Jag skulle vilja börja med att säga att jag tror att vi pratar om två olika typer av myter. Precis som Monica Amante pekar ut i sin text så bygger den svenska självbilden på idéer om att acceptans, solidaritet och tolerans är ledorden för den svenska nationella identiteten. Och även om det vore så att detta till viss del var sant, så har ett jämlikt samhälle aldrig skapats utifrån tolerans. Det är en myt som formulerades i en tidig socialdemokratisk era men som fortfarande är fullt levande och erkänd av resten av världen tack vare riktigt bra PR-arbete.

Jag kom till Sverige i mitten på 80-talet och då ansågs det här landet vara det perfekta landet om en frågade mina föräldrars generation och de som kämpat för socialistiska idéer i sina tidigare hemländer. Sverige var förebilden. Så ni kan ju tänka er deras chock när de upptäckte att här ansågs de inte ens vara intelligenta och kompetenta nog att klara av att jobba. Deras idéer, deras kamp, deras erfarenheter av motstånd kunde inte formuleras i det svenska samhället och blev därför aldrig bekräftade. Och deras identiteter aldrig verkliga. De började långsamt upptäcka att världens mest moderna och jämlika land var skapat för vissa människor med en viss ras eller kulturtillhörighet.

Det här är ett problem som den bäst skapade myten i världen inte kan lösa eller hantera. Och självklart har vi ett rasistisk parti i riksdagen. Sverige har alltid varit ett rasistiskt land. Ett väldigt framgångsrikt sådant.

Men jag nämnde att det även finns en annan myt som vi måste förhålla oss till och det är den som jag tror hindrar den svenska feministiska rörelsen från att vara en rörelse som bygger på intersektionell grund. En rörelse som i dag exkluderar vissa och anklagar dem för att bryta systerskapet. Och jag tror verkligen att det är viktigt att inte blanda ihop dessa två myter och påstå att de är en och samma. Det kommer stå i vägen för alla vidare diskussioner och vi kommer aldrig att kunna mötas i en intelligent dialog.

Jag skulle vilja påstå att stora delar av den svenska feministiska rörelsen i Sverige självklart är en kvinnorörelse. En vit kvinnorörelse. En heterosexuell kvinnorörelse. Och vi – med vi menar jag oss alla som är en del av den feministiska rörelsen – är representerade av Gudrun, Margareta, Ida, Gunvor och Lena. Och det är på många sätt väldigt bra eftersom de är kompetenta människor. Men ändå.

Om du är en antirasistisk eller queer feminist anser jag att det inte är särskilt effektivt att anklaga våra representanter för att vakta och bevara den svenska självbilden som påstår att Sverige är världens mest jämlika land. För trots att många av dem är vita, heterosexuella kvinnor från medelklassen, har den svenska feministiska rörelsen alltid bekämpat just den självbilden. Självklart skulle det inte finnas någon feministisk rörelse om Sverige var ett jämlikt land.

Så om någon som alltid verkat och slagits utanför de normativa rummen där makten existerar och utövas, blir anklagad för att just hålla fast och inte dela med sig av privilegierna, kommer denna någon inte att lyssna. Och jag skulle vilja påstå att det är just detta som är vårt stora problem inom den feministiska rörelsen. För jag påstår att de är privilegierade men de vill inte lyssna. Och istället för att fråga mig på vilket sätt, blir de aggressiva.

Jag har inget svar på hur vi lätt kan lösa detta. Jag tror att separatistiska rum och organisationer, som Monica Amante skriver om, är viktiga. Men vi har ett stort problem när vi inte kan hantera våra brister eller misstag. Det är okej att begå misstag.
Det är okej om du i den goda tron att du är antirasist, väljer att reproducera stereotypiska bilder av svarta barn i din tecknade film. Det är varken bra eller trevligt, men jag lovar dig att det är okej. Det gör dig inte alltid till en rasist.

Men om du aldrig lyssnar när du just begår misstag. Om du bara reagerar på ett känslosamt och aggressivt sätt, är det du som bär skulden för att skapa sprickor i den feministiska rörelsen. Det är inte min kritik som bryter systerskapet.

Så det är här dessa två självbilder kan kopplas samman genom att vi inom den feministiska rörelsen har möjligheten att separera de två och ta avstånd. Det gör vi genom att erkänna detta: trots att vi anser oss själva vara en del av det motstånd som arbetar för att bryta myten om att Sverige är världens mest jämlika land, är vi fortfarande en del av just den ideologin. Vi gör alla misstag, vi har alla privilegier – vissa av oss mycket mer än andra – och vi måste be varandra om hjälp, och vi måste lyssna.

Vi är inte alltid överens men vi måste arbeta tillsammans om vi ska få ut nazisterna och de konservativa liberalerna ut ur riksdagen.

Nasim Aghili