Trots bra utbildning och en stark vilja att arbeta, möter invandrade kvinnor höga trösklar vid inträdet till arbetsmarknaden. Hur dessa trösklar ska minskas finns inget entydigt svar på. Det blev tydligt under ett seminarium i riksdagen i onsdags.
Invandrade kvinnor är förvisso olika individer men möter liknande villkor på arbetsmarknaden. Så inledde Amineh Kakabaveh seminariet i riksdagshuset i Stockholm. Bland de inbjudna deltagarna fanns riksdagspolitiker, forskare, kommuntjänstemän och utredare.
Elin Landell, som på regeringens uppdrag arbetar med en utredning om ökat arbetskraftsdeltagande bland nyanlända utrikes födda kvinnor och anhöriginvandrare (AKKA-utredningen), konstaterade att utrikes födda kvinnor har lägre sysselsättningsgrad än utrikes födda män. Högst sysselsättningsgrad på den svenska arbetsmarknaden har män födda i Sverige, följt av kvinnor födda i Sverige. Gapet i sysselsättningsgrad mellan dem som är födda i och utanför Sverige har ökat sedan 1980-talet – mer mellan kvinnor än mellan män.
Bland de utrikes födda som kommer till Sverige som flyktingar tar det i genomsnitt fem år att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden för män, medan det för kvinnor tar tio år.
Dubbla trösklar
Enligt Elin Landell möter invandrade kvinnor dubbla trösklar vid inträdet till arbetsmarknaden. Dels trösklar i egenskap av att vara utrikes född – det kan handla om att ha mindre nätverk eller bli diskriminerad på grund av etnicitet. Dels trösklar i egenskap av att vara kvinna, då detta oftast är förknippat med ett större ansvar för hem och familj. Ytterligare trösklar som invandrade kvinnor kan möta är bristande tillgång till barnomsorg och handläggare på Arbetsförmedlingen med könsstereotypa föreställningar.
Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan personer födda i och utanför Sverige kan inte förklaras av skilda inställningar till att arbeta. Studier bland personer i arbetskraften visar en mer positiv inställning till att arbeta bland utrikes födda kvinnor och män än bland dem som är födda i Sverige.
– Utrikes födda söker också jobb i större utsträckning, och använder fler kanaler, sade Elin Landell.
En kommun med där många invånare står utanför arbetskraften är Botkyrka. I norra Botkyrka förvärvsarbetar färre än hälften, 48 procent, av de utrikes födda kvinnorna. Andelen är ännu mindre bland unga kvinnor. Detta är en ödesfråga för kommunen, menade Anna Giotas Sandquist, utredningschef på kommunledningsförvaltningen i Botkyrka. Just nu försöker kommunen kartlägga situationen; något som tidigare inte har gjorts på ett tillfredsställande sätt.
– Det finns en utbredd könsblindhet för hur olika grupper lever – i Botkyrka och i andra kommuner, sade hon.
Krävs tuffare uppföljning
Anna Giotas Sandquist uppmanade alla politiker att jämställdhetsintegrera sina styrsystem, bland annat genom att efterfråga hur det ser ut för kvinnor och män, flickor och pojkar. Även om en kommun har en generell arbetsmarknadspolitik krävs det specifik uppföljning och tydliga mål. Annat som kan krävas är att kommuner blir bättre på att informera om fördelar med att ha barn i förskola.
Sociologiforskaren Mehrdad Darvishpour efterlyste ett maktkritiskt perspektiv i frågan om utrikes födda kvinnors situation. Kvinnorna har sämre hälsa, arbetsvillkor, inkomst och sysselsättningsgrad än genomsnittet – men bättre utbildning. Detta kan inte förklaras i termer av kulturell skillnad, menade han, utan måste förstås som ett resultat av att kvinnorna ofta förtrycks både i hemmet och som etniska minoriteter.
– De har ett helvete i hemmet och ett helvete på arbetsmarknaden – och kompenserar det med utbildning, sade han.
I stället för att se utrikes födda kvinnor som passiva offer uppmanade han majoritetssamhället – inräknat vita feminister – att ifrågasätta sig själva och sin egen makt.
– Det behövs ett antirasistiskt feministiskt perspektiv och det krävs att den här gruppen får ökade maktresurser, sade han.
Maria Stenberg (S) och Elisabeth Björnsdotter Rahm (M).
I seminariet deltog även tre riksdagspolitiker: Josefin Brink (V), Maria Stenberg (S) och Elisabeth Björnsdotter Rahm (M). Josefin Brink lyfte fram två saker hon såg som viktiga i sammanhanget. Dels att ta debatten med allt mer högljudda antifeminister och rasister, dels att undanröja utrymmet för till exempel arbetsgivare att fortsätta diskriminera.
Maria Stenberg (S) och Elisabeth Björnsdotter Rahm (M) framhöll att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden oavsett var de är födda.
– Socialdemokraterna har en generell arbetsmarknadspolitik, vi har inga särskilda förslag riktade mot utrikes födda kvinnor, sade Maria Stenberg.
Hon förespråkade bland annat rätt till heltid, eftersom det särskilt gynnar kvinnor med osäkra arbetsvillkor.
– Sedan söker invandrade kvinnor väldigt många jobb, men får inga jobb – då rör det sig ju om diskriminering, sade hon.
Oenighet kring etableringsreform
Elisabeth Björnsdotter Rahm efterlyste ett fokus på integration och individuella lösningar. Hon menade att regeringens reform för nyanländas etablering i Sverige, som går ut på att nyanlända snabbt ska lära sig svenska och komma ut i arbete, har varit lyckad.
Det höll inte Josefin Brink med om. Politiker kan inte luta sig tillbaka så fort nyanlända har lärt sig några ord svenska och blivit placerade i vilka jobb som helst. Det måste finnas möjligheter att kräva mer för den enskilde, ansåg Brink.
Även om hon visst kunde se ett behov av svenskundervisning och validering, varnade hon för att snöa in på speciallösningar och ville framför allt se generella satsningar.
– Att minska arbetslösheten är det viktigaste. Hög arbetslöshet ger stort utrymme för arbetsgivarna att diskriminera, sade hon.
Hon framhöll också vikten av mer och bättre äldreomsorg, jämlik tillgång till barnomsorg, samt ett slopat vårdnadsbidrag – eftersom vårdnadsbidraget enligt Brink gör det svårare för invandrade kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.