Den senaste tidens rasismdebatt väcker en viktig fråga. När Tintin, en animerad barnfilmsfigur eller ett oredigerat uttalande i direktsänd radio anklagas för rasism är frågan vad som tillmäts störst betydelse. Kan avsändarens uttalade intention fria från rasism - eller är det budskapets effekt som fäller det avgörandet?
SVT-profilen Bo Hanssons uttalanden under en webbsändning i Sveriges Radio tidigare i höstas fick en hel del uppmärksamhet. Vid två tillfällen använde han ordet ”svarting”, för att beskriva spelare under en allsvensk match mellan AIK och Gefle. Efteråt har Bo Hansson: 1. Förklarat att svarting för honom inte är något nedsättande. 2. Sagt följande: ”Det är för många spelare som är för lika. För många lika spelare. Svarta spelare som är uppfostrade på samma sätt och som spelar precis likadant. Med ytterligare en till så blev ännu rörigare. Och de förlorade matchen också.” (Sportbladet, 7/10)
Hansson menar alltså inget nedsättande – läs: rasistiskt – med det han säger. I nästa andetag använder han sig av en rasistisk tankefigur när han förklarar sig. Frågan som ställs på sin spets är: vad är det egentligen som avgör om ett uttalande eller en företeelse är rasistisk? Är det intentionen som avgör? Kan en, i likhet med Bo Hansson eller en förespråkare för ordet ”negerboll”, slå sig fri med ett ”jag menar inget nedsättande med ditten eller datten”? Eller är det avgörande hur budskapet uppfattas (av berörda)?
Den här frågan – utan jämförelser i sak – ställs på sin spets i diskussionen om karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns omdebatterade animerade barnfilm ”Liten skär och alla små brokiga”. Lilla Hjärtat har, med sin bläcksvarta hudfärg och stiliserat målade tjocka läppar, kritiserats för att likna en rasistisk blackfacefigur.
En annan kontext
Stina Wirsén har hävdat att hon utgått ifrån ”bildtraditionerna i Afrika, Karibien och Asien” när hon skapat karaktären (DN (23/10). Kritikerna, menar hon, har en begränsad utblick och utgår bara ifrån en anglosaxisk bildtradition när de gjort klart att figuren är rasistisk. ”Hela syftet med karaktären Lilla Hjärtat är att punktera bilden av en svart figur som ett undergivet objekt”, skriver Wirsén.
Wirséns slutkläm är som följer: ”Om några av dem som ägnat all kraft åt att hata Lilla Hjärtat kunde fokusera på att arbeta mot den verkliga rasism som präglar vårt samhälle, skulle mycket vara vunnet.” Med andra ord: bättre att inte vara så lättkränkt.
I ett pressmeddelande från teamet bakom filmen angående kritiken undertecknat av bland andra Wirsén, står följande: ”Det är ju delvis pga blackfacestereotypen som nästan inga riktigt mörka barn finns med i film för barn idag (film som produceras här i Europa och i USA). Det blir inte bra att hela tiden undvika att teckna en svart figur pga detta. Vi vill tvärtom punktera den bildtraditionen.”
Oavsett om Wirséns intention varit att efterlikna bildtraditioner utanför den anglosaxiska, eller punktera en rasistisk stereotyp sprungen ur just densamma, eller bådadera, kan vi här ta tillfället i akt och analysera om detta lyckats. Uppfattas karaktären i enlighet med intentionerna?
Ett sätt att ta reda på detta är att undersöka hur ”Lilla Hjärtat” kan uppfattas i en amerikansk kontext. Feministiskt Perspektiv har tagit del av en mejlkonversation mellan Joanna Rubin Dranger, professor i illustration på Konstfack som också deltagit i debatten, och John Jennings, professor i visuell kommunikation vid universitetet i Buffalo. Jennings forsknings- och undervisningsfält fokuserar på just afroamerikanska stereotyper i populärkulturen. Efter att ha sett trailern till filmen slår han fast: ”karaktären är uppenbarligen en negativ rasistisk stereotyp”.
Den har, i hans mening, samtliga företräden som gör den till en så kallad ”pickaninny”. Något som förstärker rasismen är också det sammanhang som ”Lilla Hjärtat” uppträder i – hon, som har ett mer mänskligt utseende, är placerad jämsides med en rad djuriska karaktärer. Varför, frågar sig Jennings, uppträder den här karaktären tillsammans med en samling djur? Eftersom figurerna är i grupp ges intrycket att de hör ihop. När den svarta karaktären är den enda som ser mänsklig ut bland en samling djur blir effekten den motsatta – filmen verkar slå fast att ”Lilla Hjärtat” inte är mänskligt.
Kontraster
En annan aspekt av filmen som Jennings har reagerat på är hur den är ljudlagd. ”Lilla Hjärtat” gör i hans mening samma ljud som den tecknade ormen. Ormar kan i sin tur i västerländsk kultur ses som en symbol för ondska, död, synd och sexualitet, och när hon gör samma ljud som ormen länkas de två samman.
Jennings skräder inte orden i sitt utlåtande om filmen: ”Jag använder inte begreppet våld lättvindigt. Det här ÄR en typ av attack. Den attackerar våra ungas allra innersta (the very psyche of our young people). Period.”
Stina Wirséns intention står i bjärt kontrast till John Jennings analys. I hans ögon är karaktären uppenbarligen ett exempel på (verklig) rasism. Frågan som ställs på sin spets är: vad är det egentligen som avgör om ett uttalande eller en företeelse är rasistisk eller antirasistisk? Är det intentionen som avgör? Eller, är det hur budskapet kan tänkas tas emot som avgör frågan?
