Jag pratade med en tjej i dag. Hon ringde till tjejjouren där jag jobbar och grät. Den här helgen måste hon träffa sin pappa. Familjedomstolen har beslutat att hon ska spendera varannan helg där. Pappan är tidigare är dömd för misshandel inom familjen. Hon ringer till mig och säger att hon har ont i magen.

Hon berättar försiktigt, lite i taget, vad som händer under pappahelgerna. Hennes röst skär sig när hon berättar om hur pappa rör sig när han är full, om slagen, hur det känns att bli våldtagen. Hon är liten, går fortfarande i mellanstadiet. Jag får prata med hennes mamma och hon gråter också. Jag skulle vilja säga till dem att strunta i det, låt bli, åk inte dit. Jag skulle vilja säga att vi lever i Sverige, vi har lagar här, lagar som skyddar barn. Men det går inte. Jag skulle ljuga.

Och mamman? Hon är kvar hemma. För att skydda sin dotter måste hon tvinga henne att åka till en pappa som gör henne illa. Hon försöker lugna sin dotter. Säger att det kanske är bättre den här helgen. Hon tror inte på det själv, men vad ska hon göra?

Visserligen har vårdnadslagarna förbättrats. Åtminstone på papper. Barnets bästa ska alltid vara i fokus under en vårdnadstvist. Men det är inte alltid helt tydligt vad det innebär. Enligt föräldrabalken har barn rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, men de har också rätt att växa upp utan våld. När ett barn blir utsatt för övergrepp av sin vårdnadshavare krockar de här två principerna.

Rätten ska ta särskilt hänseende till föräldrars förmåga att samarbeta. Den förälder som säger sig vara villig att samarbeta kring barnet har alltså ett rejält övertag över den förälder som är negativ till delad vårdnad eller umgänge, även när det grundar sig i en oro över att barnet kommer att utsättas för övergrepp. Detta gör att allt fler mammor säger sig vara villiga att låta sitt barn träffa förövaren, av rädsla för att förlora vårdnaden helt.

Domstolar och socialtjänstens rädsla för att barn skadas av att inte ha kontakt med bägge sina föräldrar, av att inte växa upp i en kärnfamiljsliknande konstellation, gör att det haglar av domstolsbeslut där barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte känner sig trygga hos, som de inte vill träffa. Jag får prata med tjejerna. Det är till oss de ringer, chattar, mejlar. De berättar om övergreppen, om våldtäkterna, om fulla föräldrar, de berättar om socialtjänsten som inte lyssnar när de försöker berätta.

Det är vanligare än vad många tror att domstolar ger våldsamma pappor vårdnad eller umgängesrätt. 2005 kom en rapport från Barnombudsmannen där vårdnadstvister i domstol granskades. I 258 ärenden fanns uppgifter om fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld. I 49 procent av 169 slutgiltiga domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter om våld mot den andra föräldern eller barnet.

Vi är så måna om att skydda pappors rätt att vi glömmer bort barnen. Trots att det centrala i alla vårdnadstvister ska vara barnen så konstaterade Annika Rejmer, doktor i rättsociologi, att i enbart 6 procent av utredningarna inför en vårdnadstvist ligger fokus på barnet och barnets livssituation. Vi har polishämtning av gråtande och skrikande barn för att pappan ska få sin del av umgänget. Men om nu det bästa för alla barn verkligen är att ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar, varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor för barnets skull?

Papparättsrörelsen har jobbat både målmedvetet och fokuserat: När jag googlar vårdnadstvister domineras nästan hela sökresultatet av hemsidor från er och era misogyna vänner. Ni har infiltrerat Wikipedias artiklar om vårdnadsfrågor med era påhittade begrepp om föräldrapåverkan och föräldraallienation.

De skapar hemsidor, hittar på ideella föreningar där de utger sig för att socionomer som arbetar med familjerättsliga frågor för kunna sprida er misogyna och barnhatande propaganda. Det är smart. Det får oinsatta läsare att tro att PAS, Parental Alination Syndrome, är ett etablerat begrepp när det egentligen är en omtvistad pseudovetenskaplig teknik för att effektivt ifrågasätta barns egna berättelser om sexuella övergrepp.

De senaste decennierna har mäns våld mot kvinnor fått allt starkare fäste på den politiska dagordningen. I dag ses våldsamma män som ett allvarligt samhällsproblem. Men vi vågar inte prata om pappors våld. Nåja. Inte svenska pappors våld i alla fall. Hedersrelaterat våld går bra. Myndigheter gör då, ofta, snabba och effektiva skyddsinsatser. Men svenska pappor? Svenska pappor går ut med tvätten, byter blöjor, bakar surdegsbröd och tar halva ansvaret i äkta jämställdhetsanda, eller hur? Svenska pappor tar inte strypgrepp, slår med knuten näve och spottar i ansiktet. Svenska pappor kastar inte tomma glasflaskor mot sin dotters huvud. Svenska pappor våldtar inte sina döttrar.

Men i verkligheten? I verkligheten ringer en liten tjej med en röst som skär sig för att hon är rädd för att tillbringa hela helgen hos pappa. Men hon vet att om hon inte åker måste mamman betala en straffavgift. Den är anpassad efter hushållets inkomst och det är meningen att det ska kännas. Hon vet att ifall hon inte åker kan en polisbil komma och hämta henne. Hon vet att ifall hon inte åker kan mamman förlora vårdnaden på grund av “umgängessabotage” eller “samarbetssvårigheter”.

PAS är en teori utan vetenskaplig förankring som i USA använts för att ge incestanklagade och incestdömda pappor vårdnad och umgängesrätt. I Sverige är PAS-förespråkare en av de mest aktiva antifeministiska rörelser vi har. De driver bloggar, bygger opinion, föreläser för socialtjänsten och står som expertvittnen i domstolsförhandlingar.

Pappaliv, Pappa-Barn, Papparättsgruppen (Dads-r-us), Min pappa, Pappamanualen, Föräldra-jouren, Daddys-Sverige, Pelle Billing, Michael Alonzo, med många flera. Ni har missat poängen.

Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?

Det blir fredag. Lördag. Söndag. Jag tänker på henne hela helgen.