Utredningen om tvångsäktenskap och barnäktenskap föreslår kriminalisering samt en nationell samordningsenhet: två åtgärder som inriktar sig på symbolisk markering respektive utbyggnad av administration. Maria Carbin har läst utredningen och hittar mer stigmatisering än lösningar.
Frågan om tvångsäktenskap har varit en av Nyamko Sabunis hjärtefrågor ända sedan hon tillträdde som jämställdhetsminister, och år 2010 tillsatte hon en utredning för att inhämta kunskap om tvångsäktenskap och barnäktenskap och föreslå åtgärder för att motverka dessa former av äktenskap. När utredningen Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap (SOU 2012:35) presenterade sina resultat i våras passerade den dock relativt obemärkt förbi i det offentliga samtalet och vållade inte någon större debatt.
Äktenskap som ingås under tvång (tvångsäktenskap) eller äktenskap med personer under 18 år (barnäktenskap) är inte tillåtet i Sverige som det är nu, men utredningen föreslår en skärpning av lagstiftningen. Utredaren Göran Lambertz föreslår att en särskild straffbestämmelse om tvångsäktenskap införs där inte enbart äktenskap mot den ena eller bägge parternas vilja ska kriminaliseras, utan barnäktenskap i sig ska förbjudas enligt lag (alltså även rätten att söka dispens för minderåriga föreslås tas bort).
Detta gäller även sådana barnäktenskap som man benämner som traditionella religiösa äktenskap inom vissa grupper. Den som bryter mot lagen riskerar upp till fyra års fängelse. Därmed sätter utredningen en ton där allvaret med företeelsen inte kan förnekas.
Såväl i direktiven, som i utredningens slutsatser kopplas barngifte och tvångsäktenskap ihop med förekomsten av så kallat hedersrelaterat våld och förtryck. Detta trots att man konstaterar att barnäktenskap inte uteslutande hänger samman med hedersvåld.
Genom att frågan om tvångs- och barnäktenskap skrivs in i problematiken rörande hedersrelaterat våld har man emellertid förlagt problemet till att handla om svenskar med “utländsk bakgrund”.
Den offentliga politiken mot hedersrelaterat våld har till största delen formulerats som en fråga om vissa etniska minoriteter som framställs som kulturellt avvikande. Utredaren presenterade också åtgärderna (att kriminalisera barnäktenskap) med orden ”det kan tyckas som kulturimperialism” och vi kan även läsa i utredningen att ”rädslan för främlingsfientlighet och stigmatisering inte får leda till att samhället inte tar tillräcklig hänsyn till individens utsatthet” (SOU 2012: 35, s. 91).
Vi känner igen detta sätt att argumentera; antingen köper du beskrivningen av hedersrelaterat våld som regeringen definierat, eller så riskerar du att uppfattas som att du inte erkänner problemet, att du förnekar förekomsten av våld. Men självklart är det möjligt att tala om problem med tvångsäktenskap och våld mot kvinnor utan att samtidigt hänfalla åt stigmatisering av hela grupper.
Våld i nära relationer i etniska minoriteter behöver inte förklaras antingen som ett uttryck för patriarkatet eller som en konsekvens av en specifik hederskultur. Våldet kan förstås utifrån flera perspektiv, det handlar om kön, kultur, rasism och klass. Vi står inte i en situation där vi antingen måste acceptera risken att stigmatisera (uttala oss ”kulturimperialistiskt”) eller ignorera/bagatellisera problemet.
I detta sammanhang är det också av vikt att diskutera de åtgärder som utredaren föreslår – i synnerhet värdet av kriminalisering. En av anledningarna till att utredaren föreslår kriminalisering är att det ses som en viktig markering från samhällets sida. Men de relativt få debattörer som trots allt diskuterat frågan tycks vara överens om att lagen egentligen inte kommer att få någon större effekt för de unga kvinnor och män som lever under hot om att bli bortgifta mot sin vilja.
Lagen kan ha en avskräckande effekt, menar vissa kommentatorer, men det är som bekant ytterst sällan kriminalisering leder till att ett socialt problem försvinner. Kriminalisering, som nog får sägas vara en rätt okontroversiellt åtgärd i dag, är dessutom en konservativ insats som riskerar att inte gå på djupet med problemen.
Förutom skärpningar i lagstiftningen föreslår utredaren inrättandet av en nationell enhet, ett så kallat kompetensteam, för att leda, samordna och stödja arbetet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, liksom mot hedersrelaterat våld och förtryck. Därutöver ges Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra ett tillsynsprojekt hos socialtjänsten.
Ingen kan direkt vara kritisk till tillsättandet av ett kompetensteam eller åtgärder som att ge Socialstyrelsen i uppdrag att se över och kontrollera de berörda myndigheterna. Men det är också detta som är förrädiskt med denna form av närmast nyliberala åtgärder. De presenteras som politik, men i själva verket kan de ses som en del i en avpolitisering och byråkratisering av sociala frågor. Strukturella problem som våld åtgärdas i dagens konservativt präglade offentlighet med kriminalisering och tillsyn.
Jag tycker istället att feminister ska börja ifrågasätta åtgärder som ”kriminalisering”, ”förbud”, ”tillsyn”, ”kontroll”, och så vidare. Om vi börjar diskutera och problematisera kriminalisering och myndighetssatsningar kan vi hitta andra typer av lösningar. Det hade exempelvis varit på sin plats att se över processen för uppehållstillstånd. Kvinnor som riskerar utsättas för våld skickas rutinmässigt tillbaka till sina hemländer i dag. Och varför inte avsätta mer resurser till kvinnojourer? Eller fundera över hur segregering och allmänna klassklyftor och rasism kan motverkas.
Det finns en tredje position i denna debatt. En position som erkänner problemet, som hävdar unga kvinnors och mäns rätt att inte bli bortgifta mot sin vilja, och rätt till ett liv utan hot och våld, som samtidigt är kritisk till effekterna av hedersbegreppet och som kanske framför allt söker hitta lösningar som går bortom stigmatisering av vissa grupper, kriminalisering och byråkratisering.
