När jag läser vad Anna Svensson skriver förlorar feminism sin betydelse. Var är männen, våldet, och förtrycket mot de socialt utsatta kvinnorna nationellt och globalt i Anna Svenssons världsbild? Marie Johansson svarar på Anna Svenssons inlägg i förra veckans nummer.
När jag ibland går i polemik med antifeministiska nätkommentatorer kan man mötas av ordalydelsen ”jag är feminist, ändå stödjer jag Billing ”.
Jaha.
Då är väl inte jag feminist, tänker jag då. Jag känner något liknande när jag läser vad Anna Svensson skriver. Feminism förlorar sin betydelse totalt. Fine, jag kan kalla mig för kvinnosakskvinna.
Sedan ser jag i den utmärkta men alldeles för bortglömda Kvinnornas svarta bok hur ordet feminist kidnappades av sexindustrin i början på 90-talet när man efter murens fall och i den brottslighet som bredde ut sig i liberalismens kölvatten, började få upp ögonen för den nya tidens omfattande könshandel; trafficking.
Ordet sexarbetare ersatte ordet prostituerade och med ens försvann all diskussion om våldet i prostitutionen. Som det uttrycks i boken: ”samtidigt som de prostituerade skulle anses vara fria och starka så förbjöds de också att nämna våldet som de utsattes för som en del av prostitutionen”.
Sexlobbyn gjorde allt för att undvika just ordet prostitution eftersom det var och fortfarande är socialt behäftat och det ville man inte höra talas om. Återigen var man i praktiken tillbaka till reglementeringen och avloppstänkandet men nu omskrivet till sexarbete och rätten att sälja sin kropp. Allt detta klingar som ett eko i Anna Svenssons ord.De kunde lika gärna varit skrivna direkt av sexindustrin.
Det andra som är tydligt är att kvinnor ska bekämpa kvinnor. Feminister ställs mot ”feminister”. De utgör slagfältet. Vilket naturligtvis är nys, det är alltid kvinnorörelsen som har hjälpt kvinnor och barn i prostitution, nästan inga andra har varit intresserade i det sociala arbetet. Samma strukturer går igen i historien som i nutid.
Men genom att göra feminism till fiende åt ”feminism” osynliggörs männen, både de som köper kroppar, torskarna, och de som säljer andras: bordellägare, hallickar, ”pojkvänner”. Också ett gammalt grepp.
Vidare. Jag omskrivs i termer av aggressiv, armé, trupp, stålhättad spark, våldsam, militärisk. Så bemöter man de som visar på strukturellt våld, att prostitution är och förblir det mest djupgående uttrycket för mäns våld mot kvinnor. Man kallar de som reagerar mot våldet för våldsamma och stigmatiserar dem.
Det borde förresten ligga närmare tillhands att tala om hur militarism, krig och konflikter alltid fört med sig våldtäkter och prostitution. Hur flickor och kvinnor utsätts för systematiska våldtäkter och stängs in i provisoriska fältbordeller där de våldtas om och om igen och säljs vidare till andra grupper av män. I postkonfliktområden finns en ökad våldsnivå mot kvinnor och prostitution kvar som en konsekvens av det militäriska våldet. Den militarismen skriver inte Anna Svensson om.
Och det är mycket som saknas. Var finns det historiska perspektivet med den vita slavhandeln till kolonierna, reglementeringens offentliga kvinnor som ansågs nödvändiga för mäns sexuella behov? Var finns det globala perspektivet med Thailands öppna omfattande sexindustri där flickor säljs första gången som 12-13 åringar och där svenska män köper sex på semestern, var finns ”the Natasha Trade” eller Lydia Cachos avslöjanden om övergrepp på unga som säljs på mexikanska strippbarer?
Porr, stripp och prostitution är företeelser som är beroende av varandra och som är överlappande. De förutsätter varandra. Därför är det viktigt att se dessa i ett sammanhang.
Undersökning efter undersökning visar att det är kvinnor och flickor som är från de mest utsatta miljöerna som riskerar att hamna i sexhandeln. Det är deras kroppar som utgör ”friheten”, fast det är män som åtnjuter frukterna av den. Men inte i Anna Svenssons – och sexindustrins – värld.
Så länge inte efterfrågan också adresseras eller så länge inte de värderingar som normaliserar att män anser sig ha rätt att använda kvinnokroppar som ting problematiseras, så kommer man inte åt grundorsaken. Det vet Anna Svensson, det är därför män inte ska nämnas.
Men dessa värderingar går att förändra vilket man sett globalt. Det går snabbt utför, men långsamt kan det bli bättre, vilket framför allt Sverige visar. Men det blir inte bättre av sig självt och kvinnorörelsen har hela den globala sexindustrins enorma propagandaapparat att kämpa emot.
Denna tidning är den enda media i dag som tar ett annat perspektiv än vad som är rådande i övrig press – här finns det feministiska perspektivet. Låt oss utnyttja det och inte gå på det gamla, ja urgamla maktperspektivet, förklätt i ny vokabulär. För fortfarande får inte de som betalar det största priset för denna ”frihet” någon möjlighet till yttrandefrihet eller ens hjälp ur våld och depression. Så jag undrar vem som är ”naiv”.
Det är tråkigt att behöva bemöta på en nivå som är densamma som i könskonservativa sajter eller på Flashback. Det blir som jag nämnde förra gången, som att uppfinna hjulet på nytt, när vi är i ett större behov än någonsin att samla oss och agera. Kopplingen till feministhatet är uppenbar för alla som rör sig ute på nätet.
Så jag går vidare, Anna Svenssons inlägg visar att vi måste flytta fram positionerna. Krafterna som vill ha kvar samma rundgång är oerhört starka. Vi måste hjälpa våra unga från att betraktas som varor och våra systrar runt om i världen att slippa säljas till västvärldens män. För deras pengar är grunden till förtrycket. Prostitution är och förblir en enkönad företeelse.
Vi måste flytta fram positionerna i kampen mot strippklubbar, mot vålds- och förnedringsporr som alltför ofta nu kallas BDSM och utnyttjar de mest utsatta, mot objektifiering i media och reklam. Mot trafficking till prostitution, och där bör man fokusera nu på straffsatserna för köparna.
I en utredning nyligen föreslogs att fängelsestraff under ett år ska omvandlas till villkorligt. Det går stick i stäv med tidigare lagstiftning om särskilt stränga straff för de som utnyttjar de mest utsatta som barn och utländska kvinnor. Straffet bör därför höjas till minst två år med obligatoriskt skadestånd till de kvinnor som utnyttjas.
Både traffickingrättegången i Göteborg för en tid sedan (mycket uppmärksammad) och den i dagarna avslutade stora rättegången i Stockholm med rötter i Litauen (knappt uppmärksammad) visar att fortfarande slipper männen som köper undan med lindriga böter och slipper ställas inför rätta som deltagare i människohandel. Det är knappast avskräckande, eftersom det avslöjas nya härvor gång på gång.
Så det finns mer feministisk kamp att gå vidare med. Låt oss inte stanna upp vid dem som vill splittra och demonisera. Kvinnokampen har alltid skrämt vare sig det gäller rösträtt, telefonistrejker eller rättegången på 80-talet, där inte ens prostituerade fick höras i rättssalar. Då som nu är vi de som kan förändra.
För vem vet, om 20 år kanske det är svenska, ännu ofödda flickor, som skickas till Kina och Indien för att möta den globala efterfrågan på kvinnokroppar. Det vill vi inte se.
