Josefin Brink håller inte med om beskrivningen att Vänsterpartiet skaffade sig två viceordföranden för att kunna välja Aron Etzler till partisekreterare. Hon tycker att resonemanget osynliggör de kvinnor som numera finns på andra tunga poster, och betonar i stället det kollektiva ledarskapet som ett sätt att bryta ner strukturer.
– Jag måste säga att jag är lite förvånad att folk med några slags feministiska argument försöker säga att nu väljer man två kvinnor som vice ordföranden som något slags alibin. Tack för kaffet säger jag till det! Var så god att försöka hävda att Ulla Andersson eller jag är några alibin, och tack för att ni osynliggör oss på de här tunga posterna i Vänsterpartiet, säger Josefin Brink, Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson och sedan i lördags även vice ordförande.
Hon tycker att det är viktigt med representation och att partiordförande är den tyngsta posten i ett parti och den främsta företrädaren. Samtidigt betonar hon att det varit en uttalad ambition i partiledarvalet och processen dit att komma bort från personfixering och skapa ett mer kollektivt ledarskap. Nu, menar hon, är det upp till organisationen att ge företrädarna ställning och tyngd.
– Vilken tyngd man ger de här uppdragen och hur man ser till att de personer som blir valda faktiskt får starka positioner är något man väljer själv i den egna organisationen. Det är ironiskt att vår före detta ordförande Gudrun Schyman varit ute och ryat mycket om detta. Nu har vi många fler kvinnor på tunga positioner än vad vi någonsin hade under hennes tid. Vi hade manlig gruppledare, manlig ekonomisk-politisk talesperson, manlig arbetsmarknadspolitisk talesperson, manlig partisekreterare, det var en manlig vice ordförande. Hon omgav sig med idel män, men det väljer hon att inte riktigt se.
Sedan dess har vi jobbat mycket med att det ska vara en dominans av kvinnor på andra tunga poster än partiledarposten.
Intensivt internt arbete
I dag utgör kvinnor en majoritet i partistyrelse och riksdagsgrupp, hälften i verkställande utskottet och enligt Brink är det inte bara symboliskt, utan innebär en reell maktdelning i partiet. Samtidigt innehas två tredjedelar av toppositionerna i kommuner av män trots stränga krav på kvotering och hon konstaterar att det finns mycket att jobba med.
– Väljer man att sätta en man överst och vi bara får ett mandat blir resultatet en dominans av män, även om majoriteten är kvinnor i övrigt.
Precis som det fungerar när alla partier har män i topp. Partiledargruppen blir mansdominerad, oavsett hur jämn fördelningen är i partiet i övrigt. I den feministiska offensiv som lanserades på partikongressen ingår att det internfeministiska arbetet ska bli mer intensivt. Och spelar det någon roll att Vänsterpartiet anammar ett kollektivt ledarskap om medierna ändå bara vänder sig till partiledaren?
– Sammantaget är det naturligtvis inte oviktigt med kön när man väljer och det är inte heller någon som tycker i Vänsterpartiet. Tvärtom, vi har hela tiden en väldigt medveten diskussion om de här sakerna. Men just för att det lätt blir så att medierna väljer ut vilka de pratar med måste man jobba medvetet med att bryta det. Vänsterpartiet har i högre grad redan lyckats profilera flera personer som ändå hörs och syns i debatten än partiledaren, jämfört med andra partier av samma storlek, och då är det företrädesvis kvinnliga företrädare.
Vikten av en stadig grund
Huruvida strategin kommer att fungera återstår att se. Representation är en del av det feministiska arbetet. Det politiska innehållet en annan, framhåller Josefin Brink. Oavsett hur Vänsterpartiet lyckas med sitt kollektiva ledarskap för att synliggöra ledningens kvinnor har valet av Jonas Sjöstedt gett ett skutt upp i opinionsundersökningar och han beskrivs i rubrikerna som en kvinnomagnet.
– Det är ett deprimerande och välkänt faktum att män föredrar män och kvinnor föredrar också män, vilket drar åt att män hela tiden får framskjutna positioner, säger Josefin Brink.
Liksom andra partier brottas Vänsterpartiet med det faktum att de som hoppar av politiska uppdrag, framför allt i kommuner och landsting, tenderar att vara kvinnor.
– Det här är saker som alla partier och organisationer måste fundera över hela den, hur bygger man strukturer från grunden så att kvinnor kan ta sig till höga poster och orkar stanna kvar där. Och jag tror att vi absolut behöver jobba med det i vänsterpartiet, och i många andra partier ännu mer. Det finns inget annat sätt än att fortsätta arbeta med det grundligt.