Eva-Britt Svensson har som EU-politiker framgångsrikt bidragit till att ändra EU:s officiella inställning till våld mot kvinnor. I boken EU vill stoppa våldet mot kvinnorna. Ram för EU-politiken för att bekämpa våld mot kvinnor berättar Roger Falk att kollegan Marianne Eriksson möttes av gapskratt när hon föreslog kriminalisering av sexköpare i EU-parlamentet 1997.

I april 2011 röstade däremot EU-parlamentet för Svenssons betänkande som bland annat slår fast att ”prostitution är en form av våld mot kvinnor”. Det handlar om ett initiativbetänkande, det vill säga som snarare innehåller åsikter än lagstiftningsförslag. När EU-parlamentet röstade ja blev betänkandets åsikter EU:s officiella ståndpunkt. Hur gick det till? Roger Falks svar är: envis opinionsbildning.

Eva-Britt Svensson själv menar att när hon började i EU-parlamentet var stämningen sådan att de ställningstaganden som uttrycks i betänkandet hade varit omöjliga att få igenom: ”Jag tänkte att det skulle ta många år att ändra på. Men nu kan jag säga att jag hade fel. Och det är jag glad för, det dröjde inte 25 år! Det har krävts mycket arbete med resolutioner, texter, ändringsförslag, debatter, konferenser och möten. Och inte bara i parlamentet: mycket av arbetet har gjorts av frivilliga organisationer på europeisk och internationell nivå och i medlemsländerna. Det har satt press på ledamöterna.”

I synnerhet är hon förvånad över att en majoritet var beredd att ställa sig bakom att ”prostitution är en form av våld mot kvinnor”, vilket enligt hennes uppfattning hade varit omöjligt när hon tillträde 2009. Ännu kort före omröstningen försökte två holländska politiker lägga till ”forced” i skrivelsen. ”Men det skulle innebära att bara så kallad tvångsprostitution skulle kallas för våld mot kvinnor, inte ”frivillig prostitution”. Men det är min starka övertygelse att all prostitution är tvingad på något sätt, kvinnor väljer inte prostitution av fri vilja, det finns alltid någon form av tvång bakom.”

En av anledningarna bakom Eva-Britt Svenssons framgång är säkerligen att hennes övertygelse och engagemang i fråga om våld mot kvinnor grundar sig i egna erfarenheter. Hon har berättat om sin egen utsatthet för misshandel bland annat på en webbinspelning för EU-parlamentet. Men två långa intervjuer med Expressen och CNN stoppades enligt uppgift av rädsla för att mannens släktingar skulle göra anmälningar för förtal.

”Det var väldigt frustrerande att de inte publicerades. Särskilt när de stoppades av hänsyn till min ex-man, han som slagit och hotat mig.” Det som följer är en tredje intervju för Feministiskt Perspektiv. Edda Manga och Per Magnus Johansson träffade Eva-Britt Svensson på Centralstationen i Göteborg.

Eva-Britt Svensson: Min mor var ensam med sex barn i en tid då det inte var speciellt vanligt, så på ett sätt hade jag en känsla av att ”vi kvinnor fixar det”. Jag kände en enorm styrka i det. Men samtidigt fanns det saker som även min starka mamma ibland behövde hjälp med. Det kunde till exempel vara en elledning som gick sönder, och då skulle man fråga en man. Vi var fattiga, enligt den tidens mått, så hon fick gärna berömma de här männen som hjälpte henne med elledningen eller kontakten, eller vad det nu var. Jag lärde mig på något sätt att män behöver…. man ska peppa dem…

Edda Manga: Ja, just det, man ska peppa dem så att de mår bra… Men slutade du med det i samband med att din man började misshandla dig?

E-B S: Nej, det gjorde jag inte. Tvärtom. Men när han började misshandla mig så hade vi… det innebar ju också att… vi talade inte… det gick inte att prata… efter första slaget hade han en huvuduppgift, och det var att bevaka och kontrollera mig.

E M: Men hände det inte att han fick dåligt samvete, att han var ångerfull och bad om ursäkt?

E-B S: Nej, det gjorde han inte. Så det var skillnad mot många andra kvinnors historia. Han ”hade rätten” att slå mig. Han uttryckte det någon gång i slutet… att han hade rätten att mörda mig för att han då fick en grav att gå till och rätten att sörja mig.

E M: Det låter som att han blev besatt av dig?

E-B S: Ja, det blev han nog också. Ingen kvinnas historia är lik någon annans, men det finns element som jag känner igen. Makten, kontrollen, äganderätten över kvinnor. Den finns där väldigt ofta när det handlar om våld.

E M: Hur kom du ur den situationen?

E-B S: Det dröjde länge i och med att vi hade levt så länge ihop. Vi hade vuxna döttrar, allt fungerade. Det var många faktorer som gjorde att jag stod ut så länge som jag gjorde, men en av orsakerna var att det var den sista kvarvarande tryggheten jag hade, för vart skulle jag ta vägen? Och fast jag hade jobbat med sådana frågor drog jag mig för att ta mig till en kvinnojour. Det är jättesvårt. Jag försökte en gång. När jag kom hem från jobbet – man lär sig att tyda mönstren – så låste han dörren, drog ner persiennerna och gömde bilnycklarna. Då kände jag att ikväll blir det svårt. Jag lade min plånbok i en tygkasse utanför dörren när inte han såg och tänkte att ”ska jag överleva måste jag ge mig iväg ikväll”. Men han började misshandla mig innan jag hann. Jag blev liggande på golvet i hallen nära ytterdörren. När han trodde att han slagit mig så mycket att jag inte kunde röra mig gick han ut i köket, men jag visste att jag hade min plånbok utanför dörren – man tänker så ologiskt! – så jag kröp ut och fick upp dörren. Men naturligtvis hann han upp mig på grusgången, och det var ett av de mest förnedrande ögonblicken under de här åren. När jag låg där tog han sin fot med en träsko på och tryckte ner mitt huvud. Det var så… alltså, just förnedringen!

E M: Han riskerade att grannarna skulle se det?

E-B S: Det var sen kväll och ingen såg det. Jag trodde att någon kanske skulle höra mig men, det var ingen som såg. Sen dröjde det ytterligare innan jag tog mig ur. Vi bodde två mil utanför Växjö och jag körde bil mellan hemmet och jobbet, för jag var huvudförsörjare…

E M: Varför kände du att du inte hade något alternativ om du var huvudförsörjare?

E-B S: Han hade under misshandel tvingat mig att skriva under att min lön skulle gå in på hans konto. Jag hade ingenting fastän jag var huvudförsörjare. Jag kunde ha flytt till mina syskon som bodde ett antal mil bort, men jag tänkte att han var beredd att mörda mig. ”Flyr jag till min syster vet han var hon bor, då utsätter jag henne för fara.” Jag såg inga lösningar. Polishuset i Växjö låg ganska nära min arbetsplats och den dagen när han stannade bilen för att jag skulle gå över till jobbet såg jag att det fanns folk omkring oss, och då tänkte jag att nu eller aldrig, så jag sade till honom att ”nu går jag till polisen”. Jag kände kvinnorna som jobbade på kvinnojouren i Växjö och fick nyckel till en kvinnojourslägenhet samma dag. Jag ägde det jag hade på kroppen – skulderna på vår villa hade skrivits över på mig, lönen gick in på hans konto. Jag försökte med polishjälp hämta lite kläder men då hade han eldat upp allt som tillhörde mig. Döttrarnas saker hade han också eldat upp. Det fanns ingenting kvar.

E M: Har han kontakt med era döttrar?

E-B S: Nej. När de fick veta det här så tog de kontakt med honom och sade att han hade varit en okej pappa men att de aldrig skulle förlåta vad han gjort mot mig. Då hotade han dem till livet också. Han tyckte att de hade valt sida, horans sida.

E M: Hur kunde han bortförklara sina slag?

E-B S: Jag har tänkt mycket på förklaringar… Jag är övertygad om att i deras värld har de rätten att kontrollera kvinnor. Tycker man att man inte har tillräcklig kontroll, så har man rätt att slå dem till kontroll.

E M: Om han hade varit utlänning kanske man hade uppfattat det som hedersrelaterat våld?

E-B S: Ja. Mycket av det vi talar om när det gäller hedersrelaterat våld handlar också om makt och kontroll. Män känner att kvinnan håller på att bli frigjord, skaffa sig ett eget liv. Det är precis samma sak som han gjorde mot mig! Jag är säker på att det var kopplat till makten och kontrollen.

E M: Vad fick han för påföljder?

E-B S: Inga. Jag fick en lägenhet efter fjorton dagar, en liten lägenhet som jag fortfarande bor i och är väldigt lycklig över. Jag hade bestämt mig för att en sak skulle han inte ta ifrån mig: mitt namn, min identitet. Jag tänkte att hellre dör jag än att han tar ifrån mig mitt namn också. Så jag hade ingen skyddad identitet, med påföljd att han kunde ringa bostadsbolaget och ta reda på min adress. Han hittade mig direkt och började förfölja mig. Han jagade mig i över ett år. Men jag hade ett väldigt starkt kontaktnät av både män och kvinnor som hjälpte till att bevaka i bostadsområdet. Efter ett par år träffade han en annan, och då blev jag fri.

E M: Han ni någon kontakt nu?

E-B S: Nej. Han hade väldigt få släktingar, och alla våra vänner förstod att han hade gjort det här så han hade bara sin bror som han kunde ha kontakt med. Vi lämnade mobilnumret till min yngsta dotter till hans bror om det skulle vara någonting. Så för ett par år sedan ringde han från sjukhuset till min yngsta dotter och sa att han hade blivit sjuk. Mina två döttrar reagerade olika: den yngsta tyckte att hon borde åka ner till Växjö och träffa honom. Min äldsta dotter, som bor i Stockholm, vägrade att träffa honom men åkte med som ett stöd. Men det slutade med att han var ovettig mot min dotter.
Eftersom det var fara för hans liv och jag hade en massa frågor – vi hade ju ändå levt ihop så länge – bestämde jag mig för att besöka honom på sjukhuset. Jag ville ge honom en chans. Det var efter att jag hade börjat jobba i Bryssel, och när jag landade på Kastrup på fredagskvällen hade min dotter fått telefon från hans bror att han hade dött. Så jag hann aldrig… Men jag är säker på att jag inte hade fått några svar i alla fall. Jag är bara djupt tacksam att jag överlevde. Jag har fått privilegiet att jobba med de här frågorna både i Sverige och på EU-nivå. Jag har varit väldigt öppen med mitt liv och ställt upp på intervjuer, och jag har sett kvinnor som kommer till Bryssel från andra delar av världen på studiebesök och som tror att det här är någonting som inte finns här. Så kommer de in på ett utskottsmöte i parlamentet där hon som sitter ordförande har varit utsatt. Dels är det viktigt för dem att se att våldet mot kvinnor finns överallt och dels är det viktigt att se att det finns ett liv efteråt. I början kände jag att jag ville stå på torget i varenda stad i Sverige och bara ropa till kvinnor: Det finns ett liv! Ni är värda ett liv! Acceptera inte våld, varken fysiskt eller psykiskt!

Jag vet hur vanligt det är, hur många som lever ett totalt begränsat liv. Jag minns när jag hörde andra kvinnor prata med sina väninnor och prata om att gå på bio. Jag minns att jag tänkte: Kan man göra det? Hur kan man bara? Fastän jag själv hade varit fri och självständig och hade heltidsjobb, var politisk aktiv och ordförande i Nej till EU!

E M: Du har drivit linjen att det är könsmaktsordningen som är grunden till våldet. Hur förstår du våldet i samkönade parrelationer?

E-B S: Det finns makt även i samkönade relationer! Det handlar om att den ena parten gärna tar den här makten och kontrollen, och tittar vi på könen så ser vi att det är männen som brukar våld lättast. Vi kvinnor är mer verbala, vi kanske använder andra instrument. Men det är ena parten som tar sig denna makt oavsett kön.

E M: På grund av vad?

E-B S: Ägande…

E M: Du hade arbetat med kvinnojourer?

E-B S: Ja, jag hade varit aktiv i feministiska frågor. Vi hade diskuterat det här. Jag hade suttit med andra kvinnor och sagt till dem att ”vid första slaget går man”. Det rådet hade jag gett i min naivitet!

E M: Ni gifte er 1967 och han slog dig första gången 1994. Då var dina döttrar…

E-B S: … vuxna och hade flyttat hemifrån. Båda pluggade i Lund och Rylle, den yngsta, hade flyttat till Stockholm och jobbade ideellt på Alla kvinnors hus. Jag hemlighöll vad som försiggick under hela det där året. Jag hade mindre och mindre kontakt med dem, dessa älskade döttrar! När de ringde och sa att de skulle komma hem till helgen kunde jag säga att jag skulle på ett möte och att det inte passade. Jag var rädd för att de… Men han var så klok som män som slår ofta är, så när de kom hem på besök slog han mig naturligtvis inte. Däremot låg hotet i luften.

Per Magnus Johansson: Hur slog han dig?

E-B S: Han började med örfilar, sedan mycket i magen och på ställen där det inte skulle bli blåmärken, men sedan trappades det upp och till slut brydde han sig inte om att det blev blåmärken eller skrapmärken…

P M J: Det eskalerade.

E-B S: Ja, den sista tiden var han tydlig med att hans vilja var att döda mig. Men det var i slutet. Han kunde säga: ”Om du är död så har jag en grav att gå till och då har jag rätten att sörja dig”.

P M J: Han blev sjuk på något sätt.

E-B S: På något sätt. Det är klart att en människa är sjuk om man misshandlar och försöker döda andra människor. Men hans sjukdom yttrade sig inte på något annat sätt. Det var bara detta. Han fungerade i samhället i övrigt. Ett par år efteråt träffade han en ny kvinna. Han var ju social. Det är så märkligt att man kan bli sjuk på ett sätt men fungera på alla andra sätt. Och jag hävdar att det har att göra med makt och kontroll och äganderätt och strukturer, könsstereotyper. Hela historier om hur kvinnor respektive män ska vara. Sedan vet jag att det också förekommer i samkönade relationer, men huvudsakligen är det kvinnor som är utsatta.

P M J: Hur uppfattade omgivningen honom? Blev de överraskade?

E-B S: Vi bodde i ett litet samhälle två mil utanför Växjö. Vi hade en liten villa och var politiskt aktiva båda två. Vi ansågs nog ha ett väldigt lyckligt äktenskap. Och det hade vi, även om jag i efterhand kan se att det var tack vare att jag peppade honom. Men jag blev ordförande i Nej till EU med påföljd att jag reste runt i hela Sverige, var med på TV, intervjuades. Jag tror att han upplevde att jag… Han drabbades av epilepsi så han fick ett lönebidragsjobb och såg skillnaden. När jag började åka land och rike runt så fick han ofta höra: ”Vad är du för en karl? Kan du inte försörja henne? Vet du vad hon gör när hon är iväg flera dagar?” Man började så ett frö som han inte borde ha brytt sig om eftersom vi hade levt ihop sedan 1967. Han visste vem jag var! Men jag tror ändå att de där antydningarna sänkte hans självkänsla mer och mer.

P M J: Han anklagade dig för…

E-B S: Ja, att jag var en hora.

P M J: Han blev svartsjuk.

E-B S: Han kunde stå utanför mitt jobb hela dagen. Jag jobbade heltid på kulturförvaltningen i Växjö, och han åkte in med mig på morgonen och stod utanför hela dagen. Sen skulle vi åka hem, och ändå kunde han säga: Var har du varit och horat i dag? Han kontrollerade mig så att jag inte vågade tvätta håret, duscha eller kamma mig. Jag hade en kam i väskan så att jag kunde göra det på jobbet. Om jag gjorde det framför spegeln hemma var jag en ännu värre hora.

P M J: Hur många år levde du under den här terrorn?

E-B S: I lite över ett år. Sedan flydde jag, men han förföljde mig i över ett år, och jag var så trött för jag vågade inte sova av rädsla för att han skulle ta sig in.

E M: Ta sig in?

E-B S: Jag var rädd att han skulle ta sig in i lägenheten. Jag hade fisknät för fönstren så att jag skulle höra om han kom upp balkongvägen och slog sönder ett fönster.

E M: Vad uppfattar du var av betydelse för att du skulle kunna ta dig ur situationen?

E-B S: Det betyder så mycket att bli trodd direkt av omgivningen. För mig var det viktigt att alla på jobbet skulle förstå att det inte var jag som fabulerade. Jag kände ett otroligt stöd bara genom att bli trodd. Det gjorde att jag fick tillbaka energin att överleva. Och det har jag gjort och haft ett fantastiskt liv. Jag menar, mina politiska uppdrag i EU-parlamentet som ordförande i utskott och så vidare, det är rent otroligt, och det vill jag förmedla till alla som lever med detta i dag.
Det handlar inte bara om att överleva. Kvinnor har rätt till att bestämma över sin kropp, sitt liv. Om jag vill lägga mig och läsa en bok en kväll så ska jag inte behöva vara rädd. Det är så många kvinnor som anpassar sina liv, och jag vet att det finns en anpassning även i samkönade relationer. Självklart anpassar man sig när man ska leva ihop med någon, men det kan aldrig vara så att den ena skall anpassa sig till döds och glömma sina egna behov för att relationen ska fungera.

E M: Hur kan man överföra dessa erfarenheter, den här viljan som vi naturligtvis är överens om, till praktisk politik?

E-B S: När jag skrev mitt betänkande till EU-parlamentet om könsbaserat våld, så gjorde jag det med en enorm ödmjukhet inför att det ser så olika ut i olika länder. Jag fick vara mycket försiktig för att ändå få en majoritet av parlamentet att ställa sig bakom. Men självklart går det att göra något emot det här våldet. Först och främst genom att erkänna att det finns. Sedan skulle man behöva mer uppmärksamhet kring vilket stöd som finns för dem som lever i de här relationerna. Jag vet ju själv att jag inte såg någon möjlighet. Samhället måste informera om att det inte är ditt fel att du blir slagen, att det du är utsatt för är kriminellt och att samhället finns där och hjälper dig med boende och försörjning och med barnen. Det måste gå att ta politiska beslut som gör att vi kan sätta stopp för att människor kränks och misshandlas till döds.

P M J: I den situation som du var i, tycker du att det var dina vänner, dina döttrar eller kvinnojouren som var det viktigaste?

E-B S: Just i steget att ha någonstans att bo, där var kvinnojouren outstanding, men att jag klarade det så bra berodde på mina döttrar och det sociala kontaktnätet. Jag kände genast att jag hade mitt värde, att det inte är mitt fel, att de hjälper mig. Jag hade inte råd att gå och prata med någon, men jag saknade nog aldrig det beroende på att jag hade så mycket sociala kontakter. Redan på första arbetsplatsträffen berättade jag för alla på min arbetsplats, och just detta att jag kunde vara öppen och bli trodd hjälpte mig väldigt mycket. Jag kände att jag inte hade något att dölja, vilket jag vet att så många kvinnor gör. De känner skuld. Det gjorde jag däremot under tiden det pågick. Jag trodde att det var jag som var upphovet till våldet. Jag vet att jag tänkte: Klär jag mig konstigt? Uppför jag mig konstigt när det kommer män?

P M J: Det är väldigt intressant med skillnaden du gör mellan när kvinnojouren är viktig och när något annat är viktigt efteråt. Jag jobbar på en kvinnojour, och ett problem som man ser där är att många av de misshandlade kvinnorna, de med utländsk bakgrund, är väldigt isolerade och har väldigt få vänner och bristande kontaktnät.

E-B S: Mina döttrar kom direkt ner till kvinnojouren när de fick veta. Jag vågade inte gå ut i början, men min dotter ordnade så att en från kvinnojouren lånade oss en bil så att vi kunde åka två mil från Växjö åt andra hållet för att ta en promenad. Under den promenaden ringde min före detta till mig på mobilen och sade att han var dödssjuk och att jag måste komma. Han lät verkligen som om han höll på att dö. Hade inte min dotter gått bredvid mig där och sagt till mig: ”Mamma, han vill mörda dig! Tänk efter!” Så… Det säger väldigt mycket. Man är så lojal – nu hade vi ett långt äktenskap, men jag tror att lojalitet finns i relationer väldigt ofta. Han behövde min hjälp, han var sjuk. Naturligtvis skulle jag dit.

P M J: Det kanske var viktigt att det var din dotter. Man skulle kunna tänka sig att en behandlingsassistent skulle kunna ha sagt samma sak, men…

E-B S: Jag tror att jag hade lyssnat. Jag tror att det man behöver är att någon rycker tag i en och får en att tänka en gång till.

P M J: En sak jag har tänkt på när jag läser beskrivningarna av de här kvinnorna är att deras familjer ofta är sönderslagna. Du verkar ha haft döttrar som kom och ordnade bil…

E-B S: Jag var väletablerad, hade bra jobb, hyfsad lön. Jag hade suttit i Växjö fullmäktige: en välkänd, väletablerad person med trygga förhållanden. Döttrar som hade pluggat i Lund – om man nu ska se på sådana saker. Jag hade språket, jag hade alla möjligheter. Om man jämför med någon som inte har arbete, inte kan försörja sig själv, har småbarn, inte kan språket… Jag hade ju alla fördelar i jämförelse, och då tycker jag att det är helt otroligt att andra kvinnor faktiskt klarar det! Jag fattar hur det är att bli misstrodd, att ha svårt att beskriva vad som har hänt för att man inte har språket om man går till polisen, om man inte har pengar, om man har småbarn.

P M J: Trodde polisen på din beskrivning?

E-B S: Det var lite blandat. Jag hade kontakt med en polis som var helt underbar och som hade jobbat mycket med det här. Han trodde på mig och hjälpte mig. Men när den polisen inte var i tjänst hände det vissa saker. Som en kväll när jag hade hållit föredrag och kom hem till lägenheten var nyckelhålet cementerat och det stod hora på ytterdörren. Och så var det loftgång. Jag stod där och kände att han kan vara några meter ifrån och sikta på mig nu. Då tog jag mig till polisstationen, och polisen som hade jour den dagen sade att de inte kunde göra någonting. Om de skulle undersöka saken skulle jag komma med dörren. Det låter helt otroligt, men så blev jag bemött då.

P M J: Ta ner dörren…

E-B S: Men jag tror att det har hänt väldigt mycket när det gäller utbildning av poliser. En dag när jag satt kvar på jobbet och alla andra hade gått hem ringde en av mina jobbarkompisar och sa att han stod utanför dörren. Då ringde jag till polisstationen som ligger några hundra meter från min arbetsplats och sa precis som det var. ”Ta en taxi”, svarade de. Jag minns att jag svarade: ”Jag har inte råd att ta taxi, nu går jag ut, tar min cykel och cyklar hem, hittar ni mig död så vet ni vem som har gjort det.” När jag kom ut hade han försvunnit, han trodde väl att jag hade gått tidigare eftersom alla andra hade gått. Jag cyklade hem och det hände ingenting, men bemötandet… Tänk dig att du vet att han som vill mörda dig står utanför och du ringer polisen och polisen säger: Ta en taxi! Jag blir fortfarande upprörd så här långt efteråt!

P M J: Fick han något fängelsestraff?

E-B S: Nej, brottet kunde inte styrkas. Åklagarmyndigheten lade ner fallet, han förnekade det. Och jag gav upp, för jag hade överlevt. Men det är klart, att ekonomisk förlorade jag väldigt mycket eftersom jag fick betala skulderna och han förstörde allt… Men, som sagt, jag tror att det är lite annorlunda i dag.