Det var en namnkunnig panel (se faktaruta) som samlades på Restaurang Trappan vid Järntorget i Göteborg förra veckan för att diskutera feminismen roll i dagens politiska landskap.

Feministiskt Perspektiv har kontaktat två av deltagarna – Katharina Tollin och Berit Larsson – för att ta del av deras reflektioner efter samtalet.

Enligt Katharina Tollin är det inte alls givet att feminismen måste uppleva bakslag när en borgerlig regering styr landet. Hon påminner om att Folkpartiet var drivande under 70-talet när det gällde kvinnofrågor och att frågor som betraktas som självklara delar av det feministiska arbetet, till exempel antirasism och representation, till viss del lyftes av borgerliga partier.

– Men, och det är ett stort men, när man svarar på frågan om feminismen får genomslag i politiken, måste man också se det i ett större perspektiv. Vad vill de här politikerna använda jämställdhet och feminism till? När de borgerliga har drivit detta tidigare så har de, om man ska vara lite krass, haft nytta av dem för något. De har inte bara drivit jämställdhet för jämställdhetens skull. Nu har de inte samma behov och därför driver de inte feministiska frågor lika hårt som tidigare.

Inte motigt för alla

Berit Larsson å sin sida menar att frågan om feminismens tillbakagång är mer komplex än den verkar. Hon anser att det är alldeles för enkelt att prata om feminismen som en enda rörelse och att det inte alls är självklart att all slags feminism har det motigt just nu.

– Det finns en grupp genuina borgerliga feminister och det finns ingen backlash för dem, utan de har flyttat fram sina positioner. Men ser man det ur ett vänsterperspektiv, då finns det en backlash. Vissa grupper har fått betala ett högre pris än andra de senaste åren.

Rädslan för feminism då? Finns den och vad beror den på? Katharina Tollin menar att det är nödvändigt använda sig av det större perspektivet även här. Den massiva uppslutning som fanns bakom ordet feminism i slutet på 90-talet och början på 2000-talet är ett undantag: dagens motstånd är egentligen det som är normaltillståndet.

– Debattörer som till exempel Pelle Billing tillhör en konservativ eller neoliberal höger där man alltid haft svårt för feminismen. De har svårt för den typ av politik som tänker på samhället i form av strukturer och grupper och det gör ju feminismen. De är alltså både emot feminismen som sådan, men också på grund av större skäl.

Så vilken väg håller feminismen på att ta nu? Både Berit Larsson och Katharina Tollin menar att det skett en förändring när det gäller vilka frågor som prioriteras inom den feministiska rörelsen. Att kämpa för sociala reformer har nedprioriterats, medan kvinnorepresentation och identitetsfrågor blivit viktigare.

– Slutsatsen i min avhandling var att den feminism som fick genomslag i slutet av 90-talet och i början av 2000-talet blev framgångsrik till priset av att den gjorde sig förenlig med högervågen vi hade då. De förslag som vi nu saknar kom fram ur en samhällsmodell som nu fasas ut, säger Katharina Tollin.

Den privilegierades ansvar

Berit Larsson hänvisar till Nancy Fraser som hävdar att feminismen riskerar att bli urlakad om den helt tappar makt- och klassperspektivet. Det är istället viktigt att få tillbaka rättviseaspekten i analysen av samhället. Berit Larsson menar att det gäller i den svenska debatten, men kanske ännu mer i den internationella:

– Vi måste fråga oss vilka det är som hamnar utanför och som riktigt utnyttjas. Vissa kvinnor har det riktigt jävligt och vad gör vi som har privilegier för dem? Jag kan inte låtsas som jag inte är född i denna del av världen, men frågan är vad jag kan göra utifrån dessa privilegier.