Projektet Förskjutningar, som Feministiskt Perspektiv skrev om i maj, byggs upp av människors berättelser om hur de hindrats och påverkats av normer inom framför allt den sexuella och relationella sfären. Berättelserna blir till korta filmer som tillgängliggörs genom en mobilapplikation. Varje film är kopplad till en specifik plats eller adress, vald av den som skickat in sin historia. Under två timmar efter att en film lagts ut går det att titta på den var som helst, men sedan måste en ta sig till platsen i fråga för att kunna ta del av föreställningen. De flesta i Stockholm hittills, ska kanske tilläggas. Den som laddar ner appen får ett meddelande så fort en ny film finns uppe.

Helande process

Bakom konstprojektet står regissören och dramatikern Nasim Aghili, och det är ett verk med många dimensioner. Det beskrivs som en ”helande process”, i den meningen att människor blir bekräftade genom skådespelarnas tolkning av deras upplevelser, som i sin tur ger något vidare till betraktaren.

Föreställningarna i sig är mer eller mindre improvisatoriska, skådespelarna står eller sitter rätt upp och ner, tar på sig hörlurar och läser upp berättelsen, växelvis, ibland i mun på varandra, ibland används kroppen för att förstärka historien. Rekvisitan består av en då och då förekommande kostym i form av hopsydda munkjackor, som kopplar ihop de medverkande.

En promenad bort

Det faktum att verket kräver fysisk förflyttning, där du i telefonen ser hur många meter som återstår innan föreställningen kan spelas, har något tilltalande över sig. Att kombinera något så virtuellt med en fysisk plats, dit du faktiskt behöver ta dig, vänder lite ut och in på hela tillgänglighetsaspekten med att allt ska vara ett klick bort. Samtidigt som det ger en laddning till berättelsen att befinna sig i närheten av den plats där ”förskjutningen” upplevdes.

Just den teoretiska inramningen och ordet förskjutning som centralt begrepp upplever jag dock som svårgripbar. Avsändarna använder ordet – om de alls gör det – i olika bemärkelse, och meningen är kanske att det ska vara öppet för tolkningar. På hemsidan definieras det som ”En liten men intensiv rörelse i eller bort från kroppen som uppstår i det egna sexuella begärets möte med normens begränsande och dömande blick”. Å ena sidan ter det sig som en orimlig konkretisering av ett mycket abstrakt skeende, å andra sidan kan jag föreställa mig den fysiska reaktion som inträffar, och även om den skiljer sig åt mellan individer är det kanske ingen dum idé att sätta ett namn på den.

Vidare ska verket bekräfta ”oss som någon gång fått våra sexuella begär ifrågasatta”, en formulering som möjligen skulle behöva förtydligas. Att det rör sig om begär som blir klassade som icke-normativa framgår, men vilka normer handlar det om? Är en norm per se av ondo, är ett sexuellt begär per se av godo?

Bodalsvägen 13, Lidingö

Hur det än är med den saken så är det ett verk som engagerar genom sitt innehåll; till exempel Bodalsvägen 13, Lidingö, och en kvinnas erfarenhet av att den värld hon tillhört är så snabb att definiera och döma henne när hon efter att ha varit tillsammans med en kvinna inleder en relation med en man. Hon bryter mot den icke-normativa normen, och upplever det som en förskjutning. Så, om en fäster sig mindre vid programförklaringen så är Förskjutningar väldigt personlig och på samma gång allmängiltig konst som är lätt att ta till sig – så länge man är beredd på en promenad.