Vi var inte många som hade samlats på Historiska museet, när Dea-föreningen i onsdags presenterade sin rapport om hur landets länsmuseer skildrar kvinnors historia. Det var synd, för det som rapporten berättar om är viktigt:
Den som saknar historia har svårare att hävda sina rättigheter och ställa krav.

Dea-föreningens ordförande Ebon Kram berättade att de valt att undersöka just länsmuseernas kvinnoskildringar för att länsmuseerna är uppbyggda av statliga medel, och vad de ska ta upp regleras i statliga direktiv.

Vi bekostar alltså gemensamt, via skatten, länsmuseernas osynliggörande av kvinnors historia, konstaterade Ebon Kram.

Osynliggörande, förminskande och elände

Visst hade vi alla redan i förväg kunnat räkna ut att mäns historia får mer utrymme på länsmuseerna, med det kändes så mycket starkare när vi satt där och fick det beskrivet så konkret som Dea-föreningen gjorde. Kerstin Åkare berättade om ett museibesök, där hon gick igenom tre stora rum med beskrivningar av båtbygge, stenhuggeri och andra miljöer där män fanns. Längst in efter de rummen kom hon till en monter, som innehöll några bilder från en porslinsfabrik och en annan ”kvinnomiljö”.

”Kvinnornas historia och kulturarv har inte ansetts ha lika värde som männens och har därmed inte dokumenterats för att visas. Männens historia och kulturarv är normen på museerna medan kvinnors fortfarande är underrepresenterad”, skriver Dea-föreningen.

Men det är inte bara en fråga om faktiskt utrymme. Dea-föreningen konstaterar också att framstående kvinnor – som ju trots allt skildrades ibland – förminskades jämfört med motsvarande män. Nästan alla länsmuseer konstaterade att kvinnorna fanns i hemmen i bondesamhället. Men om vad de gjorde, om produktionen i hemmen, berättades nästan inte alls.

På ett museum framkom att ”husfrun lär barnen att skriva, läsa och räkna”. Innan folkskolan infördes 1842 hade läskunniga kvinnor skyldighet att lära sina barn och husfolket att läsa. Det var det som prästerna kontrollerade vid husförhören. Men den viktiga kvinnogärning som utbildningen var finns inte med i länsmuseernas historiebeskrivning.

En annan fråga i Dea-föreningens undersökning var hur många av kvinnorna respektive männen som namngavs i bildtexter och liknande. Det visade sig att 75 procent av dem som står nämnda med namn är män.

Kvinna = negativt, man = positivt

Kvinnor och män beskrevs dessutom på helt olika sätt. Ord som återkom vid beskrivningar av män var till exempel frihet, hälsa, familjeförsörjare, yrke, krigare/hjälte och upplyst (beläst).

Kvinnornas liv beskrevs tvärtom i eländestermer. Det var med ord som sorg, sjukdom, död, våldtäktsoffer, möda, fattigdom och ofrihet. Dea-föreningen skriver i rapporten: ”Fastän de flesta brott begåtts och begås av män exemplifierades brott och straff med en kvinna vid skampålen.”

Något som återkom var berättelser om hur svårt kvinnor haft det då de blivit gravida utan att vara gifta. Det var också vanligt med skildringar av en enskild familjs liv. Ofta angavs då mannens namn och yrke, medan kvinnan, barnen och tjänstefolket fick stå med förnamn – om de alls nämndes.

Tips på vad som saknas

Ett positivt grepp i Dea-föreningens rapport är att de också tar upp vad de själva skulle vilja se på länsmuseerna. Det beskriver de framför allt som kvinnors kamp för ett rättvist liv.

”Ofta får vi höra att Sverige är ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Då bortser man från att Sverige var sist i Norden att införa rösträtt för kvinnor (1921). Våra förmödrar fick kämpa hårt för lika arvsrätt och rätt att bli myndiga.”

Rapporten tar även upp att kvinnor har varit verksamma inom många fler yrkesområden än vad museerna visar. Den speciella kvinnokultur som utvecklades inom fäbodsverksamheten – där framför allt unga kvinnor verkade – finns inte alls dokumenterad.

”Det är svårt att hitta kvinnliga pionjärer, äventyrare och kvinnor som kulturutövare. Allt det som rör kvinnokroppen och kvinnors kunskap om barnafödande och preventivmedel saknas. Kampen för fri abort och kampen mot prostitution saknas också.”

Rapporten konstaterar att det inte någonstans berättas att män har haft rättigheter som kvinnor saknat långt in på 1900-talet.

Kvinnomuseum

I arton år har Dea-föreningen kämpat för att även Sverige ska få ett kvinnomuseum. Deras slutsats av undersökningen nu är att länsmuseerna inte är något alternativ till ett riktigt kvinnomuseum.

Länsmuseerna förstärker stereotypa bilder av kvinnor och sprider en patriarkalt färgad historia, menar Dea-föreningen. De har även pratat med personal på länsmuseerna och konstaterar att det till stora delar saknas genusmedvetande.

Ebon Kram och Kerstin Åkare betonade att både kvinnor och män borde synas i den offentliga historien. De tog inte minst upp unga tjejers rätt till förebilder. Hos mig har en liten och självklar mening ur rapporten fastnat, kanske för att det idag samtidigt känns så oerhört långt borta:

”Alla men främst våra döttrar ska kunna se sin kvinnohistoria lika lätt som de idag kan se männens historia.”

– – –
Fotot i den värmländska skogen är alltså taget av Karin Larssons dotter Karin, som var fotograf. I slutet av 1800-talet var fotograf ett vanligt kvinnoyrke. Det var fortfarande nytt då, och därmed inte lika svårt för kvinnor att komma in i som många andra yrken.