hemskt, sade jag verkligen det?’.

Men arbetet med genusfrågor var inte från början något självklart för Monica McWilliams. Redan som femtonåring deltog hon i den nordirländska medborgarrättsrörelsen som tog fart i slutet av 1960-talet och som snabbt möttes av tårgas och gummikulor från polisens sida. Monica McWilliams berättar hur budskapet på hennes plakat då var ”en man, en röst” symptomatiskt nog, i stället för ”en person, en röst”. Efter att en nära vän dödats av paramilitära grupper kände hon att hon måste bort från Nordirland, och läste sin masterutbildning i USA.

När hon kom hem igen hade kvinnorörelsen vuxit fram och hon blev snabbt en del av den samtidigt som hon fick en tjänst på Ulster University i Belfast. Mansdominansen var stor även på universitetet, och hon har berättat att under första mötet på institutionen sade hennes chef att det var ”…bra att det finns en kvinna här. Som kan göra te åt oss”. Kvinnorörelsen jobbade då mycket med att hjälpa våldsutsatta kvinnor och att bygga upp en kvinnojoursverksamhet, Women’s Aid. Monica McWilliams kunde genom sin forskning i ämnet vara med och påverka en inkommande lag mot våld mot kvinnor.

För under konflikten var våldet mot kvinnor ett stort problem. Monica McWilliams uppskattade det till 15 000 fall under ett år – i en befolkning på under två miljoner. I intervjun med Institute for Peace and Justice berättar hon också att flera kvinnor hade blivit hotade genom rysk roulette, mannen hade hållt en pistol laddad med ett skott mot kvinnans huvud och avfyrat. Och män som misshandlade eller hotade kvinnor kunde göra det utan risk att bli gripna. Ett skäl var att polisen helt enkelt inte vågade sig in i vissa bostadsområden – i republikanska områden riskerade de att bli skjutna av IRA.

Från republikanskt håll mötte de också motstånd mot att blanda in kvinnors rättigheter och de uppmanades att se till den större frågan om ett enat Irland. Kvinnors rättigheter kunde vänta till senare. Den attityden stärktes när Monica McWilliams tillsammans med andra kvinnor beslutade sig att bilda Women’s Coalition. De ifrågasattes, hur skulle de kunna tala om hur de stora frågorna skulle kunna lösas. Men partiet bildades genom stormöten och arbete kring köksborden. Till slut ställde 70 kvinnor upp till val, och Monica McWilliams och Pearl Sagar valdes.

Genom att jobba hårt på att behålla sitt gräsrotsarbete och på att vara transparenta så att det som skedde inom de formella förhandlingarna inte blev förbehållet en liten elit spelade de en stor roll i att förankra och informera om arbetets fortskridande. Deras arbete för att skapa en inkluderande fredsprocess lär ha spelat en viktig roll då de tog parti för såväl Sinn Fein som UDP när de var exkluderade. Men trots detta är det sällan deras arbete uppmärksammas, åtminstone vad gäller officiella brittiska sammanhang. Monica McWilliams säger att de inte ens finns med som exempel i den brittiska regeringens nationella handlingsplan för resolution 1325 som syftar till att främja kvinnors delaktighet i fredsprocesser och förhandlingar.

– De vill inte att Nordirland tas upp internationellt, det är genant för dem. Den här stora konflikten pågick i 30 år på deras egen bakgård så de vill inte att folk talar om det.
Därför blir vi sällan inbjudna, Kvinna till Kvinna är en av få organisationern i Europa som har bjudit in oss, säger hon till Feministiskt Perspektiv.

Kunskapen om Women’s Coalitions roll under fredsförhandlingarna, både som en kraft att föra in genusperspektiv men också det stora och riskfyllda arbete de gjorde för att behålla så många partier som möjligt vid bordet – och därmed stärka fredsprocessen – riskerar att gå förlorad.

– Vad kvinnorna gjorde var en jättebedrift, men nu håller det på att glömmas bort och är inte ens en fotnot i historieböckerna. Jag har sett flera böcker om fredsavtalet som inte nämner oss en enda gång.

Inte heller är genusperspektivet något självklart. Efter sin tid i det nordirländska parlamentet utnämndes Monica McWilliams till kommissionär för det mänskliga rättigheterna på Nordirland. Under den tiden, hon slutade förra året, jobbade hon med att förbereda en lag för de mänskliga rättigheterna. Men den brittiska regeringen har ännu inte lagstiftat om den.

– De har suttit på den i fyra år, de menar att det är för många rättigheter i den, och ifrågasätter vad våld mot kvinnor har med konflikten att göra, förklarar hon.

Så det är fortfarande stort motstånd mot detta?

– Ja, ett massivt motstånd.

Hur går försoningsarbetet i dag?

– Försoning är det som tar längst tid. Folk säger att det tar lika lång tid att försonas som konflikten har pågått. Att skapa ett gemensamt samhälle kommer att bli svårt men det sker steg i rätt riktning. Jag är mycket optimistisk vad gäller vår fredsprocess. Det fanns stor förståelse för vikten av en reformerad poliskår. Frågan om en sanningskommission och människorättslagstiftning har inte lösts än, men det finns förståelse för vikten av en integrerad utbildning, och för vikten av gräsrotskontakter över de etniska gränserna.

Är det viktigt att en sanningskommission genomförs?

– Folk är splittrade i den frågan. Vissa är oroade över att det skulle kunna destabilisera läget, att det skulle dra upp det förflutna. Andra säger att vi måste ha en för att det finns så mycket smärta och sorg som behöver läkas.

Vad tror du?

– Jag tror att det finns sätt som vi kan ordna det på, men det kommer inte bli på samma sätt som andra länder har gjort det, vi måste hittad den metod som passar oss, säger Monica McWilliams.