Chefredaktören för engelsk-arabiska nyhetstidningen Yemen Times är mycket upptagen. ”Nadia al-Sakkaf har aldrig tid” sägs det. Efter ett par månaders väntan gick det emellertid att få till en intervju. Väl framme följde ytterligare väntan, först inne på redaktionen, sedan på Nadia al-Sakkafs kontor. Är Yemen Times inte landets enda oberoende tidning är den i alla fall en av ytterst få. På skrivbordet står ett par stycken pokaler som tilldelats tidningen internationellt.

– Hata mig inte, säger Nadia al-Sakkaf när hon kommer in.

Hon sätter sig bakom sitt stora mörka skrivbord. Tiden för inledande småprat rann iväg för länge sedan.

– Ställ de frågor du vill!

Hur var det att driva tidningen under förra året? Hundratusentals demonstrerade på gatorna, i alla fall vissa sade att de vill ha ökad frihet, såsom press- och yttrandefrihet…

Demonstranterna ville visst inte ha frihet och de ropade inte efter demokrati. Det är en total missuppfattning. Det märkte de som faktiskt pratade med dem. Demonstranterna kunde inte ens uttrycka vad de ville, journalisterna behövde dra det ur dem. Demonstranterna kunde inte uppskatta sig själva och därför inte heller stå upp för sig. Det fanns ingen revolution i Jemen under 2011.

Hur skulle du beskriva förra årets händelser?

Vad vi såg var ett politiskt uppror, det var alltså inget folkligt uppror. Demonstranterna krävde politisk förändring och inget annat. Nu har ett par politiker bytts ut. Men de som ersätter dem är inte nya så frågan är om det kommer att bli någon förändring. Dessutom är folket detsamma. Kulturen är också densamma.

Är kvinnorna desamma eller har upproret fått dem att se på sig med nya ögon?

Kvinnorna demonstrerade och ropade på gatan. Sedan gick de hem och blev misshandlade av sina män eller bortgifta. Afrah Nasser* skrev en artikel för CNN där hon sa att det pågick en tvåfaldig revolution, dels en riktad mot Saleh, dels en för kvinnors rättigheter. Jag håller inte med henne. Hon och fler med henne har en alldeles för romantisk bild av upproret. De kvinnor som stärktes av upproret hade redan makt. De hade en bil och kunde köra, de hade en utbildning och kunde skriva. För de flesta kvinnor handlade upproret bara om Salehs avgång. Det förändrade inte hur kvinnorna såg på sig själva. De ser sig fortfarande inte som värdefulla. Upproriskheten blev inte en del av kvinnornas identitet. Och upproret ändrade alltså inget. Dörren har stängts. Kvinnorna är inlåsta i sina hem igen.

Upproret gav vissa kvinnor deras röst tillbaka, rent bokstavligt. De insåg att de kan ropa, sade de, fast de inte gjort det sedan de var barn. Kan man tänka sig att vetskapen att ens röst bär betyder något fastän livet i övrigt tycks vara som innan upproret?

Skillnaden mellan hur kvinnorna hade det före och nu efter upproret är mycket liten. Innan upproret talade kvinnor inte om politik. Idag kan de diskutera politik i sina hem. Innan upproret var kvinnor inte synliga. Nu är de synliga för hela världen. De har låtit sig fotograferas. De har låtit folk höra deras röst. Och det har varit ”wow”! Kanske kan man trots allt tala om att där fanns en mycket liten revolution för kvinnorna. Men, idag har de återvänt till sina konservativa liv.

Ungdomarna då? Förra året skrev du att ungdomar, trots att de är i majoritet i landet, varit osynliga och maktlösa. Du skrev att ungdomar för första gången hade skaffat sig en politisk röst under arabiska våren.

Fler än 70 procent av befolkningen är ungdomar. Ändå tänkte ingen på de unga. Regimen gjorde de inte och ingen annan heller. I Jemen hade vi aldrig frågat oss vad unga har för vilja. Så blev det plötsligt de ungas tur att kliva fram och de gjorde det förra året. Men, jag talar nu inte om demonstranterna som är ungdomar. Ungdomsrörelsen åsido, jag talar om unga människor som har börjat skapa egna grupper och vill göra något bra för samhället. De har startat organisationer och föreningar oberoende protesten. De tar initiativ till att förändra sina närsamhällen. De vill exempelvis lösa problemet med allt skräp som ligger på gatorna. De unga använder de sociala medierna och det har varit en egen revolution.

Men, färre än fem procent använder Internet i Jemen. Vissa siffror är så låga som två till tre procent.
Fast användandet av bland annat Facebook tredubblades under upproret. Det är en revolution.

Vad anser du har hindrat utvecklingen av en faktisk revolution?

För det första kulturen, för det andra khat. Vi lever i en kultur som kräver att vi underkastar oss. Folk tycker det är okej att de är hungriga. Det är okej att de aldrig har elektricitet och måste sitta i mörkret med ett tänt ljus. Det är okej att de promenerar långa sträckor för de har inte råd att betala bussen. Folk är övertygade att Gud vill ha det såhär, att de inte förtjänar något bättre. De ber inte tillräckligt mycket, tänker de. De saknar utbildning och kan inte tänka kritiskt. De ifrågasätter inte fatalismen. När folk dessutom tuggar khat bygger de luftslott. De lever i fantasin. De blir påverkade varje dag. Tuggandet går på rutin. Det är tillgängligt överallt och socialt uppmuntrat. Jag talade med Muhammad Qahtan (Muslimska brödraskapets och en av oppositionspartiet Islahs ledare) nyligen och han tuggade khat under intervjun.

Statligt anställda får ju enligt lag inte tugga på arbetstid. Frågade du honom varför han tuggade?

Jag frågade inte. Han sade redan innan vi stämde träff att det passar honom bäst att bli intervjuad när han tuggar. Det är hans rutin, sade han. Så tiden han erbjöd mig var under tuggandet.

Så vad tror du om möjligheten till förändring i Jemen?

Vi har inte råd att vara för pessimistiska i Jemen. Jag är positiv. Jag tror politikerna lyckas att förbättra för folk inom ett par två, tre år. Och gör de inte det kommer en riktig revolution. Då ger folket inte politikerna en chans till. Då får vi en hungerrevolution.

Om vi går tillbaka dit vi började. Du sade att inga av demonstranterna ropade på frihet. Fredspristagaren Tawakul Karman, som är en av upprorets mest kända, har just yttrandefriheten som sin fråga. Sedan 2007 demonstrerar hon veckovis för bland annat ökad pressfrihet i Jemen, så nog fanns väl några som tog strid för saken förra året?

Tawakul Karman är en fantastisk kvinna. Hon är en pionjär. Allt började med henne, hon var först ut i sin kritik mot regimen. Vi jemeniter är skyldiga henne en stor portion tacksamhet.

Sedan reser sig Nadia al-Sakkaf. Tiden för intervjun är över. Hon är som sagt en mycket upptagen chefredaktör.