Förändring är möjlig. Den slutsatsen drar initiativtagarna till projektet ”Cause of Death Woman” – ”Dödsorsak Kvinna” efter att ha besökt tio länder och intervjuat överlevare, anhöriga och aktivister. Arbetet skildras nu i 346 artiklar och 780 bilder på en hemsida som lanserades förra veckan. Feministiskt Perspektiv har intervjuat Karin Alfredsson, en av initiativtagarna.
Förra veckan lanserades den stora journalistiska och globala granskning av våldet mot kvinnor som Karin Alfredsson, Linda Forsell och Kerstin Weigl gjort i samarbete med Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR. Lanseringen fick stort medialt genomslag i Sverige och i tisdags presenterade de sitt projekt vid den andra världskongressen för kvinnojourer i Washington.
Genom tio mördade kvinnors ögon visar Alfredsson, Forsell och Weigl på mekanismerna bakom våldet, hur det tar sig olika uttryck globalt och vilka konsekvenser det får. De lyfter också fram motståndskrafter och framgångsrika insatser mot våldet.
Stor respons
Karin Alfredsson är glad över det mediala genomslaget som redan morgonen efter lanseringen resulterade i mejlbox full av meddelanden från fler som vill berätta sina historier och stödja projektet. Ett mejl kommer från en behandlare inom socialtjänsten, en man: ”Er hemsida är en upprättelse för alla kvinnor som utsätts för våld” skriver han och framhåller värdet i om så bara en enda våldsutsatt människa tack vare detta lämnar sin situation.
En huvudambition med urvalet av länder var att motverka uppfattningen att våldet mot kvinnor är en enstaka olycka – eller ”någon annans” problem – och att våldet mot kvinnor skulle försvinna automatiskt när kvinnor blir ekonomiskt självständiga.
– Det var därför vi ville välja så olika länder med olika situation, olika religion, olika utbildningsnivå, olika rikedomsnivå, för att visa att det finns överallt. Sedan är det naturligtvis inte likadant överallt. I Pakistan blev det förbjudet att slå hustru och barn förra veckan. Tidigare har det inte varit det. Det går inte att jämföra med Sverige. Det är inte ”same shit”, men det finns överallt och det är väldigt lätt att säga att det nog är ”de därborta” som gör ”det där”.
Svårast har enligt Karin Alfredsson varit att få fram pengar till projektet. Hon skrev den första debattboken på svenska om våld mot kvinnor 1979 och inget har direkt förvånat henne i arbetet med projektet. Hon har fått bekräftelse på det som varit utgångspunkten – att roten till det samhällsproblem som våldet mot kvinnor utgör är detsamma överallt.
Kontroll av kvinnor
– I grunden handlar det om mäns överordning och kvinnors underordning, mäns behov att kontrollera kvinnors rörelsefrihet och framför allt deras sexualitet, och det gäller inte bara män. I Pakistan har vi en kvinna som dödas på uppdrag av sina egna föräldrar därför att hon anses ha vanhedrat familjen. Så det är ju inte bara så enkelt som att det är män mot kvinnor, utan systemet som ska hålla koll på kvinnorna på olika sätt och framför allt deras sexualitet. Och det känns ju inte särskilt nytt…
– På den positiva sidan har vi träffat många människor som gör väldigt bra saker. Det finns människor som med fara för sina egna liv gör fantastiska saker och det är väldigt uppmuntrande.
En insikt som Karin Alfredsson gärna vill förmedla är den enorma risk som korruption utgör i sammanhanget, och hur korruption står i vägen för bekämpningen av våldet. Finns det ingen tilltro till möjligheten att få vård, stöd eller rätt håller människor tyst.
– Om man inte har någon chans att få rätt, om rättssystemet är totalkorrupt och polisen inte är att lita på, om vittnesmål försvinner och det inte finns ett schysst och fungerande rättssystem, då kan en fattig flicka aldrig få rätt. Det spelar väldigt stor roll. Det spelar roll också för huruvida människor litar på varandra. I ett korrupt samhällssystem blir folk väldigt egoistiska. Och det drabbar alltid de utsatta. Så korruptionsbekämpning är verkligen jätteviktigt.
Vad hoppas du ska hända nu?
– Att det här materialet kommer att användas, på bredden. Att det kommer användas av individer som kan gå in och få en slags aha-upplevelse, men också att det ska användas i kurser, på skolor, av elever och av lärare som vill dra igång en diskussion – av alla möjliga. Att det ska användas. Nu kan inte vi göra så mycket mer, vårt uppdrag och våra pengar är slut, så nu är det upp till SKR att hålla liv i det. Det har de höga ambitioner med, säger Karin Alfredsson.
