Ett feministiskt skrivarkollektiv delar med sig av sina samtal och reflektioner över kärlek, läsande och relationer i en miniserie vars första del kommer nu. På ett experimentellt och passionerat sätt provar de tankar i gränslandet mellan liv och akademiskt utforskande, mellan privat samtal och offentlig text.
Vi är Tintin, Synne, Lovisa och Angelica och vi vill tala med er om relationer! Vi är nyfikna, upphetsade, uttråkade och förundrade och vi har tillsammans, för oss själva, med varandra, med oss själva, börjat tala om relationer. Det här är en början på ett samtal, det här är vår början på vårt samtal, det här är vår början, det här är vårt samtal!
A: Min mamma har alltid ett tiotal olika böcker på sitt nattygsbord som hon läser parallellt. Jag har alltid en i taget. Historiskt sett så har jag nog såväl i mitt läsande som i mitt älskande varit relativt monogam. Jag har huvudsakligen haft känslostormande romanser med en filosof/älskare, i taget. Jag minns att du påpekade detta mitt sätt att läsa/älska, Lovisa, långt innan jag själv börjat reflektera kring det: Judith Butler/Rosi Braidotti/Luce Irigaray/nästa? På den senaste tiden har jag alltmer börjat intressera mig för möjligheten att bibehålla känslostormande romanser med flera, samtidigt. Det verkar nämligen ibland som att jag är kapabel till att känna åtrå till flera, samtidigt: Hélène Cixous + Jacques Derrida + Clarice Lispector +
Jag vill förespråka promiskuitet. Men promiskuitet betyder aldrig detsamma som konsumtion. Promiskuitet betyder aldrig skumma, ”skumläsa”, ja ni vet, när man i gott avstånd från en text låter sina ögon på ett frånvarande sätt vandra över den. Promiskuitet betyder aldrig knulla runt, ja ni vet, när man i gott avstånd från en kropp på ett frånvarande sätt låter sin egen kropp vandra över den. Promiskuitet är snarare förmågan att kunna ingå i kärleksrelationer med många olika kroppar/texter samtidigt.
Vi vet att det är enklare att leva monogamt än att inte göra det, att ha en huvudsaklig referenspunkt dit man hänvisar och varifrån man hämtar sina begär, sina bekymmer, sin glädje, sin sorg. Vi vet att det är enklare att läsa monogamt än att inte göra det, att ha en huvudsaklig referenspunkt dit man hänvisar och varifrån man hämtar sin etik, sin kritik, sina åsikter. Men vet vi vilka potential andra sätt att älska bär på?
T: Angelica, på senare tid har tanken på att börja om på nytt ockuperat mig. Kanske för jag upplever att jag på senare tid har varit tvungen att börja om på nytt alldeles för många gånger. Filosofen Hannah Arendt har hävdat att förmågan att börja om på nytt är en av människans främsta förmågor. Att det är hennes förmåga att börja om på nytt som också gör att hon har möjlighet att skapa nytt, något som bryter med det som tidigare har varit. I början ryms både det förflutna och det framtida, början har alltid potentialen att vara både ursprung och startpunkt. Men att börja om på nytt innebär för Arendt aldrig en radering av det förflutna. Början är källan till människans sociala och historiska identitet, hennes början är alltid intimt förbunden med hennes förankring i världen.
Så jag tänker på början och inser att den skrämmer mig. Att jag räds den eftersom varje början förutom ursprung och startpunkt också bär med sig hotet om ett framtida avslut. Att jag räds den eftersom varje avslut innebär att återigen börja om, att bryta upp och skapa något nytt. Jag tänker att början och avslut för mig alltid har haft att göra med den jag älskar och aldrig med mig. Att jag ofta har känt att valet att börja om på nytt inte har varit mitt, även de gånger då beslutet att bryta upp har varit mitt. Och jag tänker att en anledning till detta är att jag alltid har sett det som att min älskades beslut att börja om på nytt har inneburit att jag står ensam kvar. Att jag är ensam i tvånget att börja om från början, men att jag nu har börjat inse att verkligheten kanske snarare är en annan. Att en ny början inte behöver betyda ensamhet. Att jag i varje början har stöd i de relationer som jag skapat med filosofer, med konst, med teorier och med vänner. Jag tänker på början och inser att jag värdesätter den, att jag mer än allt annat längtar efter att bryta upp och skapa något nytt. Att varje ny början som Arendt påpekat alltid innebär ett uppbrott men att början också alltid har att göra med ursprung, med social och historiska identitet. Att början kan innebära gemenskap och inte ensamhet.
L: Bästa ladies! Spännande detta att få grotta ner sig i relationstemat. Och gratis KBT för en kontrollfreakig själ att skriva ihop en text så här. Det konnoterar det kluriga i de mellanmänskliga förbindelserna – ambivalensen i att vilja upprätthålla skillnaden mellan jaget och den andre/de andra och längtan att vara så nära som det bara går – längtan efter självtillräcklighet/frihet versus gemenskap/beroende (vi kör på gemenskap – vilket också känns som ett bra statement i dessa tider!). Att texta ihop i en slags dialogform blir i bästa fall helhet större än delarna, i värsta fall inte värre än spretigt. Relationstemat väcker både skrivkli och stresskänslor hos mig. En invändning jag först känner mot temat beror på en skräck att navelskåda och självgegga för mycket, samtidigt som jag tror på att sätta de personliga erfarenheterna i ett större sammanhang som en viktig feministisk strategi. Relationer och de samhälleliga villkoren för dem har historiskt sett varit, och är fortfarande, en viktig feministisk fråga. Jag tänker att den här första texten kan få vara en idé-kittel för min del, som en början, en hjärnstorms-kladd.
Era texter, fick mig att fundera över vilka texter och författare som varit viktiga för mina tankar kring relationer och vilka som är de just nu. Jag tänker att de texterna/tänkarna kan vara utgångspunkter. Det är en spännande bild med texterna/kropparna som du gör Angelica (och stundtals föredrar jag nattduksbordslektyren som sängkamrat). När det gäller min inställning till läsning är jag tveklöst en lössläppt och postmodern slampa som relationerar till en drös texter samtidigt (men trots att många texter ryms samtidigt i mitt hjärterum upprättar jag hjärtats hierarkier). Relationstexter/författare som har tröstat/inspirerat/engagerat och stört mig och som jag skulle vilja berätta mer för er om är följande:
Alexandra Kollontaj och hennes texter om kärlek/sexualitet som potentiell samhällsomvälvande och politisk kraft.
Sarah Waters roman Kyssa sammet. Erotik, passion, svek, makt och dess motsats, normförbryterskor, London, kärlek, Dancehall och samhällsförbättrande lesbianer, trösterik inre utveckling med mera.
Svenska samtida serietecknerskor ftw! Liv Strömquist, Nina Hemmingsson, Lina Neidestam med flera. Humor med allvar, starka känslor och feministiskt bränsle.
Anna Karenina världens bästa roman av Lev Tolstoy. Bra om hur kärleken kan ställa till det med samhället (eller nej, snarare hur samhället ställer till det för kärleken/kärlekarna) och så bra om hur kärleken kan ställa till det mellan jaget och jaget.
Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen. För att hon påminner om att vrede och ansvar också kan vara viktiga delar av kärleken.
Ätstört. En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt. För att den påminde mig om kroppen! Och fick mig att tänka på hur mycket mer kropp vi är i vissa relationer än andra och vad det innebär för pepp och depp i de relationerna.
Ja det finns ju ett Babyloniskt torn av onämnda titlar som ackompanjerat mina relationsresor hitintills och nu när jag skriver ner det så här funderar jag på om jag borde hångla mera läsa mindre (Pst. detta är inte en kontaktannons). Men jag tänker att jag fantiserar Noaks ark som ambitionsnivå så kanske det blir en liten flotte relationstext åtminstone!
S: Älskade tjejer! Visst följer det ambivalenta känslor med att kliva in i detta skrivande som rör sig på gränsen mellan den privata och den offentliga sfären. Ingången får som du beskriver Lovisa, anta formen av en hjärnstormskladd, ett försök, en skiss. Kanske står jag för detta, kanske gör jag det inte alls? Jag vet inte. Geggigt kanske, men framför allt skört. Är det privata patetiskt, komiskt, tragiskt? Framför allt; har det ett värde utanför sin egen, vår egen, sfär? Under senare tid har jag försökt att utforska relationen mellan skrivande och kärlek – och så som det framstår nu förefaller mig att skriva och att älska vara två sidor av samma sak. Jag skulle vilja skriva om två saker i relation till våra samtal, om närvarons frånvaro och frånvarons närvaro. Om ensamhet i samvaro och samvaro i ensamhet. Men jag vill också skriva om skrivandets och läsandets intimitet och hur detta kan anta en tillnärmat parasitär rörelse, likt vildkaprifolens slingrande runt träd, eller vakna nätters klamrande till minnen. Som Angelicas beskrivning av texternas kroppar, om ens eget förhållande till dessa och hur det påverkar och svärtar av sina spår i minnet och i den egna kroppsliga erfarenheten.
Jag skulle vilja säga hångla mer, Lovisa, men vet inte om det i tanke och känsla det imaginära hånglet kanske kan vara väl så nära som det fysiska. Läsandets och skrivandets intimitet har liknats vid en erotisk verksamhet som det gäller att hålla i schack, att tukta och kontrollera. Varför föredrar vi den anpassade kärleken och hur skulle det se ut om den blodfyllda kroppsliga erfarenheten fick en röst i en akademisk kontext? Nattduksbordets mångfald är kanske en melankolisk saknad, en längtan till fler än en enda? Jag är nyfiken på dina tankar om promiskuitet, Angelica, och håller med dig om att det är nödvändigt att hitta fler sätt att älska på. Detta bär med sig tankar om hur vi kan förhålla oss till varandra både etiskt och politiskt. Vilka röster, ljud och viskningar får höras och hur och var får vi beröra och beröras? Lovisa, du skriver om feminismens uppdrag att lyfta fram, att tränga in andra perspektiv i en akademisk sfär. Hur förhåller sig Angelicas promiskuitet i förhållande till detta? Kristeva skriver att ”det finns ingen skrift som inte är förälskad, och det finns inte heller imagination som inte öppet eller i hemlighet är melankolisk.” Men skrifterna själva kan också anta melankoliska former. Som den bok som bara blir liggande bredvid sängen eller som läses utan uppmärksamhet liksom den älskare man är i färd med att lämna för att tanken, imaginationen, öppet eller i hemlighet är förälskad i en annan. Den början du bävar för Tintin, kan kanske lika gärna ses som en fortsättning av den kyss som suger oss fast vid tillvaron, som i bland byter mun, språk, smak och intensitet, men som lika fullt håller kroppen och minnet intimt förbundet med vårt eget liv och varandra som älskande varelser.
Massor av kärlek till er!!!
